Emmes tankar om resans gång

Tältet är uppe, drickan på kylning, strålkastarna justerade, ljudet kontrollerat, klänningen struken, bord och stolar på plats. Allt är redo.
Nästan allt iaf.
Men i kväll smäller det iaf.
Tältfestival
18:00

Hoppas jag får grädda våfflor och slipper sitta vid ljudet eller sjunga.

Jag orkade inte fortsätta om helgen, för klockan har en tendens att vara sen varje gång jag skriver blogg. Man sitter där, efter tio, med huvudet halv sovandes mot tangentbordet, har jobbat och ska till skolan morgonen efter. Så inte undra på om texterna blir lite hippiga.
Festen var lång och intensiv i alla fall. (Nu ska vi avsluta detta.) Och jag och min kära syster hade blivit informerade om att allt var avklarat, vi behövde inte engagera oss i maten, det ordnade kockarna. Men när det väl kom till kritan så blev vi ombedda att servera soppa, langa och göra dricka hela festen lång, diska, plocka disk, ta fram tårtor och servera kaffe. Samtidigt som vi pratade med gamla vänner, höll tal och åt umgicks med så många som möjligt. Men så är det när man åker hem. Småland stavas Arbete för mig och mina syskon.
Men det blev en jättelyckad fest!
På söndag morgon mer ramlade än steg man ur sängen. Nu hade man hållit igång nästan dygnet runt i fyra dagar. Det var bara en liten ettapp kvar: gudstjänst med dop och middag. Lika med: mer jobb.
Det var sång i långa rader, bön och disk och serverande. Men det gjorde inget, det var ett så bra möte så då kan man gärna ge tillbaka lite, praktiskt, och hjälpa till där man kan.
Så nu är mannen i vår grannfamilj döpt. Denna grannfamilj som hela våran familj har varit inblandad någon gång under livets gång. Alla har vi försökt vittna och hjälpa dem med vad man kan ge. Och nu helt plötsligt händer allt samtidigt: Förra sommaren blev minsta flickan döpt. Frun döpte sig för två veckor sen och mannen döpte sig i söndags. Den andra dottern, som är medlem i församlingen men avfällig, kom på festen. Sonen är jätteintresserad. Gud är stor!!!
Det blev en intensiv och arbetsam helg, men väldigt givande! Den var värd alltihop. Tack Jesus för att du aldrig blir någon skyldig.

Jag var i Småland i helgen. Åkte dit i onsdags, på Valborgsmässoafton. Anledningen var att hemförsamlingen firade sitt åttioårsjubileum. Så det blev fest i dagarna fem.
Det har varit några intensiva dagar alltså. Man hann inte mer än av bussen förän man skulle iväg snabbt till sångövning inför kvällen. Klockan åtta tändes brasan enligt tradition. Och där var Bruzasångarna redo att underhålla. Enligt tradition.
Det var de gamla vanliga sångerna. Vintern rasat, nr 14, det stod en blomma. Ja dom man sjunger varje år. Fast i år var jag med på varenda sång. I två timmar stod jag och skrålade i streck. Det var i kören, solo och duett i en lång rad. Det är ett under att rösten höll. Den brukar alltid krångla mer eller mindre. Sist blev jag förkyld.
Men Emelie berättade när jag kom tillbaka att hon hade tappat rösten. Hon fick det istället för mig. Det tog fel Emelie.
Mina vänner var där. Stackarna, jag hade bett dom komma för jag ville träffa dem, men de kommer lite sent så jag hinner inte hälsa på dem innan. Jag sjunger hela tiden, så hinner inte hälsa på dom under kvällen. Det var inte ens ett vårtal så jag kom liksom aldrig ifrån scenen. När vi väl har sjungit klart hinner jag köpa en korv innan fyrverkeriet kommer. Sen var det bara att packa ihop och gå hem. Så var det med det.
Torsdag morgon. Ekumenisk gudstjänst i Ingatorp, 33:ans pärla. Och jag ska vara körledare. Pappa jobbade nämligen. Så jag är ledare åt en kör där hälften av medlemmarna inte kan ta en ton men de får vara med för att "alla ska känna sig välkomna". Vilket är jätteviktigt men försvårar själva skönheten i framförandet. Och pianisten kan inte hålla takten. Han har liksom bara en grundtakt som han landar i oavsett i vilken takt han börjar. Och den är låååångsam. Det är som att sjunga hårdrockslåtar som balad. Passar liksom inte. 
Men det gick. Vi tog oss igenom och ingen klagade. Tvärtom faktiskt. Så man får nog känna sig nöjd.
På fredagen var jag trött. Jag hade varit med kompisarna torsdag kväll och kom väl inte hem nio precis. Men på fredag skulle det plockas blommor. Vi gav oss ut, min syster, pappa, grannflickan och jag och plockade vitsippor, gullvivor, körsbärsträd, kabeleka, tulipaner och lite annat som jag inte kan namnet på. En och en halv timme tog det. Var ligger då kruxet? Jo, det regnade. Hela tiden. Och inte duggregn. Rejält med regn. Gissa vilket tillstånd kläderna befann sig vid hemkomsten? Jag säger bara: jag kramade ut vatten ur trosorna. 
Sen var det musikcafé på kvällen. Nenne, Blomman, Sylvia, vi. Och en sak lärde jag mig för hundrade gången: Att kunna hålla nere programmet är en konst. Det höll på i nästan fyra timmar tror jag. Folk gick. Men det var bra.
Jubileumsfesten på lördagen är en annan historia. Fortsättning följer.
 

Johannes Amritzer sa en gång i en predikan på Ralingsås: All kärlek du sår kommer du få skörd på. Men den kanske kommer från ett annat ställe än du hade trott. 
Så kan man nog sammanfatta min dag.
Igår kväll var jag hos en vän. Vi tittade på film och klockan hann bli ganska så sent. Hon bor i Gottsunda, och det är inte ett ställe en flicka ska ge sig ut i ensam, sent på kvällen och sen åka buss, ensam, i en halvtimme. Så jag fick sova på hennes soffa.
Ett problem bara: det var en av tjejernas födelsedag idag och vi skulle ge henne frukost på säng halv åtta. Och det kunde jag ju inte bara missa. Så halv sex klev jag upp ur soffan, smög ut ur lägenheten och tog bussen till centrum där jag hade lämnat min cykel dagen innan när vi möttes i stan min vän och jag. Cyklade hem, plockade blommor på vägen, körde in i en vägbom och kom hem ca kl sju. Där stod pau i köket, redo att göra frukost. Det var bara att kavla upp ärmarna och jobba, trots svetten som rann nerför ryggen av cykelturen.
Det kan nog klassas som kärlek i handling tror jag. Och jag säger som Abraham: Jag lyfter min hand ill Gud. Han får bli min belöning.
Jodå, skörden kom snabbt och effektivt. På kvällen blev jag bjuden till en annan tjej från Taiwan och hon lagade trerätters kinesisk middag till mig. Och vi pratade och pratade i timmar. Och grejen med henne är, att jag snart misstänker Gud för att ha satt henne i bibelskolan bara för att styrka mitt självförtroende. Jag kan inte titta på människan utan att hon ger mig en komplimang, och hon ger sig inte förrän jag själv tror på vad hon säger. Och där spenderade jag timmar, och bara söp i mig kärlek och uppskattning i ord och handling.
"Gud är trofast, så ljöd sången, bland Guds folk i forna dar. Samma sång från tid förgången, tonar ännu lika klar...."

Denna långa dag har varit min födelsedag. Och det stämmer: om man söker Guds vilja först får man allt annat också.
Jag är så välsignad att få bo med dessa underbara flickor!!! Emelie gick upp kvart i sex i morse och bakade scones till mig! Och hon var uppe lika sent som jag igår. Tack underbara du!
Och en kvart över sex tågade de in i ett fin tåg, alla fyra. Med bricka, paket, ljus och kameror i högsta hugg. (Så om det kommer upp en massa konstiga bilder på internet så är det bara jag på morgonen.) Tårtljus i en bakelse som jag fick blåsa ut. Dom är de bästa gulligaste som finns! Jag är så välsignad att få känna dom.
I skolan hade de också tårta för mig. På rasten sjöng halva klassen och Emelie bar in en tårta med tårtljus i igen. Thanks you guys!!! Och alla vänner som kom och grattade. Det är nu man märker att man har vänner. De som bryr sig tillräckligt mycket för att gratta.
Och det roliga var, att jag hade inte tid idag att fira min födelsedag, så det fick dom andra göra åt mig. På morgonen berättade vi för en grundskola om resan och sen började jag jobba nästan direkt efter skolan, så jag har haft fullt upp med annat idag. Men de lyckades få det till en speciell dag. Om de inte hade gjort det hade jag suttit på min säng ikväll och gråtit så det skvalade.
Familjen ringde jag med mer eller mindre hela dagen tills chefen började titta snett på mig. Mamma och pappa gav mig presenter i påskas men idag tog jag fram dom, öppnade och använde dom.
En anna sak som är viktigt med denna dag är att min bror flyttar till England. Oj, vad jag kommer sakna honom!!!!!! Men jag vet han är på väg till rätt ställe.
Precis när jag är på väg till jobbet ringer Catha. "Titta i brevlådan!" Där låg ett kuvert där jag blivit lovad pengar till en nu mobil! Äntligen kan jag skicka mms igen och inte bara få samma gamla gubbar av mamma!
Tack Gud för att du gjorde den här dagen så bra.
Ja, sen när man kom hem, då ligger det en lapp på sängen och ett paket. Då har Mayowa och Yen-hua varit här. Och skrivit jättefint och gett mig present. Och då grät jag. För jag vet att dom tycker om mig och att jag är deras vän och så, men jag har alltid tänkt mig som andrahandensvän för dom. vi känner varandra genom vänner. Och de var snälla och vänliga för att jag var i samma rum. Men de tycker om mig för bara mig!!! Och jag är tilltäckligt viktig för att just jag ska få uppmärksamhet och tid och kärlek av dem. Jag kände mig värd att älska. Och det var den bästa gåvan under hela den här dagen.