Tankar i väntans tider
Jag sitter på pappas affär och väntar på vandrarhemsgäster som blir lite sena. Min ena hund, den lilla, ligger vid mina fötter. Han badade idag så det var inte så bra att han satt ute i hundgården hela kvällen om han är blöt. Så han får vara här i affären med mig. Mamma och pappa är på möte ute i skogarna någonstans, lyssnar på Nenne Lindberg.
I bakgrunden spelar jag ett möte med Francis Chan som är gästpredikant på Nyhem i år på ungdomskonferensen. Det är en intervju med honom, mycket om hans bok. Crazy Love. Den ska vara bra har jag hört. Den ligger på mitt rum och väntar på att bli läst.
Jag har som vanligt inför sommaren en hel hög med böcker som jag vill och bör läsa. Det är romaner och undervisning och deckare om vart annat. Hela golvet är fullt av dem.
Det är alltid så i mitt rum. Det är alltid helt täckt av böcker. Bundna, pockets, tidningar osv..... Många texter är det.
Nyhem började igår. Ungdomshelgen är i full gång. Och det verkar kunna vara bra i år. De börjar bli bra på att ta in bra predikanter. Jag hoppas att de kan blåsa nytt liv i denna konferens med så lång historia. Det vore ledsamt om den bara blev en klubb för alla som sitter och "minns igår". Kristenheten i Sverige behöver lyfta sin blick från vad de har, och börja längta efter vad de egenkligen behöver. Och där kunde Nyhem ha stort inflytande.
Berg-och-dal-bana av tankar
Om man tittar på alla ungdomsserier som går på TV hela tiden så propageras det för: följ ditt hjärta, uppnå dina drömmar.
Som kristen är det inte bara mina egna önskningar och mitt eget hjärta jag måste ta hänsyn till. Det gäller att drömmen jag väljer följa är en av Guds drömmar och inte något som mitt kött knåpat ihop.
Jag vill ju gå rätt väg direkt, den väg Gud tänkt. Inte missa den och gå fel i fem år innan jag omvänder mig och äntligen fattar rätt beslut.
Så jag får kramp. Av frukan att fatta fel beslut fattar jag inga beslut överhuvudtaget. Och fastnar i ett hål av overksamhet.
Fruktan kallas det.
Fruktan har en märklig makt att kunna styra dig. " Det du fruktar det drabbar dig" heter det ju.
Ulf Ekman berättade att han kände det så här en gång. Att han knappt vägade ta några beslut alls av fruktan att fatta fel beslut. Han upplevde att det kristna livet var som att gå på lina. Ett snedsteg och det är ute med dig.
Men då sa Gud till honom att så var det inte alls.
Gud sa: Du går inte på en lina, du springer på en fotbollsplan. Och det finns miljoner olika sätt att göra mål på.
Med dom tankarna i huvudet kan man bara köra hårt och testa på lite olika saker. HAr Gud en plan så kan han ta en dit. Kanske lite krokiga vägar. Men man kommer dit.
Jag vill bara leva ett meningsfullt liv. Och nå andra människors hjärtan och innersta sår.
Jag tänker klarare när jag skriver. Därför blir budskapet lite dubbelt
Senaste nytt i mitt liv:
Den 25 november flyttar jag till Luton utanför London. Köpte biljett idag.
Uppdatering
För tillfället utnyttjar jag min kära vän. Hon har bärbart internet på sin bärbara dator. Mycket praktiskt. För mg. För så fort jag träffar henne, kan jag utnyttja hennes förtjänster. Allså de materiella fördelarna med henne.
Hon har egen lägenhet, internet och dvd-spelare. Vilket leder till att vi spenderar kvällar med att kolla på film i hennes lägenhet medan vi kollar kompisarnas uppdateringar av bilder, åsikter och förälskerser. Allt dom blogger om.
Okej, för att ni inte ska bli alltför uttråkade med den långa utläggning jag kommer tillverka nu, vill jag sammanfatta det hela genom att säga: dessa senaste veckor har varit några av de mest innehållsrika i hela mitt liv.
Vi kan börja med att vi har haft hela nordens alla olika mediakanaler efter oss. Jag vill inte gå in för mycket i detalj, men händelser som uppmärksammades i media för några veckor sedan hände hos oss. Pappa blev helt nerringd av journalister. En helikopter landade på tomten. De direktsände från tidig morgon till sena natten. De hade stora strålkastare mitt i natten på ett hus som det inte fanns någon i, som om de trodde att att spöke skulle titta ut. Allmänt lustigt. Samtidigt hade vi möten i tältet på andra sidan kullen. Där satt det journalister och lyssnade bara för att kolla vad vi höll på med i tältet. Det är ju också ett sätt att evangelisera Sverige...
Mer då. Jo, veckan efter, nästan på dagen, så ringer några bekanta som är värdar på ett direktsänt TV-program på en kristen kanal och ville att pappa skulle komma på inervju samma kväll. Han ringer till mig, sägar: packa väskan. Klockan tio lämnar vi hemmet. Fyra sväger vi in i Drammen. Åtta på kvällen blir föräldrarna intervjuade och, håll i er, jag får sjunga accapella i direktsänd TV.
Det ni. Vilken karriär va! Eller nått.
Vad mer då. Jag har varit sjuk. Kramper i magpartiet som ingen vet vad de beror på. Jag har t.o.m. varit hos doktorn två gånger på en vecka. Mer än jag har varit de sanaste fem åren sammanlagt. För en gångs skull är det mig det är fysiskt synd om. Mina vänner har alltid haft någon ögonsjukdom, astma, mystisk sjukdom, allergi. Även min släkt är kroniskt lidande på ena eller andra sättet. Och två i min familj har alltid en tendens att bli väldigt sjuka när de väl blir sjuka. Inget ont om det, de bara är så. Till slut blir man nästa löjligt nog avundssjuk. "Mig är det aldrig något fel på, varför är jag frisk för?" Men nu för en gång skull får jag vara allvarligt oroande sjuk.
Det är inte lika roligt som man kan tro när man är frisk. Att vara sjuk stinker. Stinker som en självdöd skunk, som min bror så vackert uttryckte det.
Mer då. Vi har bytt panna hemma. När de ändå höll på att jobba hemma bestämde de sig för att samtidigt byta kranar på toaletterna. Så nu har vi, för första gången under min livstid i alla fall, kranar som man kan sätta på utan muskelansträngning och stänga av utan att slå ner dem. Man kan dra sakta uppåt, och trycka ner den med ett finger.
Den kan även blanda varmt och kallt vatten. Innan kunde man bara få det ena eller det andra. Fanns det varmvatten i huset fick man tvätta ansiktet fort. Annars kunde huden skållas och falla av när varmvattnet väl hann upp till kranen. Fanns det inget varmvatten.... Låt oss bara säga: att tvätta håret i kallvatten är en vanesak.
Ja, den utlovade längden på inlägget uteblev. Det är svårt att skriva utförligt när man samtidigt pratar med en kompis. Men innehållet är väldigt innehållsrikt. Om man känner till detalerna.
Imorgon ska jag gå på bio. På söndag får vi besök av ett predikantpar som betytt jättemycket för mig så det ser jag fram emot!
Nu ska jag sova på en lite för kort soffa.
Aaah! Ljuva ungdomsliv
Detaljer i helhetsbilden
Det blev en lång intensiv helg. Som jag trodde. Inte mycket sömn då.
Som sagt liseberg. Mitt i säsongen, en fredag och strålade väder. Jag var säker på innan vi åkte dit att det skulle bli långa köer. How wrong was I?
Den längsta kö vi träffade på var vid spinn rock. Tjugo minurt. Överkomligt.
Vi kom hem från liseberg kanske vid två, halv tre på natten. Vi var halvt trötta, som man kan förstå, så det blev sängen dierkt. Dessutom skulle vi till detta bröllpo dagen därpå. Så skönhetssömnen behövdes. En av tjejerna sov på en madrass på golvet på mitt rum.
På morgonen vaknar jag ca åtta av att något säger klick-klick, klick-klick. Tjejen står vid min dörr och försöker ta sig ut. Mitt lås är lite segt så jag tänkte att hon har bara inte "den rätta knycken". Hon kommer nog på det snart, vände mig om och siktade på mer sömn. Men det fortsatte kilcka borta vid dörren. Till slut smyger hon bort till mig och frågar hur man får upp dörren. "Tryck hårt och dra" mumlade jag. Det gick ändå inte. Nähä, tänkte jag, där gick den sovmorgonen, jag har svårt att somna om, och klev ur sängen för att rädda denna ljungfru i nöd.
Döm om min förvåning när jag inte kunde få upp dörren heller. Den var LÅST! Två tejer var inlåsta på rummet över natten. Låst utifrån. Man kan ju tro att det var den behandlingen mina föräldrar gav sina barn. Det var första gången den här tjejen var hos oss också. Härligt första intryck.
Jag fick ringa mamma på mobilen och be henne släppa ut oss. Mamma bara skrattade. När jag senare vaknade igen satt hela familjen och skrattade åt detta, länge och väl.
Än idag är det ett mysterium hur dörren kunde vara låst.
Sen på söndagen var det ju planerat med gösfiske och sova under bar himmel på en ö. Men planerna fick vattenplaning. Det regnade hela dagen. Mindre trevligt att fiska i spöregn. Eller åka båt i motvind i regn. Man bli så tjurig. Ännu värre att försöka tända eld i regnet och sen försöka sova med regnet fallandes rätt ner i ansiktet. Ingen REM-sömn där inte. Så vi spolade dom planerna. Däremot hälsade vi på min farbror, ägaren av båtarna vi skulle ha använt, i alla fall. Vi fikade, pratade trasiga bilar, hälsade på hästarna, disskuterade skador och bilvrak, tittade på fyrhjuling och motorcykel, åt middag, skrattade åt berättelser om förstörda bilar. Kort sagt. Det finns många bilberättelser i familjen. Och de flesta slutar med en brinnande bil, en krachad bil, en biljakt eller liknande. Eller andra motorer och fordon som de lyckats likvidera på det ena eller andra sättet. Det mest fashinerande är, att jag har nu hört dessa olika berättelser i hela mitt liv. Och fortfarnade kan jag då och då höra en bilberättelse som jag aldrig hört förr. Jag undrar bara hur de lyckas hinna med så mycket med så gott samvete.
Vi tog en tur med båtarna i alla fall. Jättekul. Jag åkte i båten med motor. Min äldsta bror och två till fick ro. Vi åkte cirklar runt dem. Vi tog oss ut till närmsta ö under ett uppehåll. När vi var på ön, upphörde uppehållet och regnet föll så fint ner igen. Vi började genast ro/köra tillbaka. Men att ro båt är inte det snabbaste görat här i världen. Så innan de var framme vid land, vi väntade naturligtvis, var vi alla totalt genomblöta. Som tur var så har min farbror och hans fru resurser. Jag fick låna ett par mjukisbyxor av dom medan mina egna torkade i tumlarn.
Ja, efter detta återgick allt till det vanliga. Uppsalagänget åkte hem, bröderna åkte till jobben. Jag började jobba igen. Men min vardag fick definitivt guldkant.
P.S Jag plockade för första gången en fästing på mig själv idag. Hundarna bär med sig dom överallt. Jag trodde det var ett myggbett först, men när jag tittade på det så är inte myggbett svarta mad spretande ben. D.S.
Småland
Så, alla mina glada besökare, jag antar att ni har sett det nya utseendet. Det tackar jag min vän Emange för. Tackar och bockar och niger och dansar glädjeskutt. Hon satt en hel kväll, med mig dreglandes på hennes axel, och photoshoppade ihop det där.
Är det någon som har lyckats se vad det står längst upp i det vänstra hörnet?
För det andra vill jag be om ursäkt att det har blivit ett sånt hopp i tiden sedan jag skrev sist. Men det finns en förklaring för det: Jag är tillbaka på landet. Vi har inte internet hemma, så jag får gå till pappas jobb för att kunna skicka mail som en normal människa. Så nu under sommaren kommer inläggen hagla väldigt spritt. Förvarningens ord bara. Hoppas ni klarar er utan en daglig dos av min hemmasnickrade satir.
Jag har alltså flyttat tillbaka till Småland. Har varit här i en vecka och tre dagar. Känns som en månad.
Förstå vilken omställning detta är! Jag har bott hemifrån i två år nu, Har lärt mig ta hand om mig själv. Jag har byggt min egen livsstil som kan behöva filas på, men den finns där. Jag kan handla mat, betala räkningar, laga mat, göra lunchlåda och städa toaletten när det behövs. Jag har massa vuxenpoäng.
Och så hamnar man i sin mors hushåll igen. Inget ont om min mamma, det beror inte på henne. Det beror på rangordningen.
Det är hennes kök, hennes regler. Hennes hushåll, hennes rgeler. Vilket jag inte vill förändra. Men det tär på min stolthet att inte få bestämma längre.
Och det är inte bara det där med rangordningen som stör min självkänsla. Det är på församlingsplanet också.
Jag älskar min hemförsamling. Den är bara inte så värst lik vad jag nu levt med i två år på bibelskolan.
Från Livets Ord - Till Betania
Från 2000 medlemmar - till 20
Från Hillsong - till Walter Erikssons tiotopp
Från Ulf Ekmans undervisning - till sångstund på altanen på caféet.
Från flera olika lovsånsteam - till sjunga duett med pappa. Varje sång. På sångstunderna
Från missionsresa - till resa till nästa stad och sjunga i kören
Så mitt humör svänger. Mellan frustration och facination. Och allt där emellan. Och allt går ut över mamma och hundarna och min syster.
Jag börjar dock närma mig en jämnvikt. Nu börjar jag trivas igen.
Men jag är glad att detta har hänt, att jag har börjat se fördelarna med andra ställen på jorden menar jag. Då slipper jag vara känslomässigt bunden till den här platsen hela livet.
Även om det är dödligt vackert och äntligen kan man ta en skogspromenad iegn med lätthet. Utan att behöva gå en lång promenad innan man ens kommer fram till skogen!!!
Ikväll börjar mitt sommarnöje. Morden i Midsumer. Jubel!!
Farväl Barbiehuset
Ett läsår har jag och fyra tjejer delat på ett hus som vi hyrt i andrahand. Eftersom vi bara är tjejer så har det kallats Barbiehuset av klasskamraterna. Nåväl, barbiehuset håller på att upplösas. Två har flyttat hem, en har åkt utomlands. Den fjärde åker till sina svärföräldra imorgon över heljen. Kontraktet löper ut på söndag den femtonde. Jag flyttar den fjortonde. I övermorgon.
Och det är inte det minsta roligt! Att titta in i de tomma rummen där tjejerna har levt ett år, där det alltid har varit liv och rörelse och nu är helt dött, är tungt. Det är så otroligt ensamt, inte bara i huset men i livet.
Jag är en smula överdramatisk, jag vet. Och jag vet och tycker själv att det är dags att gå vidare och att man inte kan stanna i det förflutna och allt sånt. Men när jag tänker på det här året och allt kul vi har haft tillsammans vill jag inte att det ska sluta. Jag vill fortsätta att bo så här, vänner man kan lita på och som älskar en i alla väder. Man skrattar tilsammans på alla dygnets timmar. Vi hade barbiehemlisar: för barbisars öron endast. Vi har bearbetet skolan tillsamman, bearbetet jobb, ekonomiska problem, killar, familjeproblem. Allt möjligt. Huset är också väldigt lyhört så man känner till det mesta om varandras undangömda privatliv.
Jag kommer sakna våra många interna skämt. Att bara kunna komma ut ur sitt rum på kvällen och sätta sig vid köksbordet och, poff, där sitter dina närmaste vänner. Allt struntprat vi haft! Och alla de allvarliga stunder. Att det alltid är någon vän som tittar in. Titta på filmer tillsammans. Göra upp schema om ducharna på mornarna. Sjunga sånger tillsammans varje morgon när man bortstar tänderna. Slåss om spisen vid middag
Listan är ändlös.
Två av tjejerna hade jag knappt träffat när vi flyttade in. Nu är alla dessa tjejer min extrafamilj! Vems hjärta brister inte när familjen splitras? Är det då konstigt att jag vill ta en tur i det sentimentala?
Mitt huvud vet att det är bäst att sluta när det är som bäst och att jag går mot ännu bättre tider. Men saken är att om jag inte hade haft tjejerna det här året som stöd och trofasta vänner, skulle jag inte gå mot ljusare tider. Jag skulle knappt våga gå mot andra tider än de jag känner till. Så mitt varmaste tack till er allihop.
Imorgon ska jag packa ihop mitt rum i lådor och städa huset. I övermorgon lämnar jag det hus som har varit det varmaste hem jag känt till. Tack Jesus för möjligheten att få uppleva det här året. Detta hus och dessa tjejer har förändrat mitt liv. Så, Tack till er alla.
Sentimentalt
I alla fall, varje gång jag kommer i närheten av dem blir jag väldigt känslosam. Jag blir nyförälskad i Henry, den senaste stjärnan, minns hur Tommy valsade in i min hjärna och charmade mig och kommer ihåg de sena nätterna med Zack och John.
Jag har, så längt tillbaka jag kan minnas, gjort historier i hjärnan och fått mina vänner att leka dom med mig. Ja ibland hela klassen. Men mest har jag haft dom i hjärnan. När jag gick i åttan skrev jag ner den första av dem. "jag lärde mig åka skridskor i Trissa" hette den. Ganska så rejält dålig. Det var tre sidor förklaringar, en och en halv A4 bara dialog rakt upp och ner, som inte ledde till något och tråkiga människor. Men det var min första. Jag hittade den för några månader sen och läste igenom. Jag gillar den, men det är bara för att jag har i huvudet alla de karaktärsdrag och känslor som jag inte lyckades få ner på pappar, jag vet vad som egenkligen händer i boken även om ingen annan förstår det.
I alla fall, att ha misslyckats med den gjorde att jag höll mig undan två, tre år och vågade inte skriva. Men till slut var jag tvungen att skriva ner en av dom. Så jag började skriva om Zack och Sarah, piraten och prinsessan. Ganska lamt, men jag gillar gangren. Det är som sagor för vuxna, lite Barbara Cartland över det hela. Men mindre supersött och poesiliknande, inga passionerade kärleksförklaringar med dånande, alltid lika blyga, tonårsflickor i en vuxen kvinnokarls "starka armar". Hon gömmer alltid ansiktet blygt vid hans skuldra "rädd för den flamma som börjar växa i henne" medan han förklarar att "han alltid letat efter henne utan att veta det, aldrig trott att det fanns någon så guddomlig som hon". Jag har läst för många Cartland alltså!
Okej, jag skrev ner Zack och Sarah. av en anledning egenkligen. Det är bara skönt att när man får dom på papper slutar de spöka i ens sinne. Man slutar drömma om dem på nätterna och man sluta tänka på dem varje vaken timme. Man ger dem en fysisk plats så slipper jag ha dem springades runt i det psykiska.
Ni ska veta, att när jag väl började blev det ett beroende. Jag kom i skrivhumör, skrev några timmar på kvällen, kunde inte gå och lägga mig förrän just den delen av berättelsen var färdigskriven.
Alltså, slutsumman blir: Jag har spenderat många nätter med att få ner de där killarna på papper, mycket känslor snurrar runt i huvudet på dig och man blir väldigt bunden vid karaktärerna. Så när man så här i efterhand tittar tillbaka och läser, minns man mest känslan av hur man kände när man skrev det. Och jag blir väldigt sentimental. Jag blir ofta sentimental.
Att skriva är väldigt skönt. På något sät lättar man på trycket av att bara få uttrycka känslor och driva med saker, skriva ner på papper saker man tänker. Det är nog därför vissa verkligen gillar att skriva dagbok. Problemet med mig och dagbok är att jag skriver så långt att jag skulle få vara uppe sent varje kväll.
Gottgörelse
Talade med min kära bror på msn idag. Han klagade över att han inte var nämnd någonstans i bloggen. Jag sa att det kanske kan bero på att han flyttade utomland lagom till dess att jag började skriva blogg. Men jag får väl gottgöra honom här nu då. Tillägar honom denna lilla sångtext.
I love my brother
becouse he's everywhere
I love my brother
becouse he's very faire
I love my brother
but he has left me alon here in Sweden.
couse he's in England
doing very good jobb
and watching sunset
on his favorite pub
and allways sending me
a detailed description on the cellphone.
I love my Brothar
simply love my brother
Melodi: We love you Freddi.
Inte riktigt säker på melodin alla gånger så ursäkta probem vid sjungning.
P.S. Detta är inte ett beställningsverk D.S.
Vårkänslor
1. Jag fick en femhundralapp av en man i helgen. Vi hade middag efter gudstjänsten i söndags och jag satt bredvid en man jag knappt vet vem det är men han känner församlingen och föräldrarna så jag pratade på glatt där och berättade om skolan och resan och massa annat smått och gottt. Tänkte väl inte så mycket på det. Senare gick jag in i kyrkan, gick ut till ungdomsdelan och stod där och tittade, och då kommer han fram med en femhundralapp i handen och säger att han kände att han skulle ge den här till mig. Att jag kunde behöva den när jag nu studerade. Halleluja!!!!!!!!!!! Gud förser!
2. Vill bara säga att jag hade en härlig sommardag i måndags. Dom ska man alltid ta vara på. Låg på en filt i trädgården och luktade på det nyklippta, solvarma gräset och läste en Narniabok. Mer behövs inte.
3. Min näst äldsta bror flyttade till Uppsala. Min äldsta bror flyttar ut, min andra flyttar in. smidgt och bra. Vi var där hela eftermiddagen och plockade upp lådor, fyllde hyllor och garderober och dekorerde. Det blev jättefint. Jag är så glad att han har kommit hit. Det finns lite mer kristna ungdomar att umgås med här än i Eksjö.
4. När jag skulle cykla hem från flytten av broderna tog jag en extratur på min hemfärd på cykeln. Tog en tur utåt landet. Det är värkänslor i Emelie. Hon vill röra sig, göra något annat, se mer, upptäcka allt. Finns det något härligare än att susa fram ensam på en ladsväg rakt in i solnedgången och inte en människa i närheten? Bara ha lite kraft och dynamik i sin omvärld, inte bara samma gamla vardag.
5. Jag fick ett totalt ryck idag. Sånt som också tyder på värkänslor. Mer kreativ och produktiv, måste skapa något, inte bara tänka. Jag åkte till ica, handlade lite roliga ingredienser och baka fyra nya smaker på muffins som jag hittade på lite somjag kände för. Det var päronmuffins, bananmuffin med chokladbitar, vaniljmuffins med krossade cashewnötter och choklad- och apelsinmuffins. Det blev många muffins på en timme. Jag har skänkt bort massa nu.
Ett tips när det gäller mig: Jag älskar att baka muffins! När rätt stäming infinner sig. Jag följer mina stämningar som Emily, bok av samma författare till Anne på Grönkulla. De sa om henne att hon var ett offer för sina stämningar. Jag är det också, bara de är tillräckligt staka och spännande.
Vardagen smyger
Vissa veckor är bara överväldigande intressanta. Andra undrar man efteråt om de ens har existerat. Det var så lite som fångade intresset att de smög nästan oförmärkt förbi.
Den här veckan har varit en smygarvecka. Jag har gjort en massa, men kommer knappt ihåg vad jag har gjort.
Jag har mest läst. Läxböcker under dagarna och roman på nätterna. Det är nog det som är problemet antar jag. Jag har läst böcker i mängder. Och då har jag en förmåga att flyga bort och försvinna någon annanstans. Och verkligheten finns inte mer. Allt liv levs i en annan värld.
Jag har även varit försvunnen i en instuktionsbok. (Alla böcker är möjliga att gömma sig i, bara man är hängiven nog :D.) Jag fick min nya mobil i torsdags. Och gissa vad jag har gjort de senaste två dagarna. Utforskat en ny värld av teknologi. Jag har inte haft en modern telefon som varit helt ny förut. Jag har haft nya mobiler förut. Men det har alltid varit lite billigare varianten med inte så mycket innehåll. Jag har även ägt moderna telefoner, men i begagnat tillstånd. Så jag är eld och lågor. Och håller på och testar och testar. Tjejerna börjar bli galna på mig. De hamnar på kort och film, jag ringer och skickar meddelanden. Och spelar musik mitt i filmen. Näst intill dåligt uppförande.
Helgen har varit lika intetsägande den. Jag var ledig. Händer aldrig för det första. Och jag hade inget att göra. Himlen på jorden. Så det blev promenad och läxläsning (som omväxling).
Jaja, har man läst allt i förväg blir det mindre läsa kvällen innan.
Vi får se om jag kommer ur min bokgrotta snart. Jag börjar bli lite sugen att läsa en Jane Austen. Gjorde ett test idag vilken hjältinna jag är mest lik i hennes böcker och blev en som jag inte ens har hört talas om. Blev frestad att läsa den boken bara för det.
Nej, slut på pladdrandet. Dags att läsa! Bless and love
Systrar, böcker och annat härligt
Både hon och jag har det knapert i kassan, så det blev fattiga studenters underhållning: laga mat, hyra film och gå på promenad. Det blev franskt drama, animerat, hembakad pizza, pannkakor och mer promenerande än jag gjort på hela månaden.
Men oj vad jag trivdes! Det bästa är helt klart att vara med människor som känner en och som man inte behöver ställa om sig för utan bara vara. Vi bara njöt både hon och jag av varandras sällskap.
Söndags eftermiddag fick man åka hem igen då, skolan dyker ju upp måndag morgon i sedvanlig ordning. Men hon lånade mig en roman: Kärlek som befriar av Francine Rivers. En dramatisering av hur Gud sa till Hosea i bibeln att gifta sig med en sköka och älska henne. Fast den här boken utspelar sig på mitten av artonhundratalets västra Amerika: vilda västern. Jag har läst tre sidor ungefär, men får kämpa för att lägga ner den, redan nu. Jag FÅR inte läsa den nu, jag har massa läxböcker att läsa först!
Jag har två böcker och två häften att läsa, samt massa bibelläsning. Det är bra, men en roman lockar mig mer.
Jag antar att det kallas träning av karaktär.
Inte roligt alls. Suck....
