Emmes tankar om resans gång

Vill bara säga det:
Jag har denna kampanj gjort debut.
Jag har skrivit en sång. Country kan tilläggas. Man blir väldigt inspirerad till country när man har lyssnat på så mycket denna kampanj att jag hör country-takt när jag sover. Men jag har alltså skrivit en sång och sedan uppträtt med den inför publik. Men musiker.
Och många har kommit fram och berömt mig för den. T.o.m Bosse och Anita, (för er som inte känner till dem är de ute och sjunger kristen country på marknaden och är ganska stora inom detta) båda har kommit fram kanske två gånger var och sagt att det var en jättebra sång.
Då får man vara nöjd med sig själv.

Här är refrängen:

Till dina gröna ängar
 ta mig jag ber
Vid dina lugna vatten
 vill jag lägga mig ner
Och låt ditt bor stå
 dukat med allt du har
Här i din still vila
 vill jag dröja kvar

Sången bygger på 23:e psalmen.

Det spännande med tvåan är ju all praktik. Man gör ju kilometervis mycket mer praktik i tvåan än i ettan. Den här helgen har vi t.ex. teamhelg, alltså åker vi i team till andra församlingar över helgen.
Vi fick alltså veta att vi skulle åka söderut, alla i hela tvåan. Vårat team också. Men bara fem mil: Vallentuna. De andra teamen åker och sover över i kyrkan. Vi sover hemma.
Och nästa lilla spännande detalj: De har inget för oss att göra på lördagen, så våran teamhelg består av en ungdomsträff, en helt ledig lördag och ett söndagsförmiddagsmöte. Utmaningen är stor.....
I alla fall, det lilla vi gör är viktigt så då får man rikta hela basukan mot det man gör istället för det man inte gör. Ikväll då, jag kom just hem från ungdomträffen, hade vi först otrolig lovsång. Lång och härlig och helig. Sen talade jag. Och ända tills jag satt där på stolen framför dem och pratade visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade vetat några dagar vad jag skulle prata om men inte vad jag skulle säga om det. Men, slava na Boga (praise the lord på bulgariska), den helige Ande är trofast. Det blev jättebra! Och det häftiga var att när jag satte mig fick jag veta att under lovsången hade en tjej blivit andedöpt och precis efteråt undervisart jag om den helige Ande. Som uppsalabor säger: klockrent! Eller som riktigt andesmorda människor säger: det var den helige Andes ledning.
Efter det långa mötet, som man helst inte ville avsluta för det var så bra, blev det fika och lekar och slappande i soffor, allt enligt frikyrklig ungdomsgårdskultur.
 Det var så roligt att vara med i en vanlig ungdomsgrupp igen, stoja och vara galen och ändå vara allvarlig med Gud. Kändes som om man hade varit med i gänget i flera år. Om man bortser från faktumet att man inte kunde deras namn. Men man kan ju inte räkna med allt här i livet. Får man nya vänner får man vara mycket tacksam för det är det som håller i framtiden.

Tänk att det är så roligt att stå på scen. Och det är roligare att prata än att sjunga just nu. Hade du frågat mig för något år eller två sedan hade jag lätt sagt att sjunga är det bästa i världen. Men nu har det ändrats. Att få säga saker som ändrar människors tankegångar är det bästa i världen. Men sånt där kanske går fram och tillbaka, har just upptäckt en ny sida av mig själv så då är det inte konstigt om den är mer intressant.
Vi hade presentation av missionsresan för första årskursen idag. Jag var så dönervös innan, hade ingen aning om vad jag skulle säga. Blev inte mycket bättre av att Sandra var jättenervös också, hon som aldrig är nervös inför att predika. Jag kunde knappt koncentrera mig på de andra presentationerna. Vi var bland de sista så det fanns många presentationer av de som var innan som jag knappt hörde.
När det väl kom till kritan stod man där. Det var bara att tuta och köra. Inte mycket annat att göra.
Men det gick bra!, konstigt nog. Jag sa massa saker jag inte hade tänkt att säga, men jag tror att det uppmuntrade många att gå tvåan. Två kom fram efteråt och tackade. Så det måste ha varit bra.
Det roliga var att det var inte förän efteråt jag insåg att jag hade pratat engelska! Jag hade beslutat mig för svenska, men det blev engelska i alla fall. Av ren vana pratar jag engelska när jag står på scen. Jag undrar vad min engelskalärare skulle säga? Jag var duktig i skolan på engelska, men jag ville knappt prata engelska. Nu kan jag inte sluta.

Gud tar verkligen vilken dag som helst och gör vad han vill. Bara man tackar ja tack till hans förslag.
Helt vanlig dag i skolan och jobb på kvällen, blev inte riktigt som jag hade trott. Underbar undervisning alltså, inga tvivel där. Åke Carlsson, det säger ju sig självt!!!

Eller kanske inte för dom som inte hört honom..... =D

Träffade teamet inför redovisningen imorgon. Vi gjorde bildspel och lite annat. Pch bad för varandra, Maria grät, jag fick bekräftelse för min framtid och Sandra blev helad i ryggen. I ett kök i Sävja. Så kul alltså, nuförtiden kan man knappt be för en människa utan att den helige Ande kommer. Hon svaja runt länge och väl och vi drog upp henne på benen igen när hon var på väg att falla.

Ja, sen jobbade jag på kvällen. Inget märkvärdigt med det. förutom att när vi var klara satt vi på kontoret och väntade på att klockan skulle slå tio så vi fick gå hem, och så börjar en kille där ifrågasätta min syn och kristendomens syn på Gud och fråga ut mig om vad som lärs i skolan. Slutar med att jag sitter och vittnar för tre av mina jonbbarkompisar. Nu ber jag bara att de ska ha tagit emot något också. Det var det gamla vanliga på slutet. "Alla får tro på vad de vill om de känner att de behöver det men det funkar inte för  mig" och så vidare. Men ordet blev predikat. det var bara det Jesus sa. "Predika ordet".

Underbart att få göra rätt saker och se att det fungerar vart man än är att tro på att vad Gud har sagt, det gäller i alla lägen.
Gud välsigne dig!!!