Novemburrrrr
Inte nog med att tre av fem syskon firas i november, nu ska det även de ingifta firas i november.
Ta det inte fel, jag gillar födelsedagar. Jag älskar att handla presenter. Däremot gillar jag inte de där samtalen man får från frustrerade syskon som säger "JAHA, nu är det ju så att den och den fyller år. Har du tänkt på present? Jag funderade på det här, men då sa den och den att det inte gick, men den andra sa att det blev jättebra. Så det kanske blir det här eller något helt annat."
Efter många ilskna små disskussioner som dessa så slutar det alltid på samma sätt.
"Vi gör en insamling pengar och så säger vi att de är tänkta till det här ändamålet"
Okej, säger jag, bara ni säger vem som ska ha pengarna och hur mycket.
November är en fasa på grund av de där ilskna samtalen.
Dessutom är november kall. November är en deprimerande månad. Det är tillräckligt kallt ute för att det skulle kunna vara vinter och man fryser konstant i snålblåsten, men man får ingen vacker snö att titta på. Man får höststormar. Löven är inte vackra längre, träden står bara nakna och huttrande i vinden. Naturen är grå och blöt. Människorna är detsamma. Modefärgerna i november är svart och grått och grått och svart. Vill man bryta av med en färg så finns det bara en blekrosa nyans som inte syns att välja på.
Inte undra på att svenskarna blir deprimerande under vinterhalvåret. Finns det nån gång under det svenska året som svenskarna borde klä sig i lite gladare färger så är det väl när den kollektiva depressionen hotar i trädkronorna. Men nej då, svensken klär sig i sorgekläder.
Det mest possitiva med november är att man närmar sig jul. Någon gång i mitten får man tjuvstarta med julmusiken utan att någon blir sur på en.
Jag längtar tills jag får sätta upp min adventsljusstake. För det är det bästa med grådasket under vintern. Där har vi svenska åtminstonde vett nog att inse att vi måste använda fler glödlampor för att få tillvaron lite ljusare.
Då kanske det finns hopp om det svenska modet också.
Dags för tåg igen
Idag ska jag alltså hem till Uppsala igen från Småland. Har varit här nere för att kunna vara med på en TV-inspelning på Kanal 10.
Annars här hemma så har det varit sova och gå på stan och göra läxor. Och åka bil.
Det var alltså i onsdags som vi skulle åka till Kanal 10. Det skulle bli full bil. I bilen sitter jag och mamma och pappa. Jag är lyckligt ensam i baksätet, behöver inte prata med en själ. Men efter en mil plockar vi upp en äldre kvinna som ska följa med och spela piano åt oss. Denna kvinna kan prata.
Någon gång för många år sedan såg jag ett barnprogram där en "ond" vetenskapsman hade uppfunnit en ond varelse. Det onda med varelsen var att den kunde prata öronen av en. Denna kvinna är inte ond, men hon kan prata öronen av en.
Jag tog upp en bok, sa att jag måste läsa läxor och gömde mig effektivt bakom den.
En mil senare plockar vi upp ännu en person. Han är en väldigt trevlig människa som tycker om att prata, så jag bestämde att han fick sitta i mitten så kunde mina två pratglada grannar få underhålla varandra.
Efter några mil orkade jag inte höra deras röster längre. Satte på mig mp3-spelaren och njöt av vackert samstämda röster som sjöng om viktiga saker.
När vi sen äntligen var framme i Älmhult så var det bara att packa ur ur bilen och gå in och öva, kolla ljudet osv- Sen när programmet började var det intervjuer med pappa och några nyfrälsta i församlingen och så sjöng vi några sånger. Sen fick vi middag och efter det var vi klara med vårt så vi åkte hem.
På vägen hem var det för mörkt att för att jag skulle kunna läsa, för tror ni inte pratmakarna satte igång igen som på vägen ner. Jag satte på mig min mp3-spelare igen och låtsades sova större delen av vägen.
Tjuvigt och småelakt, men jag lyckdes bevara min sinnesfrid, vilket är viktigt när man ska upp på scen någonstans. Dessutom tycker jag om mina öron. De kan vara bra att ha i framtiden.
Dags för TV igen
För ca två veckor sedan åkte jag till Gtb för att möta upp föräldrarna och musikerna i min hemförsamling för att medverka i en TVinspelning. I torsdags ringde min käre far. Nu var det dags igen. Fast den här gången på Kanal 10. Så på onsdag bär det av mot Älmhult för att medverka med sång och vittnesbörd. Det är väl tredje gången nu som man är på TV. Olika stationer hela tiden.
Första gången jag skulle vara på TV så var jag hur nervös som helst. Det var ju TV, inte bara ett litet kapell ute på landet.
Men nu känns det ungefär som ännu ett litet kapell. Med undantaget att vi faktiskt övar inför en TV inspelning. ;)
Kram där ute!
Drömfabriken
Hur det nu var så drömde jag först att min syster hade blivit till fångatagen av någonsorts Inka stam och skulle bli avrättad genom halshuggning. I publiken till denna avrättning fanns jag och de flesta i min familj. Vi skulle befria henne. James Bond-style.
Hur det nu var så smugglade vi till henne en liten apparat som hon skulle trycka på så skulle de ge ifrån sig ett hemskt ljud som gjorde att all höll för öronen i smärta vilket gjorde att vi kunde rymma därifrån med min syster.
Planen funkade och snart sprang vi där ifrån allihop.
En stund senare så drömmer jag samma dröm en gång till. Väldigt udda. Allt är precis likadant. Vi sitter på samma ställe i publiken. Samma utseende på personerna omkring oss osv. Med ett undantag. Nu var det min ena bror som skulle avrättas. Vi försökte samma sak en gång till. Smugglade till honom denna lilla sak, som liknade sånna där saker man får på restauranger som piper när maten är klar, men han bara blängde på oss med sin typiska "vad sysslar ni med era dumgökar"-blick och sen blev han halshuggen. Och jag vaknade med ett ryck.
Jag är bara glad att det inte finns några sånna där inkastammar i Sverige.
Sen pratade jag med min kära mor i morse och hon berättade att min bror hade drömt att han körde bilrally med Målle Lindberg som kartläsare och publiken var björnar och kaniner och andra djur som stod upp och klappade händer, eller kanske hovar, ramar och tassar.
Den mänskliga hjärnan måste vara den roligaste plats som finns i universum!
hemkommen
Men hur som helst så mådde jag bara gott när jag kom hem ikväll. För första gången på länge kände jag mig inte som om jag levde under en stor tyngd. Jag var bara glad att få komma hem, var glad när jag fick se solnedgången bakom mitt hus. Jag drog fram gitarren ganska så snabbt och sjöng i högan sky. Så befriande. Varje gång jag bor i stan så känns det som om jag inte får sjunga längre för då ska det tas hänsyn till grannar o.s.v., men ikväll så sjöng jag utan att bry mig om vad andra tyckte. Mycket befriande känsla.
Jag var glad att vara hemma efter att få ha varit hemma i några dagar och bara få vara avslappnad i några dagar. Att ha fått vara tillsammans med människor som man inte behöver oroa sig över vad de ska tycka om en om man beter sig som man helst av allt vill. För de där hemma har redan sett alla mina galna sidor och de tycker om mig ändå.
Man mår bra av att vara med familjen. Punkt slut.
I alla fall, ikväll är jag pigg och vaken. Har läst och ordnat lite med räkningar osv. Småplock som man gärna skjuter framför sig.
Nu tänkte jag att det skulle fint med en kvällspromenad. Alldeles ensam i mörkret. Det är den enda chansen man har i när man bor i stan att få känna sig som om man faktiskt var ensam. Som en glesbygdsperson tycker jag att det är livskvalitet att inte träffa en människa på två timmar.
Hur blev lilla bebisen ett marsvin?
Hade en väldigt rolig rörig dröm inatt. Jag tyckte att den illustrerar min nuvarande vardag ganska så bra.
Jo, jag drömde att jag var inne på mitt rum och förberedde mig för dagens pluggpass. Just då kom min rumskompis in och undrade om jag kunde vara barnvakt resten av dagen. Va? jag ska ju plugga. Men visst, det kan jag väl.
Så hon lämnade över sin lilla bebis, men det var ingen bebis, utan en liten marsvinsunge. Liten som bara den, tre centimeter lång bara.
Så jag la ungen på sängen för den sov och satte mig och skulle plugga. Men hela tiden blev jag avbruten i plugget, för den lilla marsvinsbebisen var så liten att den försvann hela tiden ner i sängen och då var jag rädd att den skulle kvävas i textilierna eller att jag skulle sätta mig på honom.
Helt plötsligt så stiger en liten pojke in på mitt rum, lämnar något på min säng och går ut. Jag springer ut och frågar vem han är och han säger att han är min rumskompis' systerson och jag skulle passa honom och hans syster, som satt ute i vardagsrummet, omgiven av husdjur som jag också skulle ta hand om. Men inga mysiga hundar och katter. Nej, insekter och ormar och spindlar. Det var små djur som kröp och ringlade i hela lägenheten. Och jag måste passa lilla bebisen som hade vaknat nu. Och det som killen hade lämnat på min säng var ett fullvuxet marsvin som bara rymde hela tiden. Jag kravlade runt på golvet och försökte få ut detta marsvin från under sängen samtidigt som de två barnen skrek och skrek ute i vardagsrummet.
Mitt i alltihop så ringer det på dörren. In kliver min bror och säger att han bara vill komma på besök en stund. Jag tittar runt i lägenheten och ser att den är grå av damm. Jag dammsög igår, men lägenhetsgolvet var fullt av smuts. Inte så man vill ta emot besök.
Plötsligt, bakom min bror, så kommer min syster in. Hon ville också komma på besök. Och sen kliver mamma och pappa in också.
Så där står jag i en stökig lägenhet med djur överallt som man måste akta så att man inte trampar ihjäl något stackars kräldjur, en marsvinsbebis som håller på att kvävas i ett täcke, ett marsvin under sängen, två skrikande ungar i vardagsrummet och nästan hela familjen på spontanbesök stående i hallen. (Av någon anledning höll de alla i varsin flyttkartong.) Och hela tiden tänker jag: jag har inte tid med detta, jag måste plugga.
Snälla familjen, gör inte gemensamt spontanbesök på det sättet. Och ta inte med några marsvin! Det skulle tära så på mina nerver.
"You have no compassion for my poor nerves."
"On the contrary my dear, I have the highest regard for them. They have been my constant companions these twenty years."
Stolthet och fördom, Jane Austen
Tidsgränser
Just nu har jag gjort en kompromiss. Jag har satt min timer på tio minuter. Det är så lång tid jag har på mig att kolla min mail innan jag ska börja jobba. Det gäller att vara konkret.
Nu ringde klockan, så det är väl bäst att jag börjar jobba. Det blev lite kort, men så går det när man har tidsbrist.
Ha det fint! Hörs.
Ålapöt
Ålapöt i närbild
Ålapöt med sina rumskompisar
Ålapöt tittar på utsikten
Ålapöt lyssnar på musik
Ålapöt hjälper mig med läxläsningen
Visst är han väl för söt! ÅLAPÖÖÖT!!!
kolla in
emmearr.blogg.se/songs
Jag ska föra dig till vatten där du finner ro
Idag, t.ex, hade vi en otroligt bra lektion utan lärare. Vi fick titta på en video istället. Undervisning om dopet i den Helige Ande och Andens gåvor. Fick en att bara vilja åka hem och be i tungor hela natten lång. Men när jag kom hem så satt jag istället ner med min rumskompis och en gemensam vän till oss båda som var på besök och drack te och myste med bebisen. Så gick det med de högandliga planerna planerna.
Men Gud är god. Jag vet att jag är på rätt ställe. Har fått så otroligt mycket bekräftelse. Nästan varje dag kommer det något. Här om dagen så hamnade jag på ett möte för de äldre i församlingen. Jag hade glömt min jacka i salen de skulle använda, så när jag ändå var tvungen att gå in i salen för att hämta jackan tänkte jag att det var lika bra att jag stannade kvar på mötet.
Det kan jag ju säga, det var Guds ledning att jag glömde den där jackan. Varje ord i predikan var som en pil in i mitt liv och efteråt kom ett profetiskt budskap också från scenen som var till mig.
Jag skulle bara hämta min jacka.
Så, om jag gör bra ifrån mig eller inte på kurserna känns inte så jätteviktigt just nu (även om det fortfarande är viktigt att prestera bra naturligtvis), men det känns bara som om Gud har bestämt möte med mig i Uppsala, och universitetet var bara en bra ursäkt
Ja, alla ni underbara människor, Jesus är helt underbar, eller hur?
Barnvakt
Imorse var jag barnvakt en stund. Finns det nått mysigare än att gå runt med en liten sovande bebis på armen? Han sov på magen och dreglade på min arm, så jag var helt kletig när han till slut fick flytta till sängen.
Lill-killen är det mysigaste som finns!
Mitt nya rum
På universitetet i pyjamasbyxor
Sitter här i en soffa i en tom lägenhet. Min kära vän Sara som jag får sova hos har åkt till jobbet. Själv är jag hur trött som helst. Det var en lång omvälvande dag igår med massor av saker som hände som man inte är van vid, var så på kvällen igår när jag skulle försöka beskriva mitt blivande rum för min kära mor, ja då fick jag knappt ett ord över läpparna.
Jag tycker väl ändå att det roligaste igår (för er som inte förstått det så var "igår" min första dag på universitetet) var att jag hade förstått det som att jag hade uppfattat det som att jag skulle få komma ner dit och ordna med administration och sen gå hem. På sin höjd träffa några människor bakom skrivbord. Så på morgonen när jag klädde på mig tog jag ett par bekväma linnebyxor och en enkel tröja. Kläder jag drar på mig om jag ska gå hemma eller åka och handla mat.
Så kommer jag ner till universitetet, och när jag hade träffat den första personen bakom ett skrivbord, ja då skickas jag iväg på en informationsträff som redan har börjat.
Efter träffen så går vi tillbaka till kontoret och där kunde vi äntligen reda ut allt som krånglade.
Sen säger människan "Ja, rektorn vill ha personliga samtal med var och en, så det kan du ju ta redan nu."
I mjukisbyxor!
Jag kände mig som om jag travade in på hans kontor i pyjamas, håret i en knut, ansiktsmask och en nalle under armen.
Han var artig nog att inte kommentera nallen.
När jag ska gå ifrån honom säger han "din första lektion är ikväll."
Hjälp!
Så några timmar senare sitter jag där igen, nu med alla mina klasskamrater, med pyjamas ( i mitt huvud i alla fall) och hår och nalle.
Idag ska jag vara bättre förberedd.
det här börjar störa mig....
I våras när Jill vann Talang på TV4 tyckte jag mest att det var en kul grej att jag hade hittat en människa som ser precis ut som jag. Men nu har det hela börjat få bakslag. För folk tror att jag är hon.
Förra veckan när jag var på Europa Konferensen på Livets ord var vi på en konsert. Innan konserten satt vi och pratade lite och då märkte jag en kvinna som tittade så otroligt ingående på mig. Till slut tog hon mod till sig och frågade "Jill?"
"Nej, men jag är lik henne" fick jag säga. Då sa hon att hon hade tykt att jag skulle sjunga för henne. Känns lite dumt. Jag hade kunnat sjunga, men det hade inte betytt något för jag var inte Jill.
Samma sak hände igår när jag klev in i en affär. Affärsbiträdet var inte särskilt bra på att sälja. Vi sa att vi tyckte att något var snyggt och hon bara packade ihop det och gick iväg med alltihop för de skulle inte hänga på den platsen längre. Hon hade ju kunnat visa dem för oss. Jaja, i alla fall så tittade hon på mig som om något underbart precis hade hänt henne. Sen kom det:
"Jill?"
Och jag upprepar:"Nej, men jag är lik henne." Och hon gick besviket sin väg och muttlade om att hon hade velat att jag skulle sjunga.
Snart får jag gå ut solglasögon när jag går på stan. Kanska blondera mig. Då skulle jag inte bli tagen för någon jag inte var och sen behöve stå ut med besvikelsen när jag inte är någon de vill träffa. För detta börjar störa mig....
Vi försökte bara slippa regnet!
När vi skulle på Tom Tits så var det sån kö, ända ut på gatan, att vi inte kände för att stå där och bli dygnsura i kön för att sen trängas med massa framlingar i några timmar. Så vi bestämde oss för att gå på stan istället inne i Södertälje.
Så vi åkte in till centrum och hittade ett parkeringshus. Vi parkerade, betalade, drog på oss jackorna och gick mot hissen.
Väl inne i huset såg vi att det fanns ingen förteckning inne i hissen på vilken våning man skulle åka till. Så vi hade ingen aning om var vi skulle hitta utgången. Jag tror vi testade fyra våningar innan vi äntligen hittade en våning med en utgång. Men där ute spöregnade det, så ingen ville gå ut. Men vi hittade en annan hiss, och där fanns det en förteckning som sa att vi kunde ta oss direkt in i en galleria. S vi tryckte upp den hissen.
Men det kom ingen hiss. Vi väntade länge och väl. Tillslut sa vi att, nej, nu tar vi trapporna, klev in i trapphuset, gick en våning upp.
Och satteigång ett tjutande larm.
Vände illa snabbt och gick tillbaka till hissarna som aldrig kom. När vi tittar på dörren till trapphuset står det med stora bokstäver över hela dörren
TILLTRÄDE FÖRBJUDET
Ups!
Inte alls tydligt.
I alla fall, nu hade de där hissarna äntligen kommit. Så vi lev in, kollade vilken våning vi skulle till, tryckte.
Och står kvarr. Hissen rör inte på sig. Oavsett vilken napp vi trycker. Den bara står still.
Så vid det laget gav vi upp. Fram med paraply och gå ut i regnet.
Man kan inte bekämpa Moder Natur, hon vinner alltid över tekniken.
Vi var GANSKA så blöta när vi kom tillbaka.
Fridfulla nattetider
Och den pojkvännen kan snarka, så att man tror att Guds härar stormar fram över himlavalvet.
Bakom min andra vägg har jag min käre far, som snarkar lika högt som ett jordskred. Ja, sen har vi lilla hunden som snarkar värre än de båda två tillsammans.
Det är som att försöka sova mellan två konkurrerande sågverk.
"I frid ska du lägga dig ner och i frid somna in."
Jo men visst.... Inte inatt i alla fall.
Min andra blogg
Det är inte alla som känner till det, men jag har en blogg till. På den lägger jag upp texterna till olika sånger som jag har skrivit. Här kommer adressen.
emmearr.blogg.se/songs
Enjoy!
Förfrågningar
Okej, för det första: DET ÄR VARMT!!!! Jag tycker synd om mamma som måste stå ut med mitt humör i denna tryckande värme. De har sagt i några dagar nu att det ska börja åska, och jag går här och längtar, men inte kommer det någon åska. Längtar sååå efter åska. Inte bara för att det är skönt när det laddar ur, men för att jag älskar att titta på åska. Åska för mig är lite som regnbågen var för Noa. Åska påminner mig om hur rädd jag brukade vara, och hur jag sen blev andedöpt samma kväll som ett av de värsta åskovädrena i Smålands historia drog in, och hur jag sov som en stock genom hela åskovädret. Varje gång himlen klyvs av detta magiska skådespel så påminns jag om hur hela jag är så förvandlad av den Helige Ande. Underbart!
Mer? Tja, han ville få höra om lättjan. Den vet jag inte om jag kan skriva jättemycket om. När jag inte jobbar på jobbet så jobbar jag hemma med små projekt här och där. Just de senaste dagarna har jag dock inte orkat nått i hettan. Jag har bara orkat tjura.
Här om kvällen så åkte faderskapet och jag och badade i en väldigt grund sjö. Om man är lång och sträcker på sig så är det fullt möjligt att promenera rakt över sjön. Lite udda.
Men det är en otroligt vacker sjö! Så vi låg där i vattnet han och jag, det var helt stilla, inte en människa. Det enda som hördes var ett rådjur som skällde i skogarna och fiskar som slog. Jag låg där och flöt och beundrade solnedgången och tänkte, oavsett vart jag åker i världen så finns det ändå ingen vackrare utsikt än denna: en blank sjö i solnedgången där solen sänker sig bakom gröna kullar och sänder sina strålar ner på tallskogen och färgar de långa ståtliga stammarna mjukt oranga. Bara tanken på hur detta land ser ut gör mig varm i hjärtat
Mer då om lättjan? Tja, jag läser så att ögonen står i kors på mig. Jag har inte läst så här mycket sen åttan! Jag har en hel hög av böcker jag har läst ut, och en annan hög med böcker som väntar på mig. I förrgår läste jag ut en bok på över tusen sidor. Den var väldigt bra så den slukade jag på fyra dagar. Det är så KUL att läsa!
Ni får läsa mer om hammocken i ett annat inlägg.
Hej kollikock!
Hosea - Andrew Peterson
I bibeln säger Gud till en man som heter Hosea att gifta sig med en prosituerad kvinna och älska henne som Gud
har älskat Israel.
Den här sången är en text om vad denna kvinna tänker och känner inför denna man som bara älskar henne fast de är från helt skilda världar. Hur trasig hon är och hur hans kärlek nästan gör ont i henne, men hur den sakta och säkert gör henne ren.
Precis som Gud har älskat sitt folk Israel, och nu även församlingen, fast de verkligen har kämpat för att slippa ifrån denna överväldigande ovillkorliga kärlek.
När man förstår den kärleken, hur kan man låta bli bli att älska tillbaka? Om ändå alla människor ville förstå den kärleken.
Jag önskar att jag kunde skriva sån här musik.
Klippet är inte av den bästa kvalite, men jag hittade inget bättre.
http://www.youtube.com/watch?v=pwmCjcRFArs
Every time I lay in the bed beside you, Hosea, Hosea, I hear the sound of the streets of the city.
My belly growls like a hungry wolf and I let it prowl till my belly’s full. Hosea, my heart is a stone. Please believe me when I say I’m sorry, Hosea, Hosea, you loveable, gullible man.
I tell you that my love is true till it fades away like a morning dew. Hosea, leave me alone.
Here I am in the Valley of Trouble. Just look at the bed that I’ve made: badlands as far as I can see. There’s no one here but me, Hosea.
I stumbled and fell in the road on the way home, Hosea, Hosea.
I lay in the brick street like a stray dog. You came to me like a silver moon with the saddest smile I ever knew.
Hosea carried me home again. Home again.
You called me out to the Valley of Trouble just to look at the mess that I’ve made,
a barren place where nothing can grow.
One look and my stone heart crumbled--it was a valley as green as jade. I swear it was the color of hope. You turned a stone into a rose, Hosea. Hosea. Hosea.
I sang and I danced like I did as a young girl, Hosea, Hosea. I am a slave and a harlot no more.
You washed me clean like a summer rain and you set me free with that ball and chain.
Hosea, I threw away the key. I’ll never leave.
Efterlyses: sittdynor
Jag sitter i pappas kontor på hans företag Vi har spanat efter nya utemöbler på blocket i ca en timme nu. Hittade inget. Allt är redan sålt när vi ringer.
".... det är ju jämt utsålt..." (med skånsk dialekt, Eva Rydberg)
Jag har ett projekt som jag ska utföra denna sommar. Jag ska rusta upp och göra fin min gammelfarmors gamla hammock. Jag har önskat mig en hammock så länge jag kan minnas. Det fanns en hemma innan jag var född, men det hjälper ju inte mig. Men nu ska jag i alla fall få ta fram, göra ren, måla om och klä om taket denna gamla hammock. Jag köpte färg idag. Det kommer bli en något annorlunda hammock. Lite udda färger. Jag hoppas bara att jag kan hitta och köpa rätt dynor till den! Har letat runt ganska mycket idag och hittar inget som passar min smak. Jag får väl åka till England för att hitta det. Engelska möbelaffärer och jag är väldigt sams. Även om jag aldrig har stött på att de ens säljer utemöbler där nere. Det är kanske för blött för att någon ska vilja sitta ute.
Det hände en lite rolig sak idag.
Jag var ute på stan och tittade i affärer. I en väskaffär jag var inne i så var det några väskor som fångade min blick när jag gick förbi och jag tänkte att de var de snyggaste i affären och jag skulle faktiskt kunna köpa dem. Sen visade det sig att de alla var av samma märke, och det var det engelska märket som min egen kära handväska. Jag tror nästan att jag har fötts i fel nationalitet när det gäller kläd- och inredningssmak. Inte för att jag gillar hur det ser ut hemma hos folk i England, men jag gillar deras möbelaffärer.
