Vi bor alla i en gul u-båt, gul u-båt, gul u-båt....
Jag hittade lite Beatles åtar på datorn. Så här sitter man nu och lyssnar på Yellow Submarine i England. Lite exotiskt.
Jag har skaffat mig en ny mailadress. Det var dags att skaffa en vuxen variant nu.
Det är cellgruppsmöte ikäll. Det sista jag kan vara med på. Men jag känner bara för att vara hemma. Jag är trött.
Men jag får väl pallra mig iväg.
"All you need is love......" *sjunger med
The war is over, so it is safe
För er som inte vet det så har Sierra Loene, Afrika varit i inbördeskrig i många år. Jag är inte helt insatt i det, men det har varit gerillan mot samhället och folket har hamnat emellan. Som alltid. Mycket av det handlade om vem som skulle få diamanterna. Och gerillan tillfångatog mängder av små pojkar, gjorde dem drogberoende och gjorde dom till barnsoldater.
Filmtips: Bood Diamond. Värd att se. Låt inte Leonardo Dicaprios näraro avskräcka er.
Mission Direct har mycket arbete i Sierra Leone. En del av det är att få före detta barnsoldater att sluta med droger.
Barnsoldater. Vilken sjuk grej! Tänk er att varje pojke i hela mellanstadiet en dag försvann från sina familjer i flera år. En dag kommer de tillbaka. Helt nerdrogade, femton är gamla och är fullt tränade mördare. Hur är det möjligt.
En av de som arbetar på MD har nyss varit i Sierra Leone. Och när han kom hem berättade han om en plats de besökte.
Detta var ett flyktingläger. Kriget är över men folket bor ändå till stora delar i flyktingläger. Det här lägret stod i en stor dypöl. Alla hyddorna, alla människorna, hade lera upp till knäna. Hygienen var obefintlig. Det var sådana dåliga förhållanden att varje dag i medel dog det 18 personer. Jag tror det var trettiotusen som bodde i detta läger.
Men varför har de inte flyttat hem? Kriget är ju slut, de har fått tillaka sitt land.
Jo, de har blivit tillsagda förut "Kriget är slut, åk hem.", utan att kriget var slut. De åkte hem i god tro, byggde upp sina hem, började odla.
Och gerillan kom och lemlestade dem. De dödade barnen och de vuxna männen, våldtog kvinnorna, även de gravida. Så de flydde tillbaka till sitt dyhål. Tre år senare, samma sak. "Kriget är slut" De flyttarhem, och blir massakerade. Nu när kriget verkligen är över vågar de inte tro det. De bor hellre i detta hål av sjukdom och död än flyttar hem och riskerar gerillan.
Den här mannen som var på MD idag blev i en konversation frågad om hans land är säkert nu. Han svarade "The war is over, so it's safe." Kriget är slut, så det är säkert.
Människor dör av svält och sjukdomar, de lever i ständig fruktan för att bli mördade. Det finns ingen stabilitet i regeringen och deras tonårspojkarsom ska bli landet ledare i framtiden är tränade mördare och drogmissbrukare.
Och detta kallas "säkert".
Det ger dig lite perspektiv.
Om du slipper bli mördad i din säng så är du trygg.
Jag undrar om en västlänning någonsin kan förstå detta.
Tack gode Gud att man har sluppit vara med om krig.
Mina händer värker och benen är täckta av blåmärken. Tack vare Kamprad
Jag gjorde något i lördags kväll som jag kan lova inte en enda person gjorde i hela Sverige. Jag röstade på Sverige i Eurovisionslagerfestivalen. Ni kunde inte det. Men jag var inte i Sverige. Haha!
Jag har aldrig tittat på Eurovisionslagerfestivalen som jag gjorde i lördags. Under inledningen putsade jag fönstrena, Under några låtar dammsugade jag och låg på knä och torkade golven med en kökstrasa (Vi har så få golv att det är inte lönt att köpa en svabb. Dessutom är det svårt att hitta en. Alla har ju bara heläckningsmatttor.) Resten av bidragen och större delen av röstningen storstädade jag toaletterna och inredde dem med lite nya detaljer.
Anledningen till allt detta städande är att Brorsan har köpt nya möbler och annat smått och gott till lägenheten. Så nu finns det äntligen (en och en halv vecka innan jag åker till Sverige och har i fem månader levt ur en resväska) en byrå på mitt rum. Och så har han även köpt sig ett skrivbord som står på mitt rum. Och så finns där äntligen en tavla. Så mitt rum är jättefint pch mysigt nu. Man vill knappt gå därifrån.
På brorsans rum finns det äntligen garderober. Och han har satt belysning på dem. Så det blev jättemysigt. Han har även satt upp flera tavlor på sitt rum. Och så finns det äntlign en tavla i vardagsrummet. Så nu börjar det likna ett mycket fint hem här.
Allt detta inhandlades på IKEA (som de svenskar vi är) vilket ju också innebär en hel del skruvande. En hel dag höll vi på min bror och jag. Från åtta på morgonen till ett på natten skruvade vi konstant. Man klättrade runt bland plankor och skruvar och verktyg och lyfte upp och sänkte ner. Och varje rörels måste vara väldigt kontollerad för att man inte ska förstöra något. Så det var lite som att delta i ett tolv timmar lång yoga-pass. Men ändå lyckades man ju slå in i en del saker eller sätta ner knäet på en skruv som låg pågolvet. Så dagen efter vaknde jag med träningsvärk i hela kroppen och ben som var täckta av blåmärken. Och händerna värkte av allt skruvande.
Som ni kanske förstår så blir det en hel del kartonger på sånna här jobb. Vi gjorde min toalett till kartongrum. När allt var upppackat var det omöjligt att ta sig in där. Hela rummet var helt fyllt. 
Under kartongerna ser man annars ett badkar, en toalettstol och ett handfat. Det tog fyra tre resor till soprummet för att römma det och en resa medsopsäcker med sopor från detta rum och annat vi plockat på oss eller bara slängt iväg när det var i vägen.
När möblerna var ihopskruvade så var brorsan tvungen att åka iväg över natten och jobba. Så jag lämnades med städningen. Jag städade och småplockade från mitt på dagen till ett på natten.
Men fint blev det
Här sitter jag och skriverj ust detta inlägg. I mitt görna rum.
. 
Och detta är toaletten utan ett berg av kartonger. 
Det känns lite snopet att nu när alla de där planerna man hade för hur man skulle göra rummet och sin toalett fin äntligen har blivit verkligehet, ja då ska man flytta ut.
Sånt är livet. Bygg upp med bra kvalitet, och ge det vidare, för att själv åka och bygga upp nästa ställe.
Varning: inte det muntraste inlagget
Vi blev nara i tonaren nar vi varje vecka efter ungdomsgruppen stannade kvar nagra timmar i kapellet och bara pratade om alla mojliga lojliga saker. Favoritamnet var val lararna pa skolan. (Det var nagra underliga larare.) Snart hade vi utvecklat den underligaste humor man kan tanka sig. Och samma smak for underliga filmer. Vi tittade sonder Sunes Sommar och vi lyckades hitta valdigt mycket humor i den allvarliga Rannstensungar som inte alls ar rolig. Pippi Langstrump pa rymmen har sina sma godbitar ocksa. (Nar Tommy trillar i backen.)
Ja, sen flytade jag. Sen flyttade dom. Vi fick alla nya vanner och nya grupper. Vi har utvecklats valdigt olika. Och nu ar det lite svarare att umgas for varje gang vi traffas. Vilket gor mig ledsen.
Har ar en halsning till mina tjejer.
Ni kommer alltid vara mina vanner. Jag alskar er och saknar vart flum. Puss pa er.
P.S. Kom ihag att vi ska tvinga alla vara barn att aka till Astrid Lindgrens varld nar vi blir stora. D.S.
Dags att bryta upp
Jag kommer nog sakna engelskan faktiskt. Det ar en valdig fordel att vara den enda i rummet (forutom brorsan nar han ar narvarande da) som kan svenska. Nar man ar arg pa skrivaren som inte fungerar, eller ar irriterad pa ungen i affaren som utan uppehall skriker som en fiskmas, da kan man mummla en kommentar pa svenska och ingen behover forsta vad man sager.
Jag minns nar jag var hemma och halsade pa hur underligt det var att ga in i en affar och inte kunna saga vad man ville, for alla forstod en. Det kandes helt fel att prata svenska med kassorskan. Jag var nastan pa vag att svara henne pa engelska.
Men det ska bli skont att komma hem. Att jobba lite med manniskor och inte bara en massa papper. Och fa hugga tanderna i forsamlingens aktiviteter. Och sa blir det nog en del brollopsplanerande ocksa.
Jag kommer sakna:
- min vanner
- parken som jag alltid gar till
- den engelska naturen med sina backar, falt, buskar och enorma lovtrad.
- det milda klimatet
- manniskornas vanlighet och artighet. Ingen fragar hur man mar och erkanner ens narvarande sa mycket som en engelsman.
- den engelska arkitekturen
- London
- bristen pa mygg
Jag kommer inte sakna:
- att det ofta ar smutsigt och husen ar gamla, bruna och trakiga
- den engelska dimman
- att folk ar en aning stela
- att det ar ett heltidsjobb bara att halla kontakten med Sverige, familj och vanner
- trafiken som standigt susar utanfor fonstret
En san dar dag
San dag har jag. ALLT retar mig. En kollegas handstil, att jag blir bedd att hamta en damsugare, att en annan kollega inte har tid med mig, att det ar varmt, att det ar kallt. Valj sjalv.
Bara tonen av en annan manniskas rost far mig att vilja skalla ut dom.
Sanna har dagar behover jag en urskallning for att fa tillbaka rim och reson i huvudet.
Jag kanner for att skrika pa nagon och vara riktigt arg och for en gangs skull saga vad jag vill, hur hogt jag vill och hur okontrollerat jag vill.
EU kranglar bara till det
Konstigt nog sa traffades vi i en bastu. Av alla platser.
Anledningen till att vi traffades var att EU hade forsokt bevisa att de faktiskt gor nagot pa dagarna och bestamt att nu skulle man inte kunna studera som en EU student langre, utan alla skulle studera i sina hemland, varhelst programmet man sokt fanns och dar EU stoppade in dig. (Inte visste jag att Hanna Montana kom fran Sverige.) I mitt fall innebar detta att jag skulle placeras i Umea.
Jag vill inte plugga i Umea. Jag skulle garna bo i Norrland. Men inte plugga pa Umea universitet. Jag har varit dar och gillade det inte.
Jag hoppas att EU inte hade samma drom som jag.
Spookey......
Igar morse sa ringde klockan vid vanlig tid. Jag snoozade nagra ganger innan jag gnuggade somnen ur ogonen och vande mig runt i sangen for att stiga upp. Och sag: min sanglampa. Det ar en fotlampa som star pa mitt nattduksbord. Men nu stod den inte pa nattduksbordet. Den stod pa golvet. Stod upp. Inte liggande som om jag rakat sla ner den i somnen. Utan stod upp som i att nagon har lyft ner den.
Dom om min forvaning. Hade jag sjalv gjort det i en konstig drom? Men jag hade ingen kansla av att jag hade dromt konstiga drommar, det hade varit en lugn natt. Det maste vara brorsan som har velat braka med mig.
Sa jag kliver upp, ser att det lyser pa hans rum och knackar pa och kliver in.
Jag citerar vart samtal.
Jag: "Far jag stalla dig en fraga?"
Brorsan: "Ja, om jag far stalla dig en forst. Varfor har du flyttat pa min lampa."
Da fick jag en chock. Nar brorsan vaknade sa stod hans sanglampa mitt for sangen, mitt pa golvet.Och inte vid huvudet pa sangen som den annars gor.
Alltsa har nagon gatt och flyttat pa vara sanglampor. Ingenting annat. Bara sanglamporna. Inget annat. Dorren ar last, vi ar dom enda med nycklar hit. Ingen annan kan ha varit har.
Som att leva i en av spokhistorierna vid lagerelden.
Var mest lagiska gissning ar val att brorsan har varit uppe och gatt i somnen. Det later som nagot han skulle kunna gora bara for att braka lite. Men det ar som sagt bara en gissning.
Fredagen var en valdigt intressant dag. Det borjar med lamphistorien. Sen var man pa kontoret, kom hem, gjorde middag. Och sa var det ungdomstraff i kyrkan dar vi nyligen har blivit del av ledarteamet.
Vi skulle ga till parken och leka lekar. Och brorsan beslutade sig for att nu skulle det inforas lite svensk kultur i engelsmannen och han tar och tillverkar ett kubb och lar dom hur man ska spela det.
Det var sa kul! De gillade det verkligen. Jag och brorsan var pa var sitt lag for att kunna lara dom reglerna.
Och det stora hander: MITT LAG VANN OVER BRORSANS! Han forlorar aldrig pa kubb. Han ar kubbets mastare. The Joda of Kubb
Men for att vara arlig hade det inget att gora med oss tva. Vi lat mest de andra spela. Men anda!!!!!!!
Fast han vann stort i nasta spel.
Tredje intressante detaljen denna da, ar att medan vi stod dar och spelade sa blir det en kraftig rokutveckling pa baksidan av alderdomshemmet som ligger bredvid denna park. Vi tror val att de eldar skrap, for det hors inget larm eller natt sant. Sa vi spelar vidare.
Men joda, snart kom brandbilen.
Det var en riktig brand pa ett alderdomshem! Det som inte far handa, de stora skracken.
Men den verkade inte vara sa falig. Brandilen akta snart ivag igen.
Den natten sov vi gott och djupt. Och alla lampor stod pa sina platser nar vi vaknade.
Abstinens
Det ar ju normalt. Det gor ju alla. Sitter framfor datorn en tisdag morgon och drommer om svamp.
Dessutom borde jag inte det. Sist jag plocade svamp slutade det med att jagsatt och rensade svamp i tretton timmar i streck. Och dagen efter hamnade jag pa vardcentralen.
Hemlangtan kan man inte styra. Den funkar som den vill. Vill den plocka svamp, sa vill den plocka svamp. Ingen disskussion.
Huvudvark har jag ocksa.
Valborg
Inte en enda gang under hela mitt liv har majbrasan inte hant. Den har varit lika saker som Kalle Anka pa julafton och Grevinnan och Betjanten pa nyarsafton.
Varje ar vill man aka till stan och se pa varspelet dar vintern strider mot varen om varprinsessan. Och varje ar star man istallet i duggregn och sjunger Rak Mig Din Hand medan halva samhallet tittar pa dig som om dom vill stanga av grannens hogljudda CD-spelare. Varje ar sager pappa till oss att ta med ficklampor sa att vi kan se sangtexten. Och varje ar ar det bara pappa och en ordentlig manniska till som har med sig ficklamp medan vi andra star i morkret med parmen under nasan och kisar.
Aaaahh, varkansla.
Ater igen talar vi om har...
En van kom i lordags och halsade pa och hon tog med sin plattang och plattade mitt har.
Sen kom det onskemal att fa se resultatet.
Sa har har ni mig i Kort (jag som alltid brukade ha lang har), Rott (jag som aldrig fargar haret) och Rakt (rakt har pa mig!!!) har.
Forandringarnas tider.
Sagofigur i mitt har
I och med att jag har rotthar nu och hon satte upp overharet i en toffs mitt pa haret.
Sa jag sag ut som Lilla My fran mummintrollet.
.
Soldater
Mer an vi sjalva.
Ingen fiende ar sa maktig och stark att han kan riktigt fullt ut bryta ner en manniska. Manniskans hjarta ar starkt.
Det ar oftast konfilterna inom lagets granser som har makt att bryta ner sjalvkanslan. For att prata militarsprak. Och en bruten sjalvkansla ar den storsta fiende en soldat kan ha.
Ditt tankeliv kan vara emot dig.
Jag har tittat pa Band of Brothers den senaste veckan. En otroligt bra serie som skildrar livet som soldat under andra varldskriget pa ett valdigt intressant och levade satt.
Nagot som jag har sett nar jag har tittat pa dom ar att de som har dott ofta gor det nar de pa nagot satt bli osakra pa sig sjalva och radda. Ett ogonblick av ett behov att bevisa sig sjalv, speciellt de nya soldaterna, leder till ett forhastat beslut och lite hjaltemod och strax ar de skjutna. Eller har forlorat bada benen. De behovde bevisa sig sjalva som hjaltar. Och forlorade livet.
Andra gjorde det visa och gomde sig fran attacken.Och overlevde for att slass en dag till. Vissa till och med overlevde och fick komma hem igen.
Att halla sig levande och gora vad han ar tillsagd, tillsammans med sina kamrater. Det ar en soldats liv.
Djupt.
Gissa vad jag forsoka tillampa det har pa.
Gud valsigne er
Sjalvberom
Den ar inte en uppenarelse av genialisk lay-out. Den ar inte den mest besokta pa natet. Och ibland flippar jag ur och skriver de mest irrelevanta saker som far alla att tanka "jaha, och varfor skev hon det har?".
Men den ar trevlig. Fin. Manniskorna jag tycker om har i varlden laser den och tycks ju uppskatta den. Och jag gor mitt basta for att ge den lite av vardagens ironiska humor. Vilket ger den lite attraktionsformaga.
(jag undrar om det var ratt ordval)
Jag har suttit och surfat runt pa lite olika bloggar namligen. Folk jag kanner och bloggar jag aldrig ens har hort talas om. Och vissa gillar jag. Andra inte.
Sen kollar jag min. Den ar mysig. Lattsam. Och ibland tung. Jamn strom med besokare.
Erkann att den ar bra!
Jag tycker det iaf.....
Kram pa er.
Busted!
Det var jattefint vader idag. Stralande sol pa en klarbla himmel. Blommorna har slatt ut, traden ar grona och alla de engelska buskarna ar perfekt klippta och tackta med nya mjuka lov.
Jag var pa vag hem och jag visste att jag var ensam hemma, inget speciellt att skynda mig till. Sa jag plockade upp min bok ur vaskan, la min jacka pa en avskild grasplatt och la mig pa jackan. Dar lag i narmare tre kvart och njot av lukten av graset, de nyvackta insekterna som just har vaknat ur sin vinterdvala och kanslan av sommarlov som spred sig genom hela kroppen. Och naturligvis min bok som ar valdigt bra. Jag ar omgiven av buskar sa ingen kan se mig fran nagot hall. Bilar akte forbi och folk gick forbi. Inte en manniska kan se mig.
Sa dar ligger jag utan ett bekymmer i varlden. Nojd med att ha hittat en avskild del av varlden pa detta fina omrade kontoret finns pa.
Och in stegar en kvinna med bestamda hur-var-det-ha-da-steg och sager "Goddag". Hon har uniform pa sig och ar tackt av ID-brickor.
Jag ar fast!
Sa har ar det va. England ar overvakningskamerans forlovade land. Det finns fler CCTV (overakningskamera) i UK an vad det finns i resten av Europa gemensamt.
Sa jag har alltsa fastnat pa en overvakningskamera. "Det ligger en manniska i solglasogon och hatt i parken vid rondell 5b" Narmaste vakt pa runda skickas att kora bort den drogade medvetslosa manniskan fran det fina kontorsomrdet.
Jaha, nu har man blivit kriminell ocksa.
Nar hon insag att jag inte ar ett bombhot sa pratar vi lite istallet. Hon var jattetrevlig. Sen visade hon mig en annan vag att ga hem, lite narmare an den jag brukar ta. Sen misstanker jag att hon rapporterade tillbaka till centralen att hotet var avlagsnat.
Hotet gick hem och och laste ut sin bok.
Riktigt bra bok forresten!
Ja da sitter man har igen da
Brorsan har semester den har veckan och en kompis fran Uppsala ar har pa besok. Han kom imorse.
Men nu var brorsan upptagen ikvall. Och jag lamnades har att vara vardinna.
Jag gjorde mat och diskade. Under den tiden hinner killen ta upp sin dator. Sen kommer kollegan och ska halla oss sallskap. Vid det laget har jag satt pa datorn for att kolla min mail. Sa han satter ocksa pa sin dator, kollegan.
Sa nu sitter va har igen. Tva killar i soffan och jag ifatoljen. En film gar pa TVn (National Treasure II) och vi sitter med var sin dator. Ingen sager ett ljud. Bara tangeneter som smattrar. Och Nicolage Cage som leker overintelligent igen.
Jag ar en dalig vardinna.
Spokerier
Jag blev vackt av spoket Laban i lordags morse. Han stormade in pa mitt rum vi atta, hoooade lite, gjorde en pirruett, fnissade lite med min brors rost....... sen gick han.
Sott, eller hur.
Har kommer bilderna av haret
Ja, jag tog bilderna i ett starkt ljus, sa det ser lite extra glodande ut.
Om jag far saga det sjalv sa ar det faktiskt ganska sa bra bilder.
Jaha, far jag visa mig i Sverige?
Dagens rapport
Det ar lordag morgon. Vi sitter i var sin fatolj. Jag skriver och han pratar med var kara syster. Frukosten star pa bordet.
Jag ska aka och tvatta idag. Pa tvattomaten. Min och brorsans tvatt. Jag tror aldrig att vi haft ett sant tvatlass forut. Sa det kommer ta ett tag.
Jag ar dodstrott. Och ska pa fest ikvall. Sa det kan bli intressant. Somnar val med huvudet i efterratten.
Nu ska jag packa ner lite underhallning i tvattpasen (bok och musik) och sitta och titta pa tvattmaskiner som snurrar runt i ca tre timmar. Ha medlidande.
Fodelsedagshalsning
Ja ma han leva, ja ma han leva.....
May the dear Lord Bless you, May the dear Lord bless you.....
(may the devil bless you....)
Ha en underbar dag. Vi ses imorgon nar du kommer hem. OCh jag ska nog se till att du far bara den snygga hatten i kyrkan.
Forklaring:
I varan kyrka sa tar dom altid fram till scenen dom som fyller. Dar far man ta pa sig en hatt som ser ut som en tarta och sa Sjunger alla for en. Da sjunger dom bl.a. May the dear Lord bless you. Men forsta gangen bade ag och brorsan horde det tyckte vi att det lat som om dom sjong May the Devil bless you.
" Vad ar det har for en kyrka, de dyrkar satan...."
Det tycker vi ar lite roligt.
Hihi
