Emmes tankar om resans gång

Sitter här i en soffa i en tom lägenhet. Min kära vän Sara som jag får sova hos har åkt till jobbet. Själv är jag hur trött som helst. Det var en lång omvälvande dag igår med massor av saker som hände som man inte är van vid, var så på kvällen igår när jag skulle försöka beskriva mitt blivande rum för min kära mor, ja då fick jag knappt ett ord över läpparna.
Jag tycker väl ändå att det roligaste igår (för er som inte förstått det så var "igår" min första dag på universitetet) var att jag hade förstått det som att jag hade uppfattat det som att jag skulle få komma ner dit och ordna med administration och sen gå hem. På sin höjd träffa några människor bakom skrivbord. Så på morgonen när jag klädde på mig tog jag ett par bekväma linnebyxor och en enkel tröja. Kläder jag drar på mig om jag ska gå hemma eller åka och handla mat.
Så kommer jag ner till universitetet, och när jag hade träffat den första personen bakom ett skrivbord, ja då skickas jag iväg på en informationsträff som redan har börjat.
Efter träffen så går vi tillbaka till kontoret och där kunde vi äntligen reda ut allt som krånglade.
Sen säger människan "Ja, rektorn vill ha personliga samtal med var och en, så det kan du ju ta redan nu."
I mjukisbyxor!
Jag kände mig som om jag travade in på hans kontor i pyjamas, håret i en knut, ansiktsmask och en nalle under armen.
Han var artig nog att inte kommentera nallen.
När jag ska gå ifrån honom säger han "din första lektion är ikväll."

Hjälp!

Så några timmar senare sitter jag där igen, nu med alla mina klasskamrater, med pyjamas ( i mitt huvud i alla fall) och hår och nalle.
Idag ska jag vara bättre förberedd.