Emmes tankar om resans gång

Igår morse vaknade jag med öm hals och rinnande näsa. Förkyld! Suck.
Det var en väldans dålig timing på den förkylningen. För just igår och idag hade jag lovat att hjälpa min bror att flytta ut ur hans lägenhet. Företaget vill nämligen att han ska flytta norrut. Så nu försvinner han från Luton. Kommer bli tomt utan honom här.
Och det kommer bli lite konstigt att hans lägenhet inte längre kommer vara tillgänlig för mig. Hittills har jag vandrat dit då och då. Hängt med brorsan, värmt mig i hans värma lägenhet eller bara för att få vara ensam en stund. Och då har hans lägenhet alltid funnits där.
Men det värsta är ändå att det var i den lägenhetn jag bodde när jag först kom till England. Alla minnen från de där första veckorna. Och alla roliga minnen jag har därifrån med brorsan och andra vänner.
Så visst blir man nostagisk när man städar ur en lägenhet. 

I alla fall, efter att ha packat och städat i två dagar, (och det är inte enkelt att städa en lägenhet som nästan bara har heltäckningsmatta med värdelös kvalitet) så var stunden till slut inne då det var dags att sätta på sig jackan och bära ut det sista för att sen låsa lägenheten för sista gången.
Jag satte på mig jackan och gick ut i hallen för att sätta på mig skorna. (Jag ställer dem alltid på samma ställe.) Och inser plötsligt....

... jag har inte sett mina skor på flera timmar....

Jag påpekar detta faktum för min bror och vi börjar gå runt i lägenheten och leta, vilket var ganska så onödigt eftersom jag just gått runt och dubbelkollat så att vi inte hade glömt något någonstans. I alla fall så går sanningen snart upp för oss.

Någon har packat ner mina skor i en av flyttlådorna.

Och vi har inte den blekaste aning om vilken låda.
Ja, eftersom vi är som vi är, han och jag, så börjar vi skratta. Något så hejdlöst mycket. Jag var tvungen att sätta mig på golvet. Jag kunde knappt andas på flera minuter. Aaah, vi skrek ännu mer av skratt när vi inser att jag måste komma hem på något sätt. Utan skor.
En kvart senare, när vi slutat skratta tillräckligt mycket för att kunna röra oss kontrollerat, gick vi ut ur lägenheten låste den och gick sedan mot ytterdörren. Och jag gick i strumlästen.
Jag måste få påpeka att det var ganska så kallt att gå utan skor ut på gatan och in i bilen. Och man känner sig aningen fånig när man kommer hem utan skor på fötterna. Jag är bara tacksam att det inte hade regnat under dagen.

Jag hoppas han hittar skorna snart. Men jag kommer nog inte få se dem på flera veckor.
Orsak att gå och shoppa!