Emmes tankar om resans gång

När jag hade besök av två kompisar i höstas var jag tvungen att gå till min bror och låna hans madrass och hans gästsäng för att vi alla skulle ha något att sova på medan de var här. Så vi travade dit alla tre. Ena tjejen tog gästsängen under armen och den andra tjejen tillsammans med mig skulle bära på madrassen.
Det tat ungefär sju minuter att gå mellan min och min brors lägenhet. Det tar lite mer när man släpar på tunga saker. Och på vägen passerar man två av de mer traffikerade vägarna i Luton.
I alla fall, alla ni som har försökt bära en madrass vet att om man försöker ta den under armen så får man ganska så snabbt kramp och den glider bara ner hela tiden så man får hela tiden byta grepp. Vi försökte bära den under armen först, men vi insåg snart vilka ömma armar vi skulle få innan vi ens hunnit halvvägs. Så det bästa sättet vi kunde komma på var att ta den på huvudet.
Så där var vi, två tjejer, med en madrass på huvudet, den ena efter den andra. Den som gick där bak såg ingenting så den där framme fick styra. Madrassen guppade itakt med våra steg och vinkade glatt till varenda bil som saktade in och pekade på oss. Jag tröstade mig med att jag aldrig träffar någon jag känner när jag är ute och går i de delarna av Luton.
Tror ni inte att vi just då möter en grupp studenter och en av dom är min klasskompis som kikar in under den guppande madrassen och ropar "Hej!!". Som tur var kunde jag gömma mitt röda ansikte i mörkret under madrassen.

Jag gjorde något liknande idag.
Skrivbordet som står på mitt rum är väldigt högt. Stolen som står vid skrivbordet är väldigt lågt. Dålig kombination. Dessutom är den där stolen ovanligt obekväm och den knakar konstant. Man får sitta riktigt stilla för att den inte ska knäckas. Jag har hela tiden en känsla av att jag en vacker dag kommer upptäcka att jag plötsligt sitter på golvet och inte på stolen som jag gjorde nyss.
Så jag gick till en Second Hand affär idag. OCh hittade en kontorsstol på tio pund. Ett riktigt kap.
Kvinnan som jag köpte den av frågade om jag skulle ta den i bilen eller om jag ville ha den leverarad.
Jag tänkte att jag har ingen bil att köra hem den i själv och jag vill inte betala mer pengar för levereringen än för själva stolen och antagligen få vänta flera dagar på att få den hemlevererad. Så jag sa nej tack, jag knuffar nog hem den själv.
Kvinnan tittade konstogt på mig och tog stolen till kassa.
När jag skulle betala för stolen fanns där en till kassörska. Kvinna som tog betalt för min stol tittade menande på kollegan, nickade menande mot mig och sa "hon ska knuffa hem stolen". Jag betalade glatt, tog tag om ryggstödet på stolen och knuffade den framför mig på dess små hjul, ut genom dörren och hemmåt.
Kära nån vilket oväsen en kontorsstol gör när den körs på asfalt!! Det bara dånade. Och naturligtvis ska den lyftas ner från varje trottoar och upp på nästa. Och fastna i varje litet hål man kan hita på vägen. Det tog sin lilla tid att gå hem.
Efter något kvarter kom jag på att det var lättare att knuffa stolen om jag tog av mig handväskan och la den på stolen.
Sen ringde telefonen.
Sån gick jag genom centrum på stan. Knuffade en kontorsstol framför mig. På stolen låg det en handväska. Såg väl ut som om jag skjutsade hem min sjuka lilla hund i en missanpassad rullstol. Samtidigt, som varje modern människa gör, pratade jag i telefon som om inget var fel.
Det kastades många diskreta blickar och roade leenden åt mitt håll.
Men jag kom hem till slut och bytte ut min gamla dödslängtan-stol mot min nya högre stol som gör att jag faktiskt når upp till kanten på skrivbordet. Så det var värt förnedringen.

Peace out.