Emmes tankar om resans gång

Jag sitter framför datorn och lyssnar på Hillsong London och det får mig att längta efter att åka till London.
Om jag var i London just nu, skulle jag till att börja med gå på ett möte på Hillsong. Efter mötet skulle jag nog vara hungrig, så då skulle jag antingen köpa asiatiskt i affären runt hörnet eller försöka få tag på Chicken n' Chips, two piece (undrar hur många gånger jag har sagt den beställningen). Två vingar friterad kyckling med strips till och en vitlökssås stt toppa alltihop med.
Sen skulle jag ta mig till Hyde Park och sätta mig vid vattnet och titta på trampbåtarna och alla de mängder av människor som alltid är i Hyde Park.
Eftersom det skulle vara söndag, jag var ju på möte, så skulle jag passa på att gå till Speakers Corner och se om jag kunde få lyssna till någon sorts protesttal eller vilket tal som nu bjöds på.
I närheten av Speakers Corner finns en tunnelbanestation. Där skulle jag gå ner, dra min oranga biljett i kontrollen och ta rulltrapporna ner till spåret.
Där nere skulle det vara fullt med folk. Även om det hade gått ett tåg för en minut den och skulle komma ett nytt om två minuter så skulle det ändå ha hunnits fylla på med människor och man skulle knappt få plats på perongen. Där finns även det välkända märket för tunnelbanan i London: en röd cirkel med ett blått streck rakt igenom med stationens namn i vit text.
När tåget kom skulle jag hoppa på och få tränga mig in och få en ståplats vid dörren. Lika bra det, för jag ska byta linje om bara några stationer.
Medan jag står där i tunnelbanan så lyssnar jag på mina medresenärers samtal och deras vackra engelska accenter. Det är mest Londonbor, men där finns även ett gäng uppifrån norra England med sina vackra runda o:n.
När jag sedan är framme vid min slutdestination promenerar jag tillsammans med en stor folkklunga som alla kommer från samma tåg som jag. Vi vandrar några gator upp tills det börjar dyka upp gatustånd lite här och där. Vi är framme i Notting Hill.
Här kan man hitta det mesta.  Kläder, smycken, antikviteter, mat, kaffe, tavlor, plåtskyltar och mycket annat. Dessutom är det lite roligt att efter många månaders uppehåll får gå runt bland målade hus. Man kan få för mycket av alla tegelstenshus som finns i England. Fast det är roligt bara att gå runt och supa in atmosfären i Notting Hill.
På vägen tillbaka till tunnelbanan skulle jag känna mig lite sugen så jag skulle stanna och köpa en pannkaka, eller crépes eller vad man nu ska kalla det. En gigantisk pannkaka som man fyller med något gott och sedan viker som en trekant. Min favorit, även om något kladdig, är nutella med banan. Mums!
Nästa gång jag kliver av tunnelbanan har det börjat skymma. Jag klättrar uppför en gammal stentrappa. Innan jag kommer upp hör jag vimlet av männsikor som rör sig där uppe. Jag hör även ljudet av trafiken i London och tänker på min kära lärare Ed och en dikt vi läste och analyserade mycket på lektionerna som nämnde just det speciella ljudet av trafiken i London.
När jag kommer uppför tappan kan jag känna lukten av Temsens smutsiga vatten och avgaserna som hänger i luften. Det är en stressig stämning som råder. Människor springer förbi, bilarna jagar över broarna och trängs med de dubbeldäckade röda bussarna som finns överallt. Och mitt i alltihop hittar du turister som tar kort på allt och alla. Alla vill ha en bild av sig själv framför Big Ben. Jag går ut på West Minister Bridge.  
Bakom mig reflekteras West Minister och Big Ben i Temsens vatten mot den oranga himlen. Framför mig ser jag London Eye torna upp sig. Även på håll kan jag se hur kön slingrar sig långt upp i parken för att få åka ett varv i världens största parisehjul och titta på utsikten.
Medan jag zick-zackar fram mellan de fotograferande turisterna på bron passerar jag en klunga svenskar. Det känns väldigt ovant att plötsligt höra en skånsk dialekt bland alla dessa engelsmän. Jag ler lite för mig själv och tänker att de inte vet om att jag är svensk. Det är en rolig känsla att tänka att jag skulle kunna gå fram till dem och dra på min bredaste engelska dialekt och t.ex. fråga om vägen och de skulle inte veta att jag skulle förstå varenda ord de skulle säga till varandra medan de överlade med varandra.
Jag har nu kommit över bron och svänger ner till vänster nerför trappen, kommer ner på strandpromenaden. Här är gott om turister. Jag anar små svenska fraser här och där. Det finns gott om svenskar i London.
Jag har Temsen på min vänstra sida och passerar både akvariumet och filmmuseet på min högra sida. Snart börjar jag närma mig London Eye, det märker man på att det blir trängre och trängre att ta sig fram.
När jag tagit mig förbi den långa kön och har kommit bort på karnevalområdet så står det alla möjliga olika mänskliga statyer på plats. Där är en som är en huvudlös person som rycker till när människor kommer fram, en annan dansar med bjällror. Någon är en enmansorkester och längre fram står en klunga männsikor runt en person som framför något till musik, men det är för mycket folk runt honom så jag ser aldrig vad det är han gör. Istället stannar jag och titta på en flicka som sitter på marken och målar en kopia av en renässanstavla på asfalten.
En stund senare stannar jag och tittar på böcker som en flintskallig man står och säljer. Jag hittar inget jag gillar och går istället vidare på min promenad. En bit bort står en man och säljer kanderade mandlar. Jag köper en plastmugg av honom och virar mina nerkylda fingrar runt de varma nötterna. 
Turisterna börjar avta, restaurangerna börjar ta vid och den trevliga biten på min promenad börjar ta slut och bara bli lugn. Jag tittar på klockan och inser att jag måste skynda mig nu om jag inte ska bli sen. Jag har ju biljetter till musikalen Billy Elliot. Jag går mot närmaste tunnelbanestation och försvinner nerför trappan.