Emmes tankar om resans gång

Det är sent och jag borde sova, men jag var bara tvungen att få skriva ner dettta.
Ett läsår har jag och fyra tjejer delat på ett hus som vi hyrt i andrahand. Eftersom vi bara är tjejer så har det kallats Barbiehuset av klasskamraterna. Nåväl, barbiehuset håller på att upplösas. Två har flyttat hem, en har åkt utomlands. Den fjärde åker till sina svärföräldra imorgon över heljen. Kontraktet löper ut på söndag den femtonde. Jag flyttar den fjortonde. I övermorgon.
Och det är inte det minsta roligt! Att titta in i de tomma rummen där tjejerna har levt ett år, där det alltid har varit liv och rörelse och nu är helt dött, är tungt. Det är så otroligt ensamt, inte bara i huset men i livet.
Jag är en smula överdramatisk, jag vet. Och jag vet och tycker själv att det är dags att gå vidare och att man inte kan stanna i det förflutna och allt sånt. Men när jag tänker på det här året och allt kul vi har haft tillsammans vill jag inte att det ska sluta. Jag vill fortsätta att bo så här, vänner man kan lita på och som älskar en i alla väder. Man skrattar tilsammans på alla dygnets timmar. Vi hade barbiehemlisar: för barbisars öron endast. Vi har bearbetet skolan tillsamman, bearbetet jobb, ekonomiska problem, killar, familjeproblem. Allt möjligt. Huset är också väldigt lyhört så man känner till det mesta om varandras undangömda privatliv.
Jag kommer sakna våra många interna skämt. Att bara kunna komma ut ur sitt rum på kvällen och sätta sig vid köksbordet och, poff, där sitter dina närmaste vänner. Allt struntprat vi haft! Och alla de allvarliga stunder. Att det alltid är någon vän som tittar in. Titta på filmer tillsammans. Göra upp schema om ducharna på mornarna. Sjunga sånger tillsammans varje morgon när man bortstar tänderna. Slåss om spisen vid middag
Listan är ändlös.
Två av tjejerna hade jag knappt träffat när vi flyttade in. Nu är alla dessa tjejer min extrafamilj! Vems hjärta brister inte när familjen splitras? Är det då konstigt att jag vill ta en tur i det sentimentala?
Mitt huvud vet att det är bäst att sluta när det är som bäst och att jag går mot ännu bättre tider. Men saken är att om jag inte hade haft tjejerna det här året som stöd och trofasta vänner, skulle jag inte gå mot ljusare tider. Jag skulle knappt våga gå mot andra tider än de jag känner till. Så mitt varmaste tack till er allihop.
Imorgon ska jag packa ihop mitt rum i lådor och städa huset. I övermorgon lämnar jag det hus som har varit det varmaste hem jag känt till. Tack Jesus för möjligheten att få uppleva det här året. Detta hus och dessa tjejer har förändrat mitt liv.  Så, Tack till er alla.