Det var på tiden
Det finns en restarang här i Luton som är min brors favoritrestaurang. Och alla som kommer på besök eller nya vänner han får här i Luton osv, de blir alla utbjudna till den restaurangen av honom. Alla har varit där.
Utom jag.
Han har aldrig bjudit dit mig.
Till hans försvar kan jag ju säga att han trodde att han hade gjort det.
Men så var inte fallet.
Men igår, hans sista kväll i Luton som boende här, ringde han och frågade om jag ville fälja med. Så jag slängde på mig lite fina kläder och letade fram ett par skor (mitt vanliga par är ju som ni vet nerpackade i flyttlasset) och sprang ner till resaurangen.
Jag bor mindre än fem minuter ifrån den och går förbi den varje gång jag går till stan eller skolan. Men har aldrig varit där.
Där på inne sitter de i alla fall brorsan, två kollegor tillhonom och den ena kollegans fru som har blivit en kär vän till mig.
När jag kommer så är det inte mycket folk som sitter där, men det är flera bord som är fyllda.
När vi har suttit där ett tag och pratat och skrattat högljutt så märker vi att vi plötsligt är de enda i hela restaurangen. Alla gästerna har gått.
Vi har nog skrämt bort dem.
(hihi)
I alla fall så äter vi jättefin indisk mat och stojar runt. Och innan vi går får alla kvinnorna (jag och frun) varsin blomma.
Hon lyckas knäcka sin blomma i bildörren en minut senare vilket jag tyckte var hur kul som helst.
Men min blomma ligger här på mitt rum som en påminnelse om att jag äntligen fick gå till denna omtalade restaurang med min bror. Även om det var på håret att det aldrig hände. Det var verkligen på mållinjen. Sista dan i Luton.
Ja, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Och det var en trevlig kväll.
