Festival
Nä inte riktigt så rajtan-tajtan ska vi ha. Men fullt upp ska vi ha.
Alltså, församlingen tillsammans med några evangelister vi känner, annordnar i två veckor en tältfestival. Vi har cirkustält med serveringsbord, en scen full med massa spännande gäster och, än så länge, dåligt väder.
Fast jag är nog mest skeptisk till vädret på grund av det trofasta nedfall som strilat ner från himlen hela dagen än så länge. Mest nere känner jag mig över det faktum, att i detta nedfall ska vi nu, idag, i regnet, resa tältet. Jubel i kapernaum. Det känns som om historien med vitsippora upprepar sig. Allt för att gästerna ska trivas. Jag blir nog blötare den här gången.
Jag kom på imorse att eftersom jag har skrivit så lite i sommar (eller har världens bästa syster) (internt skämt), så har nog denna blogg fallit i glömska hos de flesta. Så det är lite som när jag först startade bloggen. Jag ville bara skriva för att det är kul. Det är fortfarande kul att skriva, speciellt när jag får uppskattande kommentarer med jämna mellanrum. Det verkar som om ni gillar bloggen! Bara det att man känner ett annat tryck att skriva, för folk läser det. Om ingen läser det, behöver jag inte skriva. :D
Nä, nu svamlar jag. Säger min syster. Hon sitter här bredvid mig och läser högt vad jag skriver, ger förslag och är allmänt störande för en skrivare. Skribent säger hon är ett bättre ord. Hon har inget annat att göra för hon är fast här med mig i regnet. Ingen vill gå ut, så vi får vänta på mamma som åker från jobbet nu.
Jag vet knappt själv vad jag skriver. Jag har fullt schå att hålla henne i schack.
Det verkar inte bli något tält idag. För mycket regn. Verkar bli uppskutet till imorgon morgon. Så där försvann min sovmorgon. Jaja.
Gott och blandat
Just för tillfället sitter jag och väntar in klockan. Om en halvtimme börjar musikgudstjänsten på altanen på caféet. Jag kom tidigare för att hjälpa till med att sätta upp ljudsystemet. Låter lite halvmatcho att en tjej sätter upp ljudet, men det är så otroligt enkelt så här på sommaren. Man bara sätter sladdarna rätt ner i ljudbordet utan några förlängningssladdar av något slag. Eller andra grejer som jag alltid glömmer namnet på.
Jag jobbade min första natt inatt. Jag jobbar som sagt som personlig assistent och inatt hade jag alltså mitt första nattpass, vilket inte innebär vak på den här platsen då, utan man har en egen säng en trappa upp man kan sova i.
Så, jag gjorde mig iordning, bäddade sängen, satte på pyamasen, borstade tänderna. Och la mig att läsa en stund. På nattduksbordet stod det en väckarklocka, en gammal stor sak som verkade vara en lämning från åttiotalet. Gick inte att förstå sig på. Jag funderade på att sätta på larmet på den och vakna efter någon timme och gå och titta till läget. Jag funderade på det länge och väl, men till slut bestämde jag att jag inte orkade lista ut hur den fungerar och därför satte jag på larmet på min mobil istället.
Klockan tre satte då larmet igång att tjuta i högan sky på mobilen. Bara det att jag hade fortfarande kvar i huvudet att jag funderade på larmet på stenåldersklockan. Följaktligen slängde jag mig upp ur sängen och började banka och slå och dra i varenda sak som stack ut på denna klump till mistlur. Jag var rädd att brukaren som var under mig skulle vakna och undra vad jag nu hade ställt till med. Jag började bli dessperat och jag tror till och med att jag smällde på klumpen någon gång.
Till slut gick det upp för mig att jag kände ju igen melodin som spelades. Den hade jag på mobilen ju! Så äntligen, efter att ha tryckt i panik på varenda knapp på telefonen fick jag tyst på oljudet.
Jaha, somna om.
Inte lätt.
Jag är nämligen förkyld och hade glömt nässprayet hemma. Så jag fick andas genom munnen. Vilket för med sig ett väsande ljud och akut muntorrhet. Så jag låg där och smackade i försök att återfukta min tunga och kände mig som en fisk på torra land, kipppandes efter luft. Efter en halvtimme kom sömnen över mig.
Jaha, vid halv sex var det något smarthuvud som faktiskt hade satt på larmet på museieföremålet på nattduksbordet. Så det satte igång larmsignalen. Och när jag hade slagits med klockan några timmar tidigare, hade jag lyckats komma åt volymknappen på högsta volym. Det bara dånade i öronen på mig.
Jaha, mer flåsande som en fisk.
Till sist, klockan halv åtta, hade jag satt på min mobil att ringa så att jag gick upp. Den här gången var jag så inställd på att det säkert är något fel någonstans, så minsta lilla ljud fick mig att flyga upp och attackera allt som låg på nattduksbordet. Effektiv metod, för den här gången blev det tyst relativt snabbt.
Sensmoralen? Ha lägre volym på mobillarmet och ignorera lämningar från juraperioden.
Mer då? Ja, jag vet inte. Jag är förkyld. Märklig förkylning med väldigt lite effekter. Jag är bara lite snorig och har ont i halsen på mornarna, vilket är väldigt underligt för mig. För när jag är förkyld, då är jag förkyld. Det rinner i ögon och näsa, jag hostar som en kråka i en vecka och alla märker det. Det här gången är jag bara otroligt trött och känslig. Ont i ögonen, ont i magen jättelätt, det susar i öronen, allt ekar i huvudet på mig och minsta lilla sak går mig på nerverna. Så jag känner mig lite som den inbillade sjuke. "Dessa svallningar!" (Citat ur Fredriksdalsteatern Kärlek och Lavemang.)
Nu i veckan är jag ledig flera dagar. Så är även "söstra mi" och mor. Så nu ser jag fram emot några dagar av ledighet och utflykter. Bland annat ett ekomuseum med en utställning om vargar. Jag gjorde ett arbete om vargars beteende i skolan så det ska bli intressant. Undrar nästan själv hur det kommer sig att jag är så facinerad av detta djur, men de är annorluna och det är utmanade att se hur man kan få vargstammen i Sverige att växa till ett lagom antal utspridda i landet utan att bli till skada för människor. Och så är de ju så lika hundar.
Det här är biologsidan av mig som talar. Börjar så smått fundera på utbildning nu.
Sommarens stora helg
Gänget från Uppsala kommer hit. Hur kul som helst ju. När min äldste bror kommer drar han till sig kompisar och händelser som en blomma drar till sig bin. Det har blivit fart hemma. Mamma och min syster putsade fönster i veckan.
Det blir fart i Uppsala. Alla skyndar för att möta upp honom. Det blir fart på kusinen. Han går och gifter sig. (Fast den äran kanske inte tillfaller brorsan.) Det blir fart på fiskarna. Dom ska fiskas, dödas coh ätas.
Helt enkelt: det händer mycket i helgen.
Det blir: fredag Liseberg. Lördag: bröllop. Söndag: fiska gös och sova under bar himmel ute på en ö. Om det sen var nått på måndag så har jag inte blivit informerad om det.
Så just nu håller jag på och förbereder mig. Städar, väljer kläder, tar ut pengar, laddar mobilbatteriet, så att inget ska hänga upp sig i maskineriet. Sånna här dagar vill man bara njuta och ha riktigt kul!!! Som man ska ha när man är ung och mår bra. Och dessutom är ledig från jobbet.
Drömfabriken
Man hör ofta sånna här vittnesbörd om hur bibelskolan förändrar människors liv. Och jag håller med. Att gå här med denna undervisning, ande och alla dessa underbart inspirerande klassvänner, om man klarar av att bli oförändrad av det måste man vara bra hård i hjärtat. Det sätter ett nytt fokus för livet. Helt plötsligt, speciellt nu så här mot slutet, märker man hur siktet har ställts om de senaste två åren och fortfarande håller på att ställas in. Och man finner att man är på väg mot ett annat håll än man själv trodde att man skulle.
Man märker när man börjar bli vuxen att drömmarna man hade som liten försvinnner mer och mer för det som smyger sig in istället : drömmen om ett normalt liv. Och i alla fall jag har tappat många drömmar för att jag har trott att de var för stora. Men efter idag, ja egenkligen efter den senaste veckan, börjar jag snart våga drömma igen. Att Gud kan välja mig till stora saker, som är större än något annat. Ser man på mig är det omöjligt, men ser man på Guds tankar är det mer än möjligt. För Honom är det redan verklighet. Så allt man behöver göra egekligen är att hänga på och sen skaka på axlarna när folk frågar hur det gick till. För jag har en känsla av att jag inte kommer ha en aning om hur jag hamnade där jag kommer vara.
Så, alla ära åt Gud. "Han ska göra det, Han ska mätta min själs begär."
"Ta ditt Kors på dig..."
Ta inte detta på fel sätt nu. Jag älskar bibelskolan och är så tacksam att Gud sa till mig att åka hit och det är makalöst hur mycket man har växt under dessa båda år.
Men sanningen är: det är inte lätt att dö. Inte särskilt roligt heller. LIte varje dag. Det jobbigaste är kanske att det är så lätt att få liv i det där man tog död på. Det som dog på förmiddagen väx till liv igen på eftermiddagen.
Att varje dag få sitta och lyssna på denna förstklassiga undervisning, det är så underbart och bortskämt och man förstår inte hur bra man har det. Man blir lätt hemmablind. Även om man försöker att inte bli det.
Det jag försöket komma fram till är detta med att varje dag inse hur kort man har kommit på sin vandring. Att man får en sak att sträcka sig efter i sin bättring. Och när man börjar märka minsta lilla förändring på det området, ja då kommer det ett nytt område. Ribban höjs för varje dag. Det känns som om man övar höjdhopp inför OS eller nått. Och aldrig tar det slut.
Det är så mycket man vill förstå också. All kunskap lärarna har vill man ha i sig och lite till. Man vill kunna allt, veta allt och ända vara jordnära och öppen för nytt.
Det är en balansgång över huvud taget. Man ska vara öppen för nya lärdomar men vara försiktig med så att det man lär sig och tar in är rätt. man ska vara aktiv och göra saker, samtidigt vill man att det ska vara rätt sak man gör. Man ska tala, men tiga är guld. Allt är en enda förvirrning. Huvudet snurrar åt alla håll samtidigt.
Död är väl när man inte följer sina egna känslor längre utan det enda som är för ens ögon är Guds vilja. Det jobbigaste tycker jag då är: Vad är då Hans vilja? Han får gärna berätta, det blir så mycket lättare att följa den då! Men då är det tro Han vill ha. Tro nog att lita på Honom utan att veta hela vägen. Och den kräver också död. Död från sitt eget kontrollbehov.
Se, jag säger ju det. Det är svårt.
Men Tack och Lov. Man gör det inte själv. Det är också död. Att låta sig bli dödad och inte göra det själv.
(Jag hoppas att ni förstå att jag talar om att korsfästa köttet. För jag är inte självmordskandidat.)
Men igen Gud: Tack för bibelskolan. Jag hade aldrig stått ut med mig själv annars.
