Emmes tankar om resans gång

Sitter hemma hos föräldrarna. Blev hitbjuden till att grilla, sitta på altanen och njuta av solen. Fast solen uteblev. Det blev en TV-kväll istället. Och vad tittar vi på? Fotboll.
För pappa ska titta på fotboll. Fast han sitter och spelat Wordfude på mammas telefon. Så egentligen tittar han inte. Fast jag, som inte har någon telefon att leka med, jag tittar. mot min fria vilja.
Så kan det gå.

Tilltugget är vattenmelon. Gott! Det tycker hunden också. Han sitter här och tigger till sig kanterna. (Stjäl några också.) Han tuggar lite på dem och spottar sen ut dem. Ligger slafsiga bitar lite här och där i rummet.

Var ute och gick med hundarna idag. Så otroligt roligt att få vara ute med dem när man nu är hemma. Fast idag var inte den bästa promenaden. Idag var luften full med knott. HU! Vi gick väldigt snabbt.

Läste en fantastiskt rolig bok idag. För bra för att vara sant av Kirstan Higgins. I den hade huvudkaraktären en liten skottsk terrier. När jag läste om dess bedrifter tänkte jag "Tack och lov, det finns fler som har tokiga hundar utan hyfs och med mer än nog av charm." Skönt att man inte är ensam.

God natt kära vänner. Nu ska jag åka hem till min egen säng.

Pappa har "tid med Gud" i några veckor. I princip betyder det att på nätterna så talar Gud med honom och pappa skriver ner det, och på dagarna får pappa besök av massa folk som han känner att han ska prata med om vad Gud har sagt till honom.
Ja, sen har han bett mig renskriva alla hans anteckningar. Så jag sitter framför datorn hela dagarna och skriver och skriver. Ja, igår tog jag ledigt från skrivandet, men annars har jag skrivit hela dagarna i flera dagar nu.
Mitt schema ser ut ungefär så här: frukost, skriva, liten fikapaus, skriva, Mamma in och pratar en stund, skriva, laga middag, skriva, skriva, ta ut hundarna, skriva, ta in hundarna.... Ja ni kanske förstår själva idéen...
Ibland tar man en paus och kollar Facebook. Fast där händer det inget kul så det är ganska så meningslöst.

Jag sitter framför datorn och lyssnar på Hillsong London och det får mig att längta efter att åka till London.
Om jag var i London just nu, skulle jag till att börja med gå på ett möte på Hillsong. Efter mötet skulle jag nog vara hungrig, så då skulle jag antingen köpa asiatiskt i affären runt hörnet eller försöka få tag på Chicken n' Chips, two piece (undrar hur många gånger jag har sagt den beställningen). Två vingar friterad kyckling med strips till och en vitlökssås stt toppa alltihop med.
Sen skulle jag ta mig till Hyde Park och sätta mig vid vattnet och titta på trampbåtarna och alla de mängder av människor som alltid är i Hyde Park.
Eftersom det skulle vara söndag, jag var ju på möte, så skulle jag passa på att gå till Speakers Corner och se om jag kunde få lyssna till någon sorts protesttal eller vilket tal som nu bjöds på.
I närheten av Speakers Corner finns en tunnelbanestation. Där skulle jag gå ner, dra min oranga biljett i kontrollen och ta rulltrapporna ner till spåret.
Där nere skulle det vara fullt med folk. Även om det hade gått ett tåg för en minut den och skulle komma ett nytt om två minuter så skulle det ändå ha hunnits fylla på med människor och man skulle knappt få plats på perongen. Där finns även det välkända märket för tunnelbanan i London: en röd cirkel med ett blått streck rakt igenom med stationens namn i vit text.
När tåget kom skulle jag hoppa på och få tränga mig in och få en ståplats vid dörren. Lika bra det, för jag ska byta linje om bara några stationer.
Medan jag står där i tunnelbanan så lyssnar jag på mina medresenärers samtal och deras vackra engelska accenter. Det är mest Londonbor, men där finns även ett gäng uppifrån norra England med sina vackra runda o:n.
När jag sedan är framme vid min slutdestination promenerar jag tillsammans med en stor folkklunga som alla kommer från samma tåg som jag. Vi vandrar några gator upp tills det börjar dyka upp gatustånd lite här och där. Vi är framme i Notting Hill.
Här kan man hitta det mesta.  Kläder, smycken, antikviteter, mat, kaffe, tavlor, plåtskyltar och mycket annat. Dessutom är det lite roligt att efter många månaders uppehåll får gå runt bland målade hus. Man kan få för mycket av alla tegelstenshus som finns i England. Fast det är roligt bara att gå runt och supa in atmosfären i Notting Hill.
På vägen tillbaka till tunnelbanan skulle jag känna mig lite sugen så jag skulle stanna och köpa en pannkaka, eller crépes eller vad man nu ska kalla det. En gigantisk pannkaka som man fyller med något gott och sedan viker som en trekant. Min favorit, även om något kladdig, är nutella med banan. Mums!
Nästa gång jag kliver av tunnelbanan har det börjat skymma. Jag klättrar uppför en gammal stentrappa. Innan jag kommer upp hör jag vimlet av männsikor som rör sig där uppe. Jag hör även ljudet av trafiken i London och tänker på min kära lärare Ed och en dikt vi läste och analyserade mycket på lektionerna som nämnde just det speciella ljudet av trafiken i London.
När jag kommer uppför tappan kan jag känna lukten av Temsens smutsiga vatten och avgaserna som hänger i luften. Det är en stressig stämning som råder. Människor springer förbi, bilarna jagar över broarna och trängs med de dubbeldäckade röda bussarna som finns överallt. Och mitt i alltihop hittar du turister som tar kort på allt och alla. Alla vill ha en bild av sig själv framför Big Ben. Jag går ut på West Minister Bridge.  
Bakom mig reflekteras West Minister och Big Ben i Temsens vatten mot den oranga himlen. Framför mig ser jag London Eye torna upp sig. Även på håll kan jag se hur kön slingrar sig långt upp i parken för att få åka ett varv i världens största parisehjul och titta på utsikten.
Medan jag zick-zackar fram mellan de fotograferande turisterna på bron passerar jag en klunga svenskar. Det känns väldigt ovant att plötsligt höra en skånsk dialekt bland alla dessa engelsmän. Jag ler lite för mig själv och tänker att de inte vet om att jag är svensk. Det är en rolig känsla att tänka att jag skulle kunna gå fram till dem och dra på min bredaste engelska dialekt och t.ex. fråga om vägen och de skulle inte veta att jag skulle förstå varenda ord de skulle säga till varandra medan de överlade med varandra.
Jag har nu kommit över bron och svänger ner till vänster nerför trappen, kommer ner på strandpromenaden. Här är gott om turister. Jag anar små svenska fraser här och där. Det finns gott om svenskar i London.
Jag har Temsen på min vänstra sida och passerar både akvariumet och filmmuseet på min högra sida. Snart börjar jag närma mig London Eye, det märker man på att det blir trängre och trängre att ta sig fram.
När jag tagit mig förbi den långa kön och har kommit bort på karnevalområdet så står det alla möjliga olika mänskliga statyer på plats. Där är en som är en huvudlös person som rycker till när människor kommer fram, en annan dansar med bjällror. Någon är en enmansorkester och längre fram står en klunga männsikor runt en person som framför något till musik, men det är för mycket folk runt honom så jag ser aldrig vad det är han gör. Istället stannar jag och titta på en flicka som sitter på marken och målar en kopia av en renässanstavla på asfalten.
En stund senare stannar jag och tittar på böcker som en flintskallig man står och säljer. Jag hittar inget jag gillar och går istället vidare på min promenad. En bit bort står en man och säljer kanderade mandlar. Jag köper en plastmugg av honom och virar mina nerkylda fingrar runt de varma nötterna. 
Turisterna börjar avta, restaurangerna börjar ta vid och den trevliga biten på min promenad börjar ta slut och bara bli lugn. Jag tittar på klockan och inser att jag måste skynda mig nu om jag inte ska bli sen. Jag har ju biljetter till musikalen Billy Elliot. Jag går mot närmaste tunnelbanestation och försvinner nerför trappan.

Det är töväder i Uppsala. Jag kan vittna om detta med säkerhet.
För igår kväll började takdroppet och det föll ner rakt på mitt fönsterbleck, bara decimeter från där jag har mitt huvud när jag sover. Så hela kvällen och hela natten lyssnade jag på detta takdropp. Och det var inte små diskreta dripp dripp, utan snarare DONK DONK. Hela natten. Dessutom hade jag ont i ryggen (har haft det hela helgen så jag är ute och går och håller mig i liggande ställning i sängen) så jag hade svårt att somna även utan drummsolot i mina öron. Det blev inte många timmars sömn inatt.

En annan sak med störande ljud är grannar. Det är ljuden som är det störande med att bo i lägenhetshus. Igår till exempel fick jag lyssna på min grannes Dunka-Dunka musik hela dagen. Ingen musik, ingen sång, bara en envis bas som slår konstant timme ut och timme in.
Sen på kvällarna lyssnar jag på hur deras unge tjuter för att han inte vill sova.
Och som grädden på moset så vaknar jag varje morgon av att deras väckarklocka ringer. Det är ljudet av deras mobil som börjar vibrera mot deras golv, vilket betyder att hela mitt tak börjar vibrera. Underbart.

Jag önskar mig ett eget hus!. Med fungerande takrännor. ;)

En julberättelse
Lovisa böjde ner sitt ansikte för att inte få regnet i ansiktet. Hon fick noga se efter var hon satte sina fötter för att inte kliva i en vattenpöl. Klockan var bara fyra på eftermiddagen och ändå var det kolmörkt ute. Hennes jacka var genomblöt och hennes skor läckte. Det droppade från hennes hår ner i hennes ögon. Bakom sig hörde hon hur några pojkar skojade med varandra då de gick bara några steg efter henne. Hon och pojkarna gick i samma skola, bodde nära varandra och gick samma väg till och från bussen varje dag, men hon hade aldrig pratat med dem. De verkade inte vara i behov av sällskap. De hade ju varandra. Hon gick ensam, dyblöt och kall.

Det var i mitten på december och snart julafton. Hon hade bara några dagar kvar i skolan. Ändå regnade det ute. Det hade regnat till och från sedan mitten av november. Hade det bara varit lite kallare skulle det vara flera decimeter snö vid det här laget. Vid jul skulle det vara snö, annars var det inte jul på riktigt. Men i och för sig var det kanske lika bra att det inte hade kommit någon snö än. Hon hade ju faktiskt inga bra skor.

Hon svängde in på sin egen gata och såg familjens villa några hundra meter bort. Daniel, hennes enda bror hade flyttat hemifrån förra våren och då hade det bara blivit hon själv och mamma kvar. Pappa hade stuckit då mamma hade varit gravid med henne själv. Sedan hade han aldrig hört av sig. Nu hade mamma fått en pojkvän ganska så nyligen, Staffan. Han var snäll mot mamma, men mellan honom och Lovisa hade det vuxit upp en mur. Det berodde mest på att Staffan var en utstuderad ateist.

Förra vintern hade Lovisa fått möta Jesus på riktigt för första gången. Aldrig förut hade hon känt en sådan trygghet, en sådan värme och kärlek. Detta hade förändrat hennes liv totalt. Hon hade börjat berätta för sina kompisar i skolan. Några hade slutat vara med henne men i stället hade Gud gett henne nya vänner i dem som redan var kristna. Hon hade berättat hemma för Daniel och mamma. Daniel hade nästan blivit galen och börjat planera för sin flytt med det samma.

- Det går ju för fan inte bo i samma hus som ett helgon, hade han sagt. Nu bodde han i en etta i Göteborg.

 Mamma hade visat intresse och hade till och med följt med till kyrkan några gånger. Men sedan hon hade träffat Staffan hade hon inte velat prata om det igen.

Staffan hånade Lovisas tro från morgon till kväll. Även om han inte sa något kunde hon se på honom vad han tyckte om Gud och om hennes tro. Hon bad för Staffan varje dag och för sin mamma och sin bror, men än så länge hade hon inte märkt någon skillnad. Men hon hade då inte tänkt tappa hoppet om en förändring nu. Nej, för Gud var inget omöjligt.

Nu var hon framme vid sin egen trappa. Hon tog de sex trappstegen med tre steg och öppnade den vita dörren.

–        Jag är hemma! ropade hon då hon kom in i huset. Hon tog av sig ytterkläderna och gick in i köket där mamma stod vid spisen och kokade knäck.

–        Hej Lollo.  Det finns mat i kylen. Sen tänkte jag att bara du och jag skulle åka och handla de sista presenterna. Jag har inte köpt något till Staffan än. Eller vad tycker du? Hon torkade sig på en kökshandduk och tittade undrande på henne.

–        Det blir jättebra. Jag har inget kvar att köpa men jag följer gärna med som smakråd.

Lovisa stoppade in maten i mikrovågsugnen och tänkte att nu skulle hon ha mamma för sig själv och kanske skulle hon kunna vittna för henne. ”Hoppet är det sista som överger människan” tänkte hon.

*****

Det var nu den tjugotredje december och bara några timmar före julafton. Daniel hade kommit hem dagen innan för att fira jul med familjen. Han hade med sig sin nya flickvän, Beatrice. Lovisa hade pratat lite med henne och tyckte att hon verkade trevlig. Hon hade varit ihop med Daniel några månader och de planerade redan att flytta ihop. Lovisa tyckte inte riktigt om att hennes bror skulle bo ihop med en kvinna utan att vara gift med henne, men om hon sa något om det till Daniel skulle han bara påskynda flytten ännu mer för att göra tvärt emot det hon sa.

De hade den traditionen i sin familj att allt julpynt skulle sättas ut på kvällen den tjugotredje. Även julgranen skulle pyntas då och, det viktigaste enligt Lovisa, julkrubban skulle sättas upp.

Alla var med och satte upp julpynt. Det var små tomtar som skulle stå på hyllor, barnpyssel som bara måste få finnas kvar för att de hade tillverkat dem själva, hon och Daniel. Varje sak som plockades upp ur kartongerna väckte minnen hos dem alla. De pratade, skrattade och det var en alldeles fantastisk kväll med julstämningen på topp. Det till och med snöade ute. Det hade snöat sen kvällen innan och det låg redan ett fint lager med snö ute i trädgården. Lovisa, Daniel och Beatrice hade varit ute och gjort både en snögubbe och en snölykta som nu stod på deras gård.

När de började komma till botten av julkartongen så tog Lovisa upp julkrubban och började placera den på dess bestämda plats på soffbordet. Hon smånynnade då hon gjorde det. Hon var så glad att de hade en så trevlig kväll tillsammans och nu skulle även Jesus få ligga i sin krubba mitt i rummet. Då märkte hon att det hade blivit tyst bakom henne. Då hon vände sig om såg hon att alla spänt tittade på Staffan. När hon tittade på honom förstod hon varför. Hans mun var som ett streck och hans ögon utstrålade en sådan ilska som hon aldrig hade sett förut.

–        Den där ska inte finnas i mitt hus. Ingen ska sätta upp en julkrubba i mitt hus. Det sista nästan skrek han ut och tog ett steg mot julkrubban för att med en rörelse svepa ner den från bordet, men Lovisa ställde sig i vägen för honom och han stannade tvärt. Lovisa hade aldrig sagt emot Staffan förut. Kanske berodde det på att hon var feg, kanske för att inte Gud ville att hon skulle säga något hon skulle ångra sedan och därför stoppat henne. Men nu kunde hon inte vara tyst.

–        Du rör den inte, skrek hon honom rakt i ansiktet. Han blev antagligen förvånad för han backade ett steg. Hon tog ett djupt andetag och fortsatte.

–        Julen firas på grund av att Jesus föddes, vare sig du vill det eller inte. Krubban har alltid stått här och jag antog att den skulle göra det i år också därför ställde jag ut den. Det är sant, du är mannen i huset, men du är inte gift med mamma och du är inte min pappa. Ni lever alla under synd då ni lever i äktenskapsbrott.

Nu hade hon tårar i ögonen. Det fanns mycket mer som hon ville säga till honom, ja, till dem allihop, men nu bar inte rösten längre. Hon packade snabbt ihop krubban och tog med sig den in på sitt rum.

Väl inne på sitt rum packade hon under tårar upp krubban på sitt sängbord. Hon hörde hur Daniel och Beatrice gick till sitt rum och hur mamma började lågmält prata med en protesterande Staffan.

Lovisa knäppte sina händer där hon låg på knä framför den nu uppställda krubban.

–        Tack Herre för att Du kom till världen och för att Du gjorde det av kärlek till oss människor. Jag vill tacka Dig för att vi får fira Din ankomst varje år och glädjas med familjen. Nu vill jag be om styrka att orka stå emot alla angrepp som vill skada den här familjen. Jag vill be att vi ska få en trevlig helg tillsammans utan fler bråk av det här slaget. Jag ber för mamma och för Daniel att de ska finna dig Herre innan det är för sent. Jag ber också för Beatrice som är ny i familjen, att hon ska finna en trygghet här och att du ska frälsa henne också. Mest av allt tackar jag Dig Jesus för Staffan. Jag tackar dig för att Du älskar honom av hela ditt hjärta och att du har ett liv för honom som han inte kan drömma honom. Jag ber för hans själ Herre, att du ska frälsa den. Tack för att du ger mig en övernaturlig kärlek till honom. Amen.

Lovisa kände att hon blev lugn igen, som alltid då hon hade bett en stund. Efter en stund ställde hon sig upp och klädde sakta av sig. Det sista hon såg innan hon somnade var Jesusbarnet i krubban.

*****

Då Lovisa vaknade på julaftonsmorgon var det enda hon såg på sitt sängbord sin Bibel och ingen julkrubba. Hon satte sig genast upp och slängde benen över sängkanten. Hon smällde upp dörren på vid gavel och sprang mot Staffans och hennes mammas sovrum. Därinne låg bara mamma och hon sov så gott att hon snarkade. Lovisa gick ut i vardagsrummet och där, mitt på soffbordet, stod krubban på sin rätta plats. Lovisa fylldes av glädje och undran på samma gång. Vem hade ställt tillbaka krubban. Hon hade varit rädd att Staffan hade slängt den bland soporna men här stod den nu.

-          Tack Jesus, sa hon bara och satte sig på soffan. Men där satt hon inte länge. Hon flög upp igen som om hon hade satt sig på en humla som tjuren Ferdinand.

-          Se dig för, va! Det var Daniel som låg där i soffan och sov.

-          Varför ligger du här?

-          Bea ville inte igår. Hon sa att jag skulle sova på soffan tills vidare. Det är ditt fel.

-          Mitt?

-          Efter allt tjafs igår om äktenskapsfel eller vad det var. Tror du inte att Bea är ett pastorsbarn i grund och botten. Nu vill hon ”vänta och se” med det där om att flytta ihop. Allt är ditt fel. Staffan fick också ligga på soffan inatt men han låg där nere. Men han hade dåligt samvete i alla fall för det där med krubban. Han väckte mig mitt i natten då han försökte sätta tillbaka krubban. Jag var nära att slå till honom på käften som han väsnades. Jag var dödstrött efter mitt och Beas bråk igår.

Lovisa var inte kvar i rummet. Då hon fick höra att det var Staffan som hade ställt tillbaka krubban bokstavligen flög hon ner för trappan för att få prata med honom. Men när hon kom ner såg allt ut som vanligt. Man kunde inte se att någon hade varit där över huvud taget.

–        Han städade och gick sin väg vid sju. Lovisa vände sig om och såg där en nyvaken Beatrice stå framför henne.

–        Sa han något om vart han skulle.

–        Han visste inte att jag hörde honom gå.

Beatrice satte sig på soffan.

–        Det du sa igår fick mig att tänka efter om vad det var för ett liv jag levde. Jag har pratat med Gud hela natten. Vi är ihop igen, jag och Han. Jag lämnade Gud för många år sedan för jag tyckte att mina föräldrar var så heliga men jag kunde inte vara som de. Jag kom längre och längre bort ifrån Honom och sen träffade jag Daniel. Men nu vill jag vänta med Daniel och åka hem till mina föräldrar ett tag.

–        Jag är glad för din skull. Men Daniel blir inte glad. De log mot varandra.

Då hörde de hur Staffan kom in genom ytterdörren på övervåningen och hur han möttes av mamma. Beatrice gick för att klä på sig och Lovisa gick uppför trappan. Det var julafton.

*****

–        Lollo, kan jag få prat med dig? Staffan la sin hand på hennes axel och tittade frågande på henne. De skulle just äta julgröt, vilket de alltid gjorde efter julklappsutdelningen. Det hade varit en bra dag och alla hade njutit i fulla drag, alla förutom Staffan. Han hade varit tyst och fundersam hela dagen. Nu ville han prata med henne. Hon följde med honom och de tog på sig skorna och ställde sig ute på trappan. Det snöade fortfarande. Hon hade fått nya skor i julklapp så nu var hon bara glad att det hade kommit snö. Hon la armarna i kors över bröstet för att hålla värmen. De lutade sig mot var sitt räcke. Staffan tog fram något ur sin ficka. Det var ett litet, fyrkantigt paket. Han räckte det mot henne.

–        Jag ville ge det till dig själv. Hon tog det och öppnade det. Det var den nya Hillsongskivan.

–        Hon i affären sa att den skulle vara bra. Jag köpte den i morse. Jag vill…

Han drog efter andan. Det märktes att det var svårt för honom att säga det här till henne.

–        Jag vill be om förlåtelse för att jag har varit så snarstucken då det gället din tro. Jag antar att du har rätt när det gäller julen och så. Men jag…

–        Tack Staffan. Du hade inte kunnat köpa en bättre present. Jag förlåter dig och jag hoppas att vi kan få en ny start nu. Jag vill gärna bli vän med dig, men jag vet en som älskar dig mer än vad jag kan göra…

–        Jag vet, avbröt han henne. Han suckade och såg ner på marken.

–        Jag hörde dig igår då du bad för mig, fortsatte han. Det var som om Gud sa till mig ”Se så hon älskar dig, men jag älskar dig ännu mer”. Jag har aldrig haft så dåligt samvete i hela mitt liv. Jag har heller aldrig gråtit så som jag gjorde inatt. Hela soffan var genomblöt. De skrattade tillsammans. Ett befriande skratt. Sen kunde de bara titta varandra.

–        God jul, Staffan, sa Lovisa lugnt och glatt.

I bakgrunden hörde de hur någon sjöng.

Stilla natt, heliga natt

Mörkret flyr, dagen gryr

Räddningstimman för världen slår

Nu begynner vårt jubelår:

”Kristus till jorden är kommen.

Oss är en frälsare född”