Hej då England
Det är onsdag morgon. Min sista morgon i Luton. Jag packar och oroar mig för hur detta med min packning ska sluta. Sa hej då till min kära huskompis för nån timme sen. Inte särskilt kul att tänka på att vi inte kommer kunna sitta och titta på Bollywood-filmer när vi vill. Nu blir det bara mail och Facebook. Lite snålt.
Igår åkte alla vi i huset till en jättefin pub och åt middag tillsammans. Första gången tror jag som vi alla har ätit tillsammans. Vi brukar bara laga mat tillsammans men aldrig äta tillsammans, förutom jag och Champa. Hon brukar tvinga i mig indisk mat med jämna mellanrum och försöka elda upp mina hjärnceller med chilli.
I alla fall, vi hade en jättetrevlig kväll. Det var typ Sunday Roast-mat, det mest klassiska engelska du kan tänka dig. Vi var i ett jättefint gammalt hus med takbjälkar och halmtak. Dumt nog glömde jag kameran hemma. Men vi hade i alla fall en jättetrevlig kväll.
Jag har alltid trott att jag inte skulle sakna Luton. Jag har aldrig känt mig hemma i Luton utan som en främling som bara bor här som gäst ett tag. Men nu när jag ska åka så är det mycket tuffare än jag trodde att det skulle vara.
Jag kommer sakna mitt liv här, mina vänner, speciellt Champa. Vi har haft så mycket kul ihop och hon har hjälp mig igenom mycket när jag känt mig ensam.
Jag kommer sakna artigheten hos folk och mentaliteten i landet. Jag kommer sakna engelskan och närheten till London. Jag kommer till och med sakna småsaker som att ha mjölken i stora plastdunkar och att bli frågad om man vill ha en kopp te vart man än går. Jag kommer sakna Fish and Chips, Costa Coffe och KFC-kyckling. Jag kommer sakna Mission Direct. Jag kommer sakna alla dessa gamla vackra lövträd i Stockwood park. Jag kommer sakna min gata och min affär på hörnet. Jag kommer sakna mina fiskar och mitt rum.
Hej då England. Vi ses säkert snart igen.
