Boooring
Och vet inte vad jag ska hitta på för att råda bot på det. Funderar på London, men det är så tråkigt att åka själv. Varför är ingen hemma för, alla är ute och reser eller upptagna med att flytta till ny lägenhet.
Boooorinnnnng.................
Kan ju alltid dricka kaffe...
St Albans dag
Tog mig en liten utflyckt idag. Till St Albans, en stad som ligger bara några minuter härifrån om man tar tåget. Ja, om man bortser från att tåget stannar på två stationer innan man kommer fram. Om man hoppar stationerna så tar det bara några minuter.
Och gjorde där en fruktansvärd upptäckt.
Vi återkommer till den.
Så, St Albans, till och börja med, är en väldigt historisk stad. Där finns en berömd och väldigt vacker katedral. (Se bild ovan.) St Albans var kanske det första stället där romarna etablerade en boplats när de invaderade England. St Albans var länge huvudstad innan London blev det. Det var i St Albans det första slaget stod i rosornas krig.
Och nej, inte det mellan Kalle Blomkvist och hans vänner.
Det riktiga kriget.
Jag har aldrig lyckats förstå vad det där kriget handlade om. Men nu äntligen idag trillade poletten ner.
Det var två ätter som tyckte att deras ätt skulle bli kungaätt. Den ena ättens vapen var en röd ros. Den andra ättens vapen var en vit ros. De slogs om tronen i trettio år. Till slut kom de fram till att de kunde gifta ihop släkterna. Så nån stackars flicka blev tvingad att gifta sig med nån pojke och sen var allt frid och fröjd.
Man tycker ju att de kunde kommit på det lite tidigare, men sån är världshistorien. Full av stolta pompösa gubbar som vägrar ge sig.
Anyway....
Jag kom till St Albans strax innan två på dagen. Vid två var jag vilse.
Lyckades ju gå åt fel håll. Hamnade på nått bostadsområde.
En timme senare hade jag äntligen lyckats hitta rätt och hittade själva turistområdet. Det var inte mycket turister där. Bara jag och massa småbarnsföräldrar på promenad. Kände mig lite dum med kameran i högsta hugg och konstant bläddrades i min svårtolkade karta. Fattades bara en keps med I hjärta London på och en T-shirt med engelska flaggan-tryck.
Men i alla fall så började jag strosa runt där på området. Detta är vad jag har sett idag.
1. Katedralen. Otroligt vacker och intressant. Rekomendes. Medan jag var där hade kören övning inför en konsert på kvällen. Men detta var en riktig engelsk manskör med körgossar och allt. Små sjuåringar som står där i röda rockar och tudorkragar och sjunger med änglaröster som fyller hela kyrkan. Vilka duktiga pojkar! Jag var verkligen imponerad.
2. Vädret var väldigt nyckfullt. Ena sekunden solade du din bleka vinternäsa i solen. Nästa sekund spöregnade det. Det bytte så där var tionde minut. Till slut gick jag med paraplyet i handen hela tiden. Det var inte lönt att packa ner det.
3. Antagligen den äldsta puben i hela England som fortfarande drivs. Ye Old Fighting Cocks. 
4. En stor fiskdamm. Med riktiga ankor i. Inte gräsänder, utan vita ankor med oranga ben. Sånna man alltid ser i barnböcker men aldrig på riktigt. Sen vid sidan om dammen gick jag förbi fem-sex män som alla stod med kikare och tittade på ett träd. Och folk stod runt omkring und tittade i samma riktining. Som om de skulle se nått. Med jämna mellanrum nickar de instämmande mot varandra och säger, jopp, visst är det en..... ja, visst är det en ..... Tänk att det är en ....... Hörde inte vad de sa för sort, men jag förstod att det var nån sorts fågel. Alltså, de var fågelskådare.
Skulle jag vara fågelskådare skulle det vara roligare att åka till Hornborgasjön där man verkligen KAN observera fåglarnas ritualer mer ingående. Inte stå i ett gäng och glo på en stackars trött pippi på en gren som inte gör något i alla fall.
5. Såg en bit av en mur romarna byggde runt sin bosättning. Vi har intressantare murar hemma. Och de håller bättre. Den här var i princip borta. Men men, den var byddga av romarna.
6. Betalade för att gå in på ett prisbelönt museum om den romerska bosättningen. Hade läst om detta museum halva dan på de olika platserna jag besökte, i min turistbok hemma och i min karta, så jag hade väldigt stora förväntningar. Det skulle vara fornlämningar uppvisade, rum inredda som på den romerska tiden och saker man kunde göra för att få en känsla av hur det var att vara romare.
Jag gick in, såg tre skelett, fem vaxdockor som satt vid varsitt bord och gjorde saker, häftigt målade väggar, mynt och lerkrukor innanför glasskivor och en massa mosaik. Jag tänkte, coolt, bra början, det blir nog en bra tur på ett museum. Jag ser fram emot allt jag kommer få lära mig här.
Just som jag tänkt klart detta, inser jag att jag står vid utgången.
Det tog mig tio minuter att ta mig igenom hela detta prisbelönta museum. Hur minimaliskt litet är inte det? Känner ni till nått prisbelönt museum som går så fort att ta sig igenom?
Jag gick tillbaka och började om från början. Försökte hitta något som skulle intressera mig en stund. Ett plakat eller så. Men det var mest om själva utgrävningarna. Inte jättemycket om romarna. Förutom vaxdockorna då.
Det får en att undra. Hur fungerar andra museum i England?
7. Efter museet gjorde jag en hemsk upptäckt. Jag tror att jag börjar bli beroende av kaffe! Redan innan jag gick in på museet längtade jag efter kaffe. Efter museet kände jag hur humöret sa" får jag inte kaffe nu så smäller det." Jag fick invadera en restaurant och be dom förbarma sig över mig och ge mig en latte take away.
Så fort kaffet kom i min mun var jag en nöjd människa igen. Skrämmande.
Sen åkte jag hem till Luton och avslutade min lediga dag med att gå och se en äventyrsfilm på Bio. Jag trodde det skulle vara mer actionkillar inne i salongen. Det var massa barnfamiljer och jag.
Den var inte så läskig som man skulle kunna tro. Men det var äventyr. Så jag var nöjd.
Ha de gött!
Lite fel....
Kom ut med två lådor med strips och en bit kyckling i varje låda.
Hmmmm......
emmas förtjänst
Tack Emma för att du orkar hålla på med min blogg hela tiden.
Svininfluensaminnen
En dag i bibliotekt
Idag traskade jag ner till biblioteket. Universitetets bibliotek. Trött på att frys fingrarna av mig här hemma. Jag kan ju krypa ner i sängen och läsa böcker, men fingarana löper ändå risk för frostskador. Så jag packade min väska och traskade ner till universitet, tog mig igenom säkerhetskontrollen och tog hissen upp till översta våningen. (Det finns typ fem våningar på det där bibloteket.) Satte mig längst ut i hörnet och kröp ner bakom en skärm så ingen skulle se mig. Framför mig, på andra sidan skärmen satt två små indiska studenter och pratade hindi i en halv evighet. Och på min bord låg det en nagel. Någon har suttit där och tuggat naglarna och lämnat efter sig bevis.
Där satt jag sen och försökte analysera språket i Out of the Silent Planet av C. S. Lewis. Läste en kort version av en bibliografi om honom som hans bror har skrivit, och började analysera Lewis språk i hans personliga brev.
Det är inte helt lätt faktiskt, måste påpekas. Ni vet när man läser en text av något slag så kan man ju säga ungefär: den kändes lättsam, eller, den kändes tung. Kanske man säger, den var jobbig att läsa fast ämnet var intressant. Och så vidare. Det där ser man nästan så snart man ser en text.
Men försök sen förklara varför den kändes lätt eller tung och det få inte vara om ämnet eller man kan känna författarens åsikter. Allt handlar bara om vilka ord coh tecken som finns på pappret.
Att analysera en text har på sätt och vis inget som helst att göra med vad texten handlar om. Det gör ingen större skilnad vad boken handlar om. Det handlar om vilken stil författaren har, hur får han fram den där känslan du får när du läser.
Använder han/hon mycket adjektiv, långa meningar, korta meningar, tempus, formellt eller informellt språk, ordval och massa annat.
Vid sju var mina ögon trötta av ljusrörsljuset. Så då fick det vara nog med herr Lewis för idag. Traskade hem.
Men det är verkligen en fasinerande man. Vilken otrolig vishet. Och vilken humor.
Pauli, jag hittade ett ord till dig och mig.
Ur ett brev skrivet av C. S. Lewis till Arthur Greeves (30 May 1916)
I cannot urge you too strongly to go on and write something, anything, but at any rate WRITE. Of course everyone knows his own strenth best, but if I may give any advise, I would say as I did before, that humour is a dangerous thing to try: as well, there are so many funny books in the world that it seems a shame to make any more, while the army of wierd and beautiful or homely and passionate works could well do with recruits.
Tips, lera och skor.
Abundant life har superbra lovsångssivor. Skaffa och njut.
Spill.com. Fyra galna killar kritiserar filmer fast de har animerat sig själva. Superroligt
Det här med att skriva på svenska blir svårare och svårare. Jag håller bara på att begå dödssynden hela tiden med särskrivning. För i engelskan ska allt isär. Så när jag ska skriva svenska så blir det mer och mer särskrivning för mig. Och när jag ska skriva på engelska så kan jag inte låta bli att sätta ihop orden. Det ligger i min svenska natur.
På ta om svensk natur, berättade för en polsk kille om jante-lagen här om dan. Han var helt förfärad. "Det är ju helt förskräckligt." Jag håller med honom. En av sakerna som får mig att att inte vilja åka hem till Sverige riktigt än.
Hemma i Sverige är det fullständigt snökaos. Här i luton var jag ute och vårsädade trädgården i lördags.
En trädgård för sig själv.
Jag ska lägga upp lite bilder på min gata och mitt hus en dag, men just nu får beskrivningar duga.
En äkta engelsk gata är massa hus som sitter ihop i en lååååång rad. Hela gatan lång faktiskt. Det ser ut som ett enda hus med en massa smala dörrar på. Engelska dörrar är smala. Och inte helt ovanligt målade i blått. ;)
I alla fall, tack vare att husen sitter ihop så tätt så finns det inte plats för några stora trädgårdar. Men man kan ju alltid ge dom en liten remsa längst bak. Så från baksidan är det en smal pinne av trädgård som gå rakt bakåt och knappt inget får plats.
Tänk på bröllopet i Skruva den som Beckham. Där sitter de inklämda mellan grannarnas trädgårdar. Sån är våran trädgård. Fast ännu mindre.
De är uppdelad i två delar. Delen närmast huset är täckt av plattor. Nästa del är uppför en trapp där det bara är en massa vildväxt gräs och ruttna plankor och stuprännor i mängder.
Men jag tänkte i alla fall rensa delen täckt av plattor. Rensa den på allt skräp som låg där och sopa bort jorden som låg där. Sen kan man göra iordning bänken som står där och ställa dit en kruka, sen har man ett mysigt ställe att sitta och läsa på soliga dagar.
Jag bar skräp och plankor ett bra tag innan jag var klar. Sen var det redo att börja sopa.
Och jag gjorde en livsomvandlade upptäckt.
De har lerjord i Luton.
Och när jag säger lera, menar jag lera. Det gick inte sopa ihop den där lervällingen- Det enda som gick var att sopa den och sen plocka bort det som fastnade i borsten och samla det i en hög. Men lera trisv tydligen i sopborstar, det ville inte flytta på sig. Så det var inte det lättaste.
Efter en timme hade jag nästan fått ihop det värsta i alla fall, hoppat högt och skrikit till ca fem gånger för daggmaskar som kröp omkring i leran, (Juck!) och var vid det laget helt täckt av lera som skvätt upp på mig under processen. Hade fått det i munnen ett antal gånger också. Tillslut lyckades jag samla ihop högen med lera och dumpa den. Efter det gav jag upp. Jag insåg att detta inte kan göras fullt ut förrän solen kommer fram och torkar jorden bättre. Så jag gick in.
Och insår att jag har har ett kilo lera på varje sko. Så sen står jag en bra stund och diskar mina skor med diskmedel och diskborste.
Igår köpte jag nya gympaskor. I den trångaste affär jag vart tror jag. Tänk er allt som finns inne på Intersport i Eksjö. Och sen trycker ni ihop allt det och försöker sälja det inne på Sahlgards. Och sen trycker ni in en massa rea-galna personer där inne oxå. Man klättrade över varandra för att komma fram. Och personalen var stressad och otrevlig där med. Men fick nästan hoppa på dom för att få uppmärksamhet.
Men jag fick mina nya skor. De gamla är så gamla att de en gång satt på Moses fötter.
(Det var tack vare dom han gick torrskodd genom öknen ;).)
Sulan trillar av vilken dag som helst. Så jag tyckte att det var dags.
Det possitiva är att det är billigare med skor här nere. Jag gick in där och förväntade mig att betala en tusenlapp i Svenska kronor. Det är typ standardpris för kvalitetsskor i Sverige. Men här letade jag till slut nästan upp de dyra fina märken och behövde ändå bara betala 45 pund. Ca 550 kr. Soft.
SUN!!!!
When I woke up this morning, I had a text on my phone. It showed a picture of the whole balcony at home, filled whith snow. Unbelievable, the winter you are having at home is amazingly long and hard. I haven't seen so much snow in ages!
But as I looked out the window, I could see the sun! I haven't seen the sun in weeks. It's all been grey and rainy. Sometimes snowy. And alot of fog and mist. All the time. Went to Heathrow the other day. Could hardly see outside the car because of the fog. And it's allways like that. No wonder you feel depressed!
But today the sun is out and the sky is blue! And I'm going out for a walk without a single problem invading my head. I want some time to just enjoy life. And what better place than in the sun?
Vi tar det på svenska också för säkerhets skull.
Jag tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg på engelska. Det är ju faktiskt språket som används i landet jag bor i. Det blir ett kort inlägg.
När jag vaknade imorse var det ett meddelande på min mobil. Det var en bild som visade att hela balkongen hemma var fylld av snö. Otroligt, vintern ni har hemma är väldigt lång och hård. Jag har inte sett så mycket snö på evigheter!
Men när jag såg ut genom fönstret kunde jag se solen! Jag har inte sett solen på veckor. Det har bara varit grått och regnigt. Ibland snöigt. Och en massa dis och dimma. Hela tiden. Åkte till Heathrow här om dagen. Kunde knappt se nått utanför bilen på grund av dimman. Och det är alltid så där. Inte konstigt att man känner sig deprimmerad.
Men idag är solen framme och himlen är blå. Och jag tänker gå ut på promenad utan att ett enda problem invaderar mitt huvud. Jag vill ha lite tid att bara njuta av livet. Och var gör man det bättre än i solen?
Elevating....
Idag har jag varit på Heathrow flygplats. Det är väl också en sak man ska ha sett. Kanske får se den mer från insidan, om ni förstår vad jag menar, i framtiden. Den här gången körde vi dit min rumskompis. Hon ska till Indien. Fäljde med henne till incheckningen, traskade runt inne på området lite, sen lyckades vi ta fel hiss.
Vi skulle ta hissen till parkeringshuset. Men vi lyckades ta hissen till ankomstvåningen istället. Emellan våningen vi kom från och bottenvåningen finns det massa våningar fulla med personal. När vi fattade att vi var på fel hiss, blev vi i alla fall tvugna att åka hela vägen ner, stanna på VARJE våning och hämta upp eller lämna av folk. Det tog en evighet. Och vi kämpade med skrattet. Som vanligt.
Tänk att det alltid ska vara nått tokigt som händer.
Nu måste jag gå.
OS blockering
Jag har precis upptäckt att jag kan inte kolla på svtPlay:s inslag från OS, de som visar på de svenska insattserna. Man måste vara i Sverige för att få se på de inslagen.
Så om jag vill se svenskar i aktion i OS måste jag titta på de sporter som engelsmännen är intresserade av och hoppas på att nån svensk är med i den sporten. Satt uppe till tre i natt och kollade. (Kom igen, det är ju OS!Klart man kollar.) Såg en enda svensk. Och jag har aldrig hört talas om honom. Visste inte ens att vi hade en tävlande i den sporten.
Jag till och med tittade på skidor, och där fanns det inget blå-gult så långt ögat kunde se. Det fanns några finnar, naturligtvis, men de vann inte de heller. De mest bara hände på i bakgrunden. Ungefär som finskorna i våran skolklass.
Det kanske är ett nationellt drag.
Jag fick inte ens se invigningen ju! Skulle kolla på den i efterhand. Men det gick ju åt skogen...
Jaja, heja Sverige på avstånd i alla fall. Kan nån låta mig veta när vi får medaljer?
SANT!
Det här var jag varje gång vi skulle på Street Mission på bibelskolan. Fy vad jag otrivdes varje gång!
Men ärligt, det var nyttigt. Det är inte lika farligt att vittna för främlingar nu för tiden.
Det var på tiden
Det finns en restarang här i Luton som är min brors favoritrestaurang. Och alla som kommer på besök eller nya vänner han får här i Luton osv, de blir alla utbjudna till den restaurangen av honom. Alla har varit där.
Utom jag.
Han har aldrig bjudit dit mig.
Till hans försvar kan jag ju säga att han trodde att han hade gjort det.
Men så var inte fallet.
Men igår, hans sista kväll i Luton som boende här, ringde han och frågade om jag ville fälja med. Så jag slängde på mig lite fina kläder och letade fram ett par skor (mitt vanliga par är ju som ni vet nerpackade i flyttlasset) och sprang ner till resaurangen.
Jag bor mindre än fem minuter ifrån den och går förbi den varje gång jag går till stan eller skolan. Men har aldrig varit där.
Där på inne sitter de i alla fall brorsan, två kollegor tillhonom och den ena kollegans fru som har blivit en kär vän till mig.
När jag kommer så är det inte mycket folk som sitter där, men det är flera bord som är fyllda.
När vi har suttit där ett tag och pratat och skrattat högljutt så märker vi att vi plötsligt är de enda i hela restaurangen. Alla gästerna har gått.
Vi har nog skrämt bort dem.
(hihi)
I alla fall så äter vi jättefin indisk mat och stojar runt. Och innan vi går får alla kvinnorna (jag och frun) varsin blomma.
Hon lyckas knäcka sin blomma i bildörren en minut senare vilket jag tyckte var hur kul som helst.
Men min blomma ligger här på mitt rum som en påminnelse om att jag äntligen fick gå till denna omtalade restaurang med min bror. Även om det var på håret att det aldrig hände. Det var verkligen på mållinjen. Sista dan i Luton.
Ja, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Och det var en trevlig kväll.
Mysteriet med skorna
Det var en väldans dålig timing på den förkylningen. För just igår och idag hade jag lovat att hjälpa min bror att flytta ut ur hans lägenhet. Företaget vill nämligen att han ska flytta norrut. Så nu försvinner han från Luton. Kommer bli tomt utan honom här.
Och det kommer bli lite konstigt att hans lägenhet inte längre kommer vara tillgänlig för mig. Hittills har jag vandrat dit då och då. Hängt med brorsan, värmt mig i hans värma lägenhet eller bara för att få vara ensam en stund. Och då har hans lägenhet alltid funnits där.
Men det värsta är ändå att det var i den lägenhetn jag bodde när jag först kom till England. Alla minnen från de där första veckorna. Och alla roliga minnen jag har därifrån med brorsan och andra vänner.
Så visst blir man nostagisk när man städar ur en lägenhet.
I alla fall, efter att ha packat och städat i två dagar, (och det är inte enkelt att städa en lägenhet som nästan bara har heltäckningsmatta med värdelös kvalitet) så var stunden till slut inne då det var dags att sätta på sig jackan och bära ut det sista för att sen låsa lägenheten för sista gången.
Jag satte på mig jackan och gick ut i hallen för att sätta på mig skorna. (Jag ställer dem alltid på samma ställe.) Och inser plötsligt....
... jag har inte sett mina skor på flera timmar....
Jag påpekar detta faktum för min bror och vi börjar gå runt i lägenheten och leta, vilket var ganska så onödigt eftersom jag just gått runt och dubbelkollat så att vi inte hade glömt något någonstans. I alla fall så går sanningen snart upp för oss.
Någon har packat ner mina skor i en av flyttlådorna.
Och vi har inte den blekaste aning om vilken låda.
Ja, eftersom vi är som vi är, han och jag, så börjar vi skratta. Något så hejdlöst mycket. Jag var tvungen att sätta mig på golvet. Jag kunde knappt andas på flera minuter. Aaah, vi skrek ännu mer av skratt när vi inser att jag måste komma hem på något sätt. Utan skor.
En kvart senare, när vi slutat skratta tillräckligt mycket för att kunna röra oss kontrollerat, gick vi ut ur lägenheten låste den och gick sedan mot ytterdörren. Och jag gick i strumlästen.
Jag måste få påpeka att det var ganska så kallt att gå utan skor ut på gatan och in i bilen. Och man känner sig aningen fånig när man kommer hem utan skor på fötterna. Jag är bara tacksam att det inte hade regnat under dagen.
Jag hoppas han hittar skorna snart. Men jag kommer nog inte få se dem på flera veckor.
Orsak att gå och shoppa!
Böcker böcker böcker
Någon har bloggat om gamla barnprogram och lagt upp bilder på blogg.se's förstasida. Jag behöver bara se bilder av Skrotnisses ansikte och genast går det rysningar nerför min rygg.
I alla fall, det var inte det jag skulle skriva om. Det jag ville säga var att jag har beställt en massa nya böcker och nu börjar de trilla in genom brevinkastet. I förrgår fick jag Helvetetes brevskola, idag fick jag alla Narniaböcker på engelska. (Den var på Rea. Vilken Lewisfantast kan motstå det.) Och senare idag ska jag gå och hämta en bok med samlade brev från C. S. Lewis.
(Om det är någon som ser ett mönster så är förklaringen den att jag ska jag göra ett arbete om Lewis olika sorters texter och behöver material att studera.)
Men det jag vill säga är att visst är det roligt med nya böcker!!! Det känns som julafton när man får öppna paketet de är inslagna i. Och så vet man inte exakt hur den kommer se ut, vilken av böckerna det är. Så det är en glad överraskning varje gång man öppnar och får ta boken i händerna.
Och sen får man öppna en ny bok. Och veta att den är ens alldeles egna. Den luktar Ny Bok och är lite seg att öppna för pärmarna har inte använts än. Åh vad mysigt det är.
Jag älskar böcker. De är som trogna vänner som bara står där i hyllan och väntar på att du ska välja just dem idag. Och väljer du inte dem så är det okej med dem. De tjurar inte ihop utan fortsätter hoppas på att du ska välja dem imorgon.
Det finns inga gränser för vad du kan förstå när du läser böcker. De innehåller verkligen allt, beroende på vilken gengre du väljer. Drömmar, information, lärdom, sagor, tips och hjälp. You name it. Välj destination och sen kan du uppleva allt. I ditt eget rum.
Ett sånt där jobbigt inlägg
"Idag ska jag gå ut. Nu är jag ute. Det började regna när jag var ute så nu ska jag börja gå hemmåt. Nu är jag hemma från att ha varit ute. Vet ni, idag har jag varit ute.
Ingen bryr sig.
Använd utrymmet till nått lite mer produktivt.
Jag kan skriva ett jobbigt ett till er.
Nu ska jag äta. Sen ska jag möta en kompis på stan och hänga med henne att titta på lägenhet. Sen är det ungdmsträff resten av kvällen. Ses om två timmar.
Inte egenkligen för jag är faktiskt upptagen om två timmar. Som man borde vara med tanke på att man just beskrivit vilken upptagen person man är.
Suck!
Så kan man också göra...
Det tat ungefär sju minuter att gå mellan min och min brors lägenhet. Det tar lite mer när man släpar på tunga saker. Och på vägen passerar man två av de mer traffikerade vägarna i Luton.
I alla fall, alla ni som har försökt bära en madrass vet att om man försöker ta den under armen så får man ganska så snabbt kramp och den glider bara ner hela tiden så man får hela tiden byta grepp. Vi försökte bära den under armen först, men vi insåg snart vilka ömma armar vi skulle få innan vi ens hunnit halvvägs. Så det bästa sättet vi kunde komma på var att ta den på huvudet.
Så där var vi, två tjejer, med en madrass på huvudet, den ena efter den andra. Den som gick där bak såg ingenting så den där framme fick styra. Madrassen guppade itakt med våra steg och vinkade glatt till varenda bil som saktade in och pekade på oss. Jag tröstade mig med att jag aldrig träffar någon jag känner när jag är ute och går i de delarna av Luton.
Tror ni inte att vi just då möter en grupp studenter och en av dom är min klasskompis som kikar in under den guppande madrassen och ropar "Hej!!". Som tur var kunde jag gömma mitt röda ansikte i mörkret under madrassen.
Jag gjorde något liknande idag.
Skrivbordet som står på mitt rum är väldigt högt. Stolen som står vid skrivbordet är väldigt lågt. Dålig kombination. Dessutom är den där stolen ovanligt obekväm och den knakar konstant. Man får sitta riktigt stilla för att den inte ska knäckas. Jag har hela tiden en känsla av att jag en vacker dag kommer upptäcka att jag plötsligt sitter på golvet och inte på stolen som jag gjorde nyss.
Så jag gick till en Second Hand affär idag. OCh hittade en kontorsstol på tio pund. Ett riktigt kap.
Kvinnan som jag köpte den av frågade om jag skulle ta den i bilen eller om jag ville ha den leverarad.
Jag tänkte att jag har ingen bil att köra hem den i själv och jag vill inte betala mer pengar för levereringen än för själva stolen och antagligen få vänta flera dagar på att få den hemlevererad. Så jag sa nej tack, jag knuffar nog hem den själv.
Kvinnan tittade konstogt på mig och tog stolen till kassa.
När jag skulle betala för stolen fanns där en till kassörska. Kvinna som tog betalt för min stol tittade menande på kollegan, nickade menande mot mig och sa "hon ska knuffa hem stolen". Jag betalade glatt, tog tag om ryggstödet på stolen och knuffade den framför mig på dess små hjul, ut genom dörren och hemmåt.
Kära nån vilket oväsen en kontorsstol gör när den körs på asfalt!! Det bara dånade. Och naturligtvis ska den lyftas ner från varje trottoar och upp på nästa. Och fastna i varje litet hål man kan hita på vägen. Det tog sin lilla tid att gå hem.
Efter något kvarter kom jag på att det var lättare att knuffa stolen om jag tog av mig handväskan och la den på stolen.
Sen ringde telefonen.
Sån gick jag genom centrum på stan. Knuffade en kontorsstol framför mig. På stolen låg det en handväska. Såg väl ut som om jag skjutsade hem min sjuka lilla hund i en missanpassad rullstol. Samtidigt, som varje modern människa gör, pratade jag i telefon som om inget var fel.
Det kastades många diskreta blickar och roade leenden åt mitt håll.
Men jag kom hem till slut och bytte ut min gamla dödslängtan-stol mot min nya högre stol som gör att jag faktiskt når upp till kanten på skrivbordet. Så det var värt förnedringen.
Peace out.
Snabba bönesvar
Man ser inte stjärnorna så ofta när man bor i stan. Man ser inte mycket mer än det som är precis framför näsan när man bor i stan.
Men där stod jag i alla fall och hade ett långt samtal med Gud. Funderade över Abraham och när han tittade på stjärnorna. Vilka följder han fick av att titta på stjärnorna. Att lyfta blicken och se att det finns så mycket mer än bara det som är framför näsan. de vardagliga sakerna.
I alla fall så bad jag igår att få gå på riktigt bra möten. Och att få nya vänner. För i mötena i församlingen går det aldrig igenom och jag känner mig bara mer slut, efter att ha slitit så ett helt möte, när jag går hem, än jag kände mig när jag gick dit. Så ska det inte vara. Och De vänner jag har haft de har försvunnit på olika sätt och jag känner mig bara ensam och övergiven.
När jag kom hem från promenaden träffar jag min rumskompis som frågar om jag vill hänga med på möte med UMU tisdag kväll och sen en Retreat-dag på lördag. Bönesvar nummer ett.
En tjej som jag träffat en gång kontaktar mig på facebook på kvällen och undrar om vi ska hitta på något i veckan. Så vi ska träffas imorgon och gå på stan.
I skolan så säger en tjej att vi borde planera att träffas utanför skolan nån gång. Bara ha en tjejkväll och titta på film.
Och senare på dagen blir jag inbjuden att åka till London och fira kinesiskt nyår i China Town.
Och sen på kvällen frågar ännu en tjej om vi inte kan hitta på något. Och en annan kille tycker att vi ska åka till London Hillsong någon söndag.
Bara så att ni vet. Detta händer aldrig mig. Man får inte fyra fördrågningar på en och samma dag utan att man själv var personen som tog upp det. Gud hör bön. Även de mest vanliga böner.
Jag var på det första mötete ikväll och fick möta Gud. Så underbart. Jag känner mig som en verklig och ren person igen. Och tror ni inte att de pratade om Abraham. Jag log för mig själv.
Jag tror att jag kommer sova väldigt gott inatt. Imorgon är en helt ny underbar dag. Och jag tror att det kommer bli en underbar dag.
Gud välsigne er alla mina underbara vänner. Bless.
