Prinsessbröllop
Jag vet att alla som läser har sett det mesta själva så jag tänker inte beskriva dagen. men jag skulle vilja lyfta fram mina favoritdelar.
För det första: STOR eloge till prästerna. Det var en otroligt bra vigsel. Valet av texter och talet han höll var fullständigt perfekta. Det var ande i det talet. Ord att leva efter.
För det andra: bravo Viktoria och Daniel för att ni har lyckats hålla det enkelt trots all pompa och ståt. Och tack för att vi fick vara med och fira er.
För det tredje: Alla tal idag. Viktoria på gården var fenomenal. Hon var enkel och vanlig fast med en kunglig toutch. Även Kungens tal som brudens far var underbart, speciellt hur han började med att hålla tal till drottning Silvia. Också Olle Westling var så behagligt naturlig. Men bäst av alla var ändå prins Daniel. Efter det tal han höll blev han accepterad som en kunglighet och vann folkets hjärta. Den mannen är verkligen kär i sin fru!
Sist men inte minst: brudvalsen. de dansade så vackert! Det var som att titta på Askungen Live.
"Vad är väl en bal på slottet..... Alldeles underbar!"
Ja, stort grattis Viktoria och Daniel. Hoppas ni får leva lyckliga i all era dagar som i alla de andra sagorna. Vi tror på er!
Hej då England
Det är onsdag morgon. Min sista morgon i Luton. Jag packar och oroar mig för hur detta med min packning ska sluta. Sa hej då till min kära huskompis för nån timme sen. Inte särskilt kul att tänka på att vi inte kommer kunna sitta och titta på Bollywood-filmer när vi vill. Nu blir det bara mail och Facebook. Lite snålt.
Igår åkte alla vi i huset till en jättefin pub och åt middag tillsammans. Första gången tror jag som vi alla har ätit tillsammans. Vi brukar bara laga mat tillsammans men aldrig äta tillsammans, förutom jag och Champa. Hon brukar tvinga i mig indisk mat med jämna mellanrum och försöka elda upp mina hjärnceller med chilli.
I alla fall, vi hade en jättetrevlig kväll. Det var typ Sunday Roast-mat, det mest klassiska engelska du kan tänka dig. Vi var i ett jättefint gammalt hus med takbjälkar och halmtak. Dumt nog glömde jag kameran hemma. Men vi hade i alla fall en jättetrevlig kväll.
Jag har alltid trott att jag inte skulle sakna Luton. Jag har aldrig känt mig hemma i Luton utan som en främling som bara bor här som gäst ett tag. Men nu när jag ska åka så är det mycket tuffare än jag trodde att det skulle vara.
Jag kommer sakna mitt liv här, mina vänner, speciellt Champa. Vi har haft så mycket kul ihop och hon har hjälp mig igenom mycket när jag känt mig ensam.
Jag kommer sakna artigheten hos folk och mentaliteten i landet. Jag kommer sakna engelskan och närheten till London. Jag kommer till och med sakna småsaker som att ha mjölken i stora plastdunkar och att bli frågad om man vill ha en kopp te vart man än går. Jag kommer sakna Fish and Chips, Costa Coffe och KFC-kyckling. Jag kommer sakna Mission Direct. Jag kommer sakna alla dessa gamla vackra lövträd i Stockwood park. Jag kommer sakna min gata och min affär på hörnet. Jag kommer sakna mina fiskar och mitt rum.
Hej då England. Vi ses säkert snart igen.
Bollywood
Så ikväll var vi på en Bollywood. Det var jag och ca 150 indier.
Man känner sig väldigt vit i sånna lägen.
Rumskompisar
Nu för tiden bor jag med dem.
På kvällarna när jag går ut i köket för att dricka, får jag hoppa mellan sniglarna som ligger på golvet i vardagsrummet och köket. Jag brukar få dumma idéer om att det en kväll kommer ligga en superstor fet snigel i vardagsrummet som fyller upp hela rummet och slukar mig hel när jag kliver in.
Jag hade ihjäl en gråsugga på mitt sovrumsgolv för ca två veckor sedan.
När jag är uppe sent på kvällarna får jag ibland sällskap av en gigantisk spindel som kliver in på mitt golv, står och glor på mig i tio minuter och sen går han igen.
Idag har jag myror på min fönsterbräda också.
Ska jag ta det som ett tecken på att moder jord vill att jag flyttar ut?
Shaken, not sturn
Jag håller på att läsa Ian Flemings Moonraker. För er som inte vet det, karaktären James Bond är inte bara en karaktär i coola actionfilmer utan han blev till som en karaktär i en serie böcker. Första boken hette Casino Royal och boken skrevs av Ian Fleming. Alltså, jag håller på att läsa den ursprungliga idéen om hur James Bond är som person.
Det är alltid samma sak. Om man först ser filmen och sen läser boken upptäcker man att det var tänkt från början att det skulle finnas en person med normala tankar och värderingar bakom den där coola ytan. James Bond är inget undantag.
Alltså, jag älskar Bond-filmerna, de är riktigt bra actionfilmer. Klassiker. Men nu när jag har börjat läsa om honom har jag plötsligt en otroligt annorlunda bild av mr Bond. Jag brukade tycka Pierce Brosnan var bra för han ser väldigt bra ut medan han är Bond, gör coola actionscener. Har också alltid gillat Roger Moore för han är rolig.
Men efter denna bok vet jag inte om jag gillar dem alls. De liknar inte Bond överhuvudtaget! Inget som är likt alls. Det är som att Julia Roberts skulle spela Stålmannen.
Bond i filmerna kastar sig in i varje fara med huvudet före. Bond i boken är en helt enkelt väldigt disciplinerad man med huvudet på skaft och väldigt bra på att slåss och skjuta. Än så länge i boken, jag har väl läst en tredjedel ungefär, har inte ett enda skott avlossat och hälften av tiden har han suttit på sitt kontor och funderat och läst och pratat med M. Resten av tiden har han spelat kort med skurken på en klubb.
Jaha, vad ska jag då säga om filmen Moonraker.
Hur kunde de ändra handlingen så!
För det första, Drax är inte alls i Kalifornia utan han är en engelsman som har sin fabrik på Dovers klippor. De skjuter inte upp fem raketer utan bara en, och de försöker inte döda Bond en gång var femte minut. Dessutom kastar han sig inte alls över varenda kvinna han ser. Han bara tittar och beundrar. Hela Roger Moore-grejen att han bara behöver titta på dem så ligger de sen i sängen tre sekunder senare efter fem kassa repliker, stämmer inte.
Jag tittade runt lite bland de olika skådespelarna igår. Jag tror att jag föredrar Timothy Dalton nu. Har alltid gillat Lisence To Kill. Nu gillar jag den ännu mer, för Timothy Dalton liknar min bild av Bond bättre än någon annan. Den nuvarande Bond är också bra, men ha är så stel och hård. Inte heller riktigt vad Bond är.
Men jag får väl medge att det beror inte helt på skådespelaren heller. Vad är det för kassa manusförfattare sm förstör böckern och karaktären så grundligt!?!
Jag har en känsla av att det kommer bli tråkigt att titta på Bond-filmer med mig efter detta. Kommer bara sitta och klaga på hur dåligt de ha tolkat karaktären.
Men jag gillar verkligen boken. Den är som en bra version av Jan guillious version av actionhjälte, Hamilton. Hamilton gör mig bara arg. Bond får mig att bita på naglarna bara jag läser om ett kortspel. Jag skulle vilja läsa fler böcker om
Bond, James Bond.
Äntligen!
Jag har alltid velat gå runt på en sån plats,bara gå runt och njuta, titta på det vackra huset och låta fantasin skena iväg.
Idag ÄNTLIGEN blev det av. Jag har spenderat en heldag i Wrest Park med min huskompis. Varm dag, otroligt vackra omgivningar, och en Bollywood-film-låt fast i hjärnan. Så jag har fantiserat om nätta små hjältinnor som rider i damsadel i en "riddräckt som framhäver hennes kurvor ypperligt trots att den var några år gammal" och samtidigt gått runt och dansat indiska danser. Salig blandning av kulturer. Men det har varit en helt enkelt perfekt dag. Jag är mycket nöjd med livet idag.
Jag vann?
Igår kväll satt jag och min rumskompis och tittade på en film (en otroligt bra Bollywood som heter 3 idiots) när plötsligt telefonen ringde. Det var mina föräldrars granne som ringde för att gratulera mig. För vad då? undrade jag. Jo, sa han, du har precis vunnit Talang 2010. Eller, ja, din dubbelgångare har vunnit.
Lilla Jill Svensson vann.
JAG vann Talang.
Utan att ens vara där!
Hihi 
Ser ni likheten? Jag är underst. Hon har till och med lyckats sno mina lockar!
Jag brukade ha långt hår som hon.
Otäckt.
I alla fall, stort grattis min kära lilla dubbelgångare, du har en otroligt vacker röst.
Spackel
Men träningen var inställd. Istället hittade jag ett gäng som höll på att bygga om i ungdomsrummet.
En halvtimme senare stod jag där med spackel och spade och spacklade rummet. Där stod jag fortfarande kvar tre timmar senare med kramp i handen och huvudvärk av att titta upp konstant.
Jag skulle bara gå ut och gå lite!
Jane Austen 4-ever
Nu som grädden på moset har jag tagit fram och funderar på att läsa Stolthet och Fördom för typ tionde gången, fast den här gången på engelska.
Jag är ett Jane Austen-fan 4-ever! Go Mr Darcy!!!
What? No Sweden?
Jag kom på ikväll att jag skulle gå in och kolla om Sverige gick vidare till finalen i Eurovision eller inte. Så, jag kollade på BBCiplayer. Så udda att titta på sånt här med engelska kommentatorer. Iaf, så var det intressant att höra deras kommentarer när Sverige inte gick vidare. De verkar som om det blev en smärre chock för de stackarna. VA? Kom inte Sverige med? Att Sverige inte gick vidare var det enda land de kommenterade att det INTE kom med. Och sen säger mannen "Det kommer bli en stor historia i deras media imorgon." Var det det?
Braveheart och Rob Roy
Väldigt bra filmer. Speciellt Braveheart. Gissar att många håller med mig. Grät som vanligt.
Saken är den att när vi var i Skottland så hörde vi talas om dessa två personligheter hela tiden. Wallace hit och Rob Roy dit. Jag hade aldrig hört talas om Rob Roy innan jag kom till skottland och Braveheart var bara en berömd film, men nu när man har varit på de platser där det hände så blir allt så verkligt, och vildheten i Braveheart Makes Sense. När man ser dessa berg och gamla borgsruiner och de vackra kiltarna så känner man igen landet man var i.
Skottarna är verkligen så underbart galna som de framstår i filmerna. Jag antar att man måste vara galen för att kunna leva i de miljöerna som de gör.
Jag gillar skottland, och nu gillar jag dessa filmer ännu mer just för att jag kan känna igen atmosfären i landet när jag ser dem. Och för att jag vet vilka platser de pratar om när de säger t.ex. slaget vid Stirling i Braveheart. Fast jag måste säga, jag saknade slottet och den riktiga strategin som verkligen fick dem att vinna.
Nu längtar jag till augusti. Då ska det komma ut en film om två riktiga karaktärer från Edinburgh som vi också hörde talas om gång på gång.
Klar
Läskigt. Känns konstigt att man ska lämna Luton. Det finns en del jag kommer sakna. Andra saker kommer jag inte sakna. Men så är det med alla platser man bor på.
ä 'bam
Här har man suttit hela vintern och frusit ihjäl i ett rum där värmen inte fungerar och som ligger precis bredvid ytterdörren som tycker att man ska vara gästvänlig, även mot kall vinterluft.
Nu när värmen har kommit, ja då blir rummet istället outhärdligt hett. Jag kan inte andas, inte sova och jag är konstant irriterad pga värmen. Finns det inget mellanting?
Det är väl vad man får förvänta sig av ett land som inte har ordet lagom i sin vokabulär.
Fiskar, Austen och solkonsekvenser
Det har dött en fisk i min fisktank idag. Och nu ser det ut som om en till har dött. Fast han ser död ut en gång om dagen, så jag ger honom nån timme till. När kompisarna börjar äta på honom så är jag nog ganska så övertygad om dödsfallet.
Inte vet jag vad fiskarna håller på med. Men det verkar som om varje gång jag reser bort tycker de att det är roligt att fira min hemkomst med att en av dem kola-vippar. Otroligt stämningsfullt. Känner mig så uppskattad när djur dör bara för att jag kliver in i ett rum.
Torsdags kväll till söndag morgon var jag nere i Bristol och hälsade på min kära bror som jobbar där för tillfället. På torsdagen var vi ute och åkte och tittade på den vackra naturen, havet, solnedgången, de små engelska byarna osv. Stor del av sightseeingen fick jag göra till fots. Brorsan fick samtal sm han var tvungen att ta, så jag travade vidare till fots tills han plockade upp mig med bilen längre fram på vägen. Fick några fina bilder på solnedgången.
Torsdag: var ensam i hans rum, för han jobbade. Så jag tog min kamera och gick på en promenad.
England är verkligen vackert i den här delen av landet. Och här finns det hus som man faktiskt kunna tänka sig att bo resten av livet i. Små stugor med de mest magifika trädgårdar som är ett enda hav av blommor. Vakert!!! Och så några idisslande kor som glor dumt på en.
På kvällen var vi inne och drog runt i Bristol. Körde bil mest, men sen lite promenad och en kvällsfika.
I lördags var vi i Bath. Jag har länge drömt om att få se Bath. Det är nämligen så att jag är ett fan till Jane Austen, och Övertalningen, antagligen min favoritbok av Austen, utspelar sig till stor del i Bath. Så jag kände ju igen varannan gata där vi gick från filmerna. En otroligt vacker stad. Lite som Venedig på det sättet att den triggar din fantasi. Man kan verkligen se hur Anne Elliott och Kapten Wentworth glider fram i en park och pratar om allt som gick fel i deras historia, eller hur Cathrine Morland dansar iväg med Mr Tilney medan han skojar friskt med henne. Hur Lady Russel går och skvallrar hutlöst inne i samlingslokalerna.
I alla fall så var solens karaktär väldigt framstående under dagen, så både jag och brorsan kom hem med lite annorlunda solbränna. Jag har ett V under hakan och en illröd näsa. Brorsan har en illröd panna.
Inget kalas utan kra.... ja, i det här fallet bränna.
Övertaningen (2007) är en VÄLDIGT bra film! Se den.
fortsättning på Iiiiiiiiihhh
Och, nej den kom inte från salladen, för två dagar senare hittar jag en till likadan som kravlade runt på golvet inne i vardagsrummet. Vi kan se spår efter dem på mornarna (de kryper runt där på nätterna). Det ligger som små små trådar av silver över golvet. Då är det de som har varit framme.
Jag vill knappt gå in i vardagsrummet nu.
Iiiiiiiiiih!!!!
Vägg i vägg med vardagsrummet ligger köket. Inne i köket höll min rumskompis på att laga middag. Hon är indiska, så som vanligt var det någon sorts brännande stark röra med ris. Samtidigt som hon lagade mat pratade hon i telefon. Jag kunde höra henne prata länge och väl med en vän på telefonen. Jag lyssnade inte riktigt på vad hon sa. Bara vissa brottstycken kom fram till mig.
Efter ett tag hörde jag hur tonen ändrades. Hon darrade på rösten och sa till sin vän på telefonen att hon skulle ringa tillbaka senare för det låg en mask i hennes ris.
Mask?
Sånna ord lägger man märke till. Så jag tittade upp från min böcker och lyssnade mer uppmärksamt.
Strax efteråt kom hon ut ur köket. Helt hysterisk. Hon skakar så stor hon är. Hennes röst darrar och hon är på gränsen till att börja gråta. Hon kan bara upprepa några få ord. "Mask i riset. Mask i riset."
Till historien hör att hon är vegetarian stackarn.
Jag försökte lugna henne innnan jag gick in och tog mig en titt på denna lilla mask.
Jag hade förväntat mig en liten rackare som slinkit in, men när jag fick syn på slajmet där han låg på skärbrädan så förstår jag att hon fick panik.
Det var ingen liten mask, det var en larv. Stor var den också. Jag sprang genast och hämtade kameran. Sånt här får man bara inte missa.
England är det förlovade landet för Health and Security. Verkar inte funka så bra. Husen kan inte ens hålla sånna här rackare utomhus.
I alla fall, jag fotograferade glatt innan jag tog hela skärbrädan och gick ut med den lilla rackaren, vackert accompanjerad av min rumskompis hysteriska läten då hon sprang långt ut på gatan för att slippa se den igen.
Jag undrar om hon någonsin kommer använda den skärbrädan igen.
Two down, three to go
Idag har jag gjort mitt andra prov. Och det gick bättre än jag hade räknat med. Lättare frågor än vad jag hade trott.
Känns som en börda har lyfts av mig. För varje lite sak man kan bocka för på "att göra"-listan så blir livet lite bättre.
Nu ska jag förbereda min presentation jag har imorgon. Ska bli skönt när den är över. Jag hoppas jag slipper vara nervös. Det går alltid åt skogen när man är nervös.
Sen ska jag skriva en rapport. Antagligen blir det mesta av den gjort imorgon. Måste vara så klar som möjligt på torsdag, för då åker jag bort och blir borta över helgen.
På tisdag kommer det svåra provet. Längtar inte. Men jag längtar tills det är klart. Alltså tisdag eftermiddag. Då ska jag fira.
Läskigt!!!!!
Många har sagt till mig att det är nån på talang på TV4 som ser ut som jag. Såg henne idag. Otäckt. Vad gör jag på TV?
Jag tycker till och med att vi har liknande talröst.
Fooooor
Imorse när jag vaknade sken solen av full kraft på en blå himmel. (Man tycker nästan att himlen borde vara lite mer grådaskig av askan men tydligen inte.) Så jag bestämde mig för att bara dra på mig lite kläder och gå på promenad.
Ut genom dörren med några mynt i fickan och med min mp3-spelare i den andra fickan. Stannade vid första affär jag gick förbi och handlade frukost. Gick upp till Stockwood Park och satte mig under under ett träd där och åt frukost. Tittade på ekorrarna som skuttade runt. För de finns överallt i England. Ser du ett träd så ser du en ekorre.
Förresten, jag såg en icke dödad engelsk räv förra veckan. Han satt och tittade på tåget om åkte förbi. Han såg väldigt avslappnad ut. Skulle jag också vara om jag visste att rävjakten var förbjuden.
I alla fall, tillbaka till min promenad.
Stockwood Park är väldigt stor. Även om jag varit där många gånger så hittar jag fortfarande platser och små vägar som jag inte har gått på än. Idag siktade jag in mig på att försöka utforska mer av golfbanan.
Okej, inte för att det inte var en underbart vacker och avslappnade promenad. Men det finns bättre tidpunkter man kan utforska en golfbana på än klockan tio på morgonen en solig lördag. Varenda flintskallig affärsman i Luton var där och gick sin runda. Var jag än såg var där en golfspelare. De drog på sina små kärror med klubbor och hade sina hattar och sockor och handskar på sig varenda en. Sött.
Detta medföljde för mig en viss liten risk. Risk för fallande objekt. Risk för hjärnskakning. Jag gick och smög i ruffen så gott jag kunde. Vid flera tillfällen var jag tvungen att gå rätt över en bana där de spelade. Man fick kolla noga så att de inte spelade just då och sen springa över. Jag höll ett vakande öga mot himlen hela tiden. Man vet ju aldrig.
Men det var en otroligt vacker promenad. Trots alla flintar.
Muntlig presentation på onsdag.
Och ko nu inte och säg "andra kämpar efter ett godkänt och du blir sur om du inte får högsta betyg". Jag har hört det så många gånger.
Ja, många kämpar för att få godkänt och jag är tacksam att jag har relativt lätt för skolan.
Men ett mål missat är alltid ett mål missat.
