Fältstudie
Att gå från att bo med bara tjejer i ett hus till att bo med sin bror i en lägenhet, det är en viss omställning. Jag känner mig som en, glömt ordet, sombosättersig med en främmande stam eller liknande för att studera deras kultur.
Jag får plötsligt löra mig att uppskatta krigsdokumentärer som jag aldrig har brytt mig om förr. Jag har varit dödstrött på allt detta tjat om historia från andra världkriget. Jag menar, varje gång du slår på TVn så kan du alltid hitta en krigsdokumentär. Det blir en aning tjatitgt. Tycker jag.
Men inte min bror. Han har tradition att titta på krigsdokumentärer varje sönadag. Så där satt ag imorse och fann mig själv grundligt upplyst om finska vinterkriget.
Men jag måste säga, det var´faktiskt intressant. (Jag kanske börjar lida av Stockholmssyndromet :D)
Mer då? Jo, vi hade en gäst här ikväll från Sverige, en av brorsans kompisar. Och naturligtvis brorsans jobbarkompis. å där satt tre män i ungefär samma ålder. Och jag.
Jag kan ju säga. Det var inte många meningar jag fick in i konversationen. för mestadels visste jag inte direkt mycket om vad de pratade om. Det var trasig bildel hit, bilmodel dit. Varje mening hade nägot med tekik att göra. En del om jobb också.
En annan sak är att när vi ska handla mat har han en förkärlek till redan halvlagad mat. "värm 15 minuter i ugnen och koka litemakaroner till, och Tada! Middag. Jag tål inte sånt. JAg vill veta vad jag äter. Och hur mycket konserveringsmedel finns det i sån mat? När jag påpekade det svarade han: Då ligger kroppen läge i graven. Då får man ut något av pengarna man lägger på gravpats.
Tyskt.
Mer? Det finns mer men allt ska inte finnas på internet.
Jag får plötsligt löra mig att uppskatta krigsdokumentärer som jag aldrig har brytt mig om förr. Jag har varit dödstrött på allt detta tjat om historia från andra världkriget. Jag menar, varje gång du slår på TVn så kan du alltid hitta en krigsdokumentär. Det blir en aning tjatitgt. Tycker jag.
Men inte min bror. Han har tradition att titta på krigsdokumentärer varje sönadag. Så där satt ag imorse och fann mig själv grundligt upplyst om finska vinterkriget.
Men jag måste säga, det var´faktiskt intressant. (Jag kanske börjar lida av Stockholmssyndromet :D)
Mer då? Jo, vi hade en gäst här ikväll från Sverige, en av brorsans kompisar. Och naturligtvis brorsans jobbarkompis. å där satt tre män i ungefär samma ålder. Och jag.
Jag kan ju säga. Det var inte många meningar jag fick in i konversationen. för mestadels visste jag inte direkt mycket om vad de pratade om. Det var trasig bildel hit, bilmodel dit. Varje mening hade nägot med tekik att göra. En del om jobb också.
En annan sak är att när vi ska handla mat har han en förkärlek till redan halvlagad mat. "värm 15 minuter i ugnen och koka litemakaroner till, och Tada! Middag. Jag tål inte sånt. JAg vill veta vad jag äter. Och hur mycket konserveringsmedel finns det i sån mat? När jag påpekade det svarade han: Då ligger kroppen läge i graven. Då får man ut något av pengarna man lägger på gravpats.
Tyskt.
Mer? Det finns mer men allt ska inte finnas på internet.
Teknikens under
Det är fredag kväll. Min kära bror och hans närmaste arbetskompis, som även är hans närmaste vän här nere, har äntligen en ledig kväll efter en väldigt lång vecka av hårt arbete. De kom hem efter tre. Vi åt middag och sen skulle det bli en trevllig kväll tillsammans. Ja, den blev trevlig. Och vi har varit i samma rum. Men vi håller alla på med varsin dator.
De höll på i timmar att installera saker på sina nya telefoner. Jag kollade TV. Och hann börja läsa en ny bok. Och surfa lite på internet.
Alltså, bilden av denna kväll är: Brodern längst bort i soffan. En laptop framför honom på bordet och hans högteknologiska telefon i handen. I andra änden av soffan: vännen med en laptop på bordet framför sig och en telefon i handen. En massa kablar som löper mellan alla olika enheterna. (Alltså mellan de tekniska enheterna, inte mellan människorna.)
Jag i en fåtölj. En TV kontroll i handen, ett tangentbord i knäet och en datamus på armstöet.
Och detta är dagens samhälle. Ett tag pratade jag och brodern nästan över internet. Fast vi sitter två meter från varandra, om ens det.
I framtiden tror jag kommer vi har större ögon anstända av ljuset från skärmar, groteska fingrar och otränade stämband. Allt sker via nätet.
När vi ändå talat om teknik: låset vårat gick sönder idag. Jippi. Det går att låsa, men inte alltid att låsa upp. Så nu kan man inte lämna lägenheten. Jag har en liten känsla av att jag blir den som har främsta vakten tills problemet är löst. Så jag får väl stå på balkongen och leka prinsessa i torn om jag inte hittar på ngt annat. Som att kommuniceradet med hjälp av mina groteska internetfingrar på det tekninska undret internet. Eller titta på de mängder av filmer som visas varje dag på TVn i lägenheten.
När pappa var här hittade han en favoritkanal. Movies4men. Typ bara westerns och kriminalare. Det finns gott om den sortens kanaler med gamla klasssiker. Idag t.ex. hittade jag filmen Biggles. Den gamla flygarhjälten. Jag visste inte ens att han fanns på film! Hur kul som helst. Men jag kollade inte för de två djupt tekniskt begravda männen i rummet vaknande plötsligt ur sin dvala och undrade vad i allsin dar jag tittade på. Så det blev lite animerat istället.
Mer då? Jag har önskat mig en bärbar dator länge nu, men det har aldrig varit läge att köpa ngn. Men här om dagen sa brodern min att han hade sett ut en dator till mig. Precis vad jag skulle behöva tydligen. och till ett riktigt bra pris. Jag var och letade efter den tre gånger tror jag innan jag äntligen hittade den idag.
Den ser ut som en barndator min kompis hade när vi var små. Liten som en bok. Man kan typ stoppa den i fickan och gå. Och det ska kallas en dator. Man får leta efter skärmen med förstoringsglas.
Men han säger att den är lika stark som hans som han köpte för flera år sedan och betalade väldigt mycket pengar för. Och hur smidig som helt. så jag velar lite fram och tillbaka.
Minns ni förr i tiden när mobilerna precis började bli mindre än kontinenter och man faktiskt kunde stoppa dem i fickan. Precis då kom dom på att, hej, vi kan utveckla den här grejen till att vara mer än bara en telefon, men då måste skärmen
vara större! Så telefonerna började bli större igen. Lite så känns det med den här grejen med datorer. De slimmar ner dom till att bli jättesmå. När vi äntligen börjat bli vana vid att sitta på internet med förstoringsglasögon till vardags, kommer de komma på en anledning och ett sätt att göra de stora men ändå små i alla fall.
Tekniken är en sinuskurva. Den går ner, ner, ner, slår i botten. Ooch stiger sen lika fort uppåt.
Brodern ska säga ngt litet nu. Här kommer det:
Kanalaxel
Han får själv ansvara för sina åsikter. De behöver inte motsvara mina. Jag vet inte ens vad en kanalaxel är. Jag gissar på en teknisk del av en bil eller så. Men hej, det får ni fråga honom om.
De höll på i timmar att installera saker på sina nya telefoner. Jag kollade TV. Och hann börja läsa en ny bok. Och surfa lite på internet.
Alltså, bilden av denna kväll är: Brodern längst bort i soffan. En laptop framför honom på bordet och hans högteknologiska telefon i handen. I andra änden av soffan: vännen med en laptop på bordet framför sig och en telefon i handen. En massa kablar som löper mellan alla olika enheterna. (Alltså mellan de tekniska enheterna, inte mellan människorna.)
Jag i en fåtölj. En TV kontroll i handen, ett tangentbord i knäet och en datamus på armstöet.
Och detta är dagens samhälle. Ett tag pratade jag och brodern nästan över internet. Fast vi sitter två meter från varandra, om ens det.
I framtiden tror jag kommer vi har större ögon anstända av ljuset från skärmar, groteska fingrar och otränade stämband. Allt sker via nätet.
När vi ändå talat om teknik: låset vårat gick sönder idag. Jippi. Det går att låsa, men inte alltid att låsa upp. Så nu kan man inte lämna lägenheten. Jag har en liten känsla av att jag blir den som har främsta vakten tills problemet är löst. Så jag får väl stå på balkongen och leka prinsessa i torn om jag inte hittar på ngt annat. Som att kommuniceradet med hjälp av mina groteska internetfingrar på det tekninska undret internet. Eller titta på de mängder av filmer som visas varje dag på TVn i lägenheten.
När pappa var här hittade han en favoritkanal. Movies4men. Typ bara westerns och kriminalare. Det finns gott om den sortens kanaler med gamla klasssiker. Idag t.ex. hittade jag filmen Biggles. Den gamla flygarhjälten. Jag visste inte ens att han fanns på film! Hur kul som helst. Men jag kollade inte för de två djupt tekniskt begravda männen i rummet vaknande plötsligt ur sin dvala och undrade vad i allsin dar jag tittade på. Så det blev lite animerat istället.
Mer då? Jag har önskat mig en bärbar dator länge nu, men det har aldrig varit läge att köpa ngn. Men här om dagen sa brodern min att han hade sett ut en dator till mig. Precis vad jag skulle behöva tydligen. och till ett riktigt bra pris. Jag var och letade efter den tre gånger tror jag innan jag äntligen hittade den idag.
Den ser ut som en barndator min kompis hade när vi var små. Liten som en bok. Man kan typ stoppa den i fickan och gå. Och det ska kallas en dator. Man får leta efter skärmen med förstoringsglas.
Men han säger att den är lika stark som hans som han köpte för flera år sedan och betalade väldigt mycket pengar för. Och hur smidig som helt. så jag velar lite fram och tillbaka.
Minns ni förr i tiden när mobilerna precis började bli mindre än kontinenter och man faktiskt kunde stoppa dem i fickan. Precis då kom dom på att, hej, vi kan utveckla den här grejen till att vara mer än bara en telefon, men då måste skärmen
vara större! Så telefonerna började bli större igen. Lite så känns det med den här grejen med datorer. De slimmar ner dom till att bli jättesmå. När vi äntligen börjat bli vana vid att sitta på internet med förstoringsglasögon till vardags, kommer de komma på en anledning och ett sätt att göra de stora men ändå små i alla fall.
Tekniken är en sinuskurva. Den går ner, ner, ner, slår i botten. Ooch stiger sen lika fort uppåt.
Brodern ska säga ngt litet nu. Här kommer det:
Kanalaxel
Han får själv ansvara för sina åsikter. De behöver inte motsvara mina. Jag vet inte ens vad en kanalaxel är. Jag gissar på en teknisk del av en bil eller så. Men hej, det får ni fråga honom om.
Engelskt väder
Varje gång jag åker utomlands tänker jag att allt man hört om landet och alla fördomar man har om det, måste man försöka se bort ifrån. Jag vill alltid försöka se landet som det är, människornas kultur som den är. Inte som världen säger att den är.
Tyvär så är det så, att de där fördomarna oftast är totalt sanna. Jag tänkte t.ex. att Bulgarien måste vara ett typiskt öststatland, smutsigt, grått, stelt, fattigt med lite lagom putsad yta att visa för västvärlden. Men när vi skulle åka sa jag till mig själv: du har aldrig varit i en öststat. Vad vet du om dem. Ha ett öppet sinne.
När vi kom dit visade sig landet vara precis som mina fördomar hade sagt.
Ta då sen det engelska vädret. Det sägs att det regnar jämt i England. Okej tänkte jag, det kanske regnar ofta, men knappast jämt. Jag hade fel. Sen jag kom hit har det hittills varit grått varje dag, lite blå himmel ngn timme mitt på dagen, hemskt kall vind och det regnar varje dag. Kanske inte spöregn men luften är konstant fuktig. Människorna själva säger att det är sånt här väder jämt. De säger att de inte har årstider, de har natt och dag. Alltså likadant väder året runt. Kul.
Brodern min säger att han har lärt sig en sak på det här engelska vädret: att aldrig köpa en jacka utan huva.
Själv letar jag hela tiden efter ett bra paraply att ha i väskan.
I filmatiseringen av Jane Austens Övertalning från 1997 säger en av karaktärerna "I am allready armed for Bath" (Övers. jag är redan rustad för Bath) och håller upp ett nyinköpt paraply. Det är lite så det känns. Man måste rusta sig för det här landets väder. Det är inte en slump att bilden av den engelska gentlemannen från början av nittonhundratalet alltid har lång rock, en portfölj i den ena handen och ett paraply i den andra.
Sensmoralen i detta: Tyvärr är fördomar ofta sanna.
Tyvär så är det så, att de där fördomarna oftast är totalt sanna. Jag tänkte t.ex. att Bulgarien måste vara ett typiskt öststatland, smutsigt, grått, stelt, fattigt med lite lagom putsad yta att visa för västvärlden. Men när vi skulle åka sa jag till mig själv: du har aldrig varit i en öststat. Vad vet du om dem. Ha ett öppet sinne.
När vi kom dit visade sig landet vara precis som mina fördomar hade sagt.
Ta då sen det engelska vädret. Det sägs att det regnar jämt i England. Okej tänkte jag, det kanske regnar ofta, men knappast jämt. Jag hade fel. Sen jag kom hit har det hittills varit grått varje dag, lite blå himmel ngn timme mitt på dagen, hemskt kall vind och det regnar varje dag. Kanske inte spöregn men luften är konstant fuktig. Människorna själva säger att det är sånt här väder jämt. De säger att de inte har årstider, de har natt och dag. Alltså likadant väder året runt. Kul.
Brodern min säger att han har lärt sig en sak på det här engelska vädret: att aldrig köpa en jacka utan huva.
Själv letar jag hela tiden efter ett bra paraply att ha i väskan.
I filmatiseringen av Jane Austens Övertalning från 1997 säger en av karaktärerna "I am allready armed for Bath" (Övers. jag är redan rustad för Bath) och håller upp ett nyinköpt paraply. Det är lite så det känns. Man måste rusta sig för det här landets väder. Det är inte en slump att bilden av den engelska gentlemannen från början av nittonhundratalet alltid har lång rock, en portfölj i den ena handen och ett paraply i den andra.
Sensmoralen i detta: Tyvärr är fördomar ofta sanna.
Litet vs. Stort
Hela den här tiden när jag har bott hemma så har jag verkligen saknat att bo i stad. Ta en sån sak som att handla mat. I Uppsla så var det bara"pjdå, slut på mjölk. Jag går en sväng till stan." Hemma är det en lång process.
Man planerade halva dagen runt att åka in till stan, handla och åka hem. Man skrev långa listor, försäkrade sig om att man fått med allt. Gick nästan husesyn bara för att kolla vad som fattades. "En glödlampa till kökslampan, och en ny svabb. Fler konservar." Man lagrade för åtminstonde två veckor framåt.
Det är lite medeltidskänsla över det hela. "Älskling jag går till närmaste handelspunkt och förhandlar mig till några kilon salt så att vi kan salta och torka köttet jag har jagat rätt på åt oss och på så vis klara oss över vintern . Vi ses om en vecka."
Så, man satte hundarna i gården, släckte och stängde huset och skrapade fram fönstrena på bilen. Och satte av.
Väl inne i stan gick man och plockade i fullt en till två timmar. Betalade, fyllde bilen. Sen var det ofta en annan affär som också skulle ha besök.
Jag bregriper inte hur. Men att handla kunde ta upp till fyra timmar.
Till slut kör man hem, kånkar in allting, Sorterar allt tilll sina ställen, försöker skydda påsarnas innehåll från två nyfikna hundnosar. När det hela är över är man trött och hungrig och vill inte göra mer den dan.
Behövs det mjölk mellan storhandlingarna skickar man pappa.
Ska man sen köpa något till huset behövs det flera veckors planerig. Först skrivs det listor. Listor där det läggs till coh dras ifrån med jämna mellanrum. Sen ska man åka en timme för att ta sig till Jönköping. Gå runt på IKEA och hinna bli osams, komma ut med inte ens hälften av vad man planerat köpa och ändå ha köpt en massa annat som man inte tänkt köpa men inte kan förstå hur man ska klara sig utan.
I förrgår gick jag fem minuter, hittade A6 2, handlade, gick hem den väldigt korta biten. Och igår visade det sig att jag bor granne med typ Ullared 2. Fast bra mycket mindre då. Men ändå! Allt är enklare.
En annan sak är att jag just nu bor i lägenhet för första gången i mitt liv .
Fördelar: Litet. Lättstädat (med undantag för heltäckningsmattan som vägrar bli ren) Nära till allt.
Nackdelar: Brevbäraren skrämmer livet ur mig varje dag. Varje gång det kommer post. far hjärtat upp i halsgropen och min ögon är på vid gavel. Alla möjliga tankar om våldtäckt och misshandel far genom min hjärna.
Han skramlar ju så dant att man kan tro att han försöker bryta sig in!
Gissa om jag låser på dagarna. Och tack och lov att det finns en säkerhetskedja på dörren!
Man planerade halva dagen runt att åka in till stan, handla och åka hem. Man skrev långa listor, försäkrade sig om att man fått med allt. Gick nästan husesyn bara för att kolla vad som fattades. "En glödlampa till kökslampan, och en ny svabb. Fler konservar." Man lagrade för åtminstonde två veckor framåt.
Det är lite medeltidskänsla över det hela. "Älskling jag går till närmaste handelspunkt och förhandlar mig till några kilon salt så att vi kan salta och torka köttet jag har jagat rätt på åt oss och på så vis klara oss över vintern . Vi ses om en vecka."
Så, man satte hundarna i gården, släckte och stängde huset och skrapade fram fönstrena på bilen. Och satte av.
Väl inne i stan gick man och plockade i fullt en till två timmar. Betalade, fyllde bilen. Sen var det ofta en annan affär som också skulle ha besök.
Jag bregriper inte hur. Men att handla kunde ta upp till fyra timmar.
Till slut kör man hem, kånkar in allting, Sorterar allt tilll sina ställen, försöker skydda påsarnas innehåll från två nyfikna hundnosar. När det hela är över är man trött och hungrig och vill inte göra mer den dan.
Behövs det mjölk mellan storhandlingarna skickar man pappa.
Ska man sen köpa något till huset behövs det flera veckors planerig. Först skrivs det listor. Listor där det läggs till coh dras ifrån med jämna mellanrum. Sen ska man åka en timme för att ta sig till Jönköping. Gå runt på IKEA och hinna bli osams, komma ut med inte ens hälften av vad man planerat köpa och ändå ha köpt en massa annat som man inte tänkt köpa men inte kan förstå hur man ska klara sig utan.
I förrgår gick jag fem minuter, hittade A6 2, handlade, gick hem den väldigt korta biten. Och igår visade det sig att jag bor granne med typ Ullared 2. Fast bra mycket mindre då. Men ändå! Allt är enklare.
En annan sak är att jag just nu bor i lägenhet för första gången i mitt liv .
Fördelar: Litet. Lättstädat (med undantag för heltäckningsmattan som vägrar bli ren) Nära till allt.
Nackdelar: Brevbäraren skrämmer livet ur mig varje dag. Varje gång det kommer post. far hjärtat upp i halsgropen och min ögon är på vid gavel. Alla möjliga tankar om våldtäckt och misshandel far genom min hjärna.
Han skramlar ju så dant att man kan tro att han försöker bryta sig in!
Gissa om jag låser på dagarna. Och tack och lov att det finns en säkerhetskedja på dörren!
Upptäcktsfärd
På skolan berättade de en dag om fyra olika kategorier av människogrupper. Det var de som såg ut som om de kom från ett annat land och också kom från ett annat land. Det var de som såg ut att vara från ett annat land men inverters, kulturellt var de ex svenska, upväxta i sverige. T.ex. adoptivbarn. Sen fanns det dom såg út som svenskar och inverters var svenskar. Sista kategorien var de som såg ut som senska, var från svenska föräldrar, men inverters tillhörde en anna kultur, ex missionärsbarn eller barn till diplomater som vuxit upp i ett annat land.
Jag har funderat idag på vilken grupp jag tillhör. Det måste vara den första. Men samtidigt är jag inte så annorluda utseendemässigt.
I alla fall så är det inte den enklaste saken i världen att komma till en plats där man inte har en aning om hur det är rätt att uppföra sig. Jag koncentrerade mig så hårt på att försöka säga alla olika "Excuse me" och "Sorry" och "Please" på rätt ställe, att jag knappt vågade prata! Och när jag väl pratade, då stod jag bara och gick igenom vad jag just sagt i huvudet, så jag hödre inte deras svar.
Prestationsångest.
I alla fall så har jag gjort min första utflyckt idag. För det fösta så hade jag fullt sjå med att hitta ut ur byggnaden. Sen strosade jag nerför gatan fullt koncentrerad på att inte bli överkörd av bilar och komma ihåg olika byggnader längst med gatan så att jag inte skulle gå vilse. Totalt onödigt visade det sig. Det var ett så kort avstånd att det nästan var omöjligt att gå vilse.
Min käre bror hade sagt att det fanns en galleria mitt i stan. Då tänkte jag typ Forumgallerian i Uppsala, kanske lite mindre. Men när jag väl hittade dit var den ju stor som A6 i Jönköping!
Och jag har redan hittat min nya favoritaffär. Jag har glömt vad den heter dock, men den är ungefär som Åhlens. stor, allt finnns, stil och inte jättedyrt.
Och en sak till. De har väldigt snygga kläder här i England. Hittade massor jag skulle kunna köpa. Och otroligt snygga klänningar.
Efter två timmar av att gå fel hela tiden och inte hitta vad man letar efter och inte vågar prata med någon rädd att missa ett please här eller säga ett amerikanskt ord där,, gick jag hem.
Imorgon ska jag försöka organisera bombnedslaget jag kallar "mitt rum". Jag hoppas jag inte försvinner i vimlet av kläder.
Ett först intryck
Två inlägg med mindre än en timmes mellan rum. Det har inte hänt sen jag startade bloggen. Men gårdagen krävr mycket uppmärksamhet.
Innan jag somnade igårkväll skrev jag ner några av de första intrycken av Luton och London osv. Här kommer listan.
1. Språket. Alla säger sorry, excuse me, please hela tiden. Även de med den mest buttra uppsyn bli mjuka på rösten och ursäkar sig. Och de ber om ursäkt nästa bara för at gå förbi dig. På affären var det en kvinna som skulle köra förbi mig med en vagn. Det fanns gott om plats och jag hade inte ens lagt märke till henne. Men hon sa sorry, excuse me i alla fall. Jag gillar det. Det ger en en känsla av att man syns. Att man är där och är registrerad och respekterad av andra.
Problemet är att få in detta i mitt eget språk.
2. Vänstertrafiken. Den var inte så farlig som jag trodde att den skulle vara. Men till och börja med åkte vi motorväg nästan hela vägen. Det mest förvrrande där är att ytterfilen är innerfilen och innerfilen är ytterfilen. Hemma är ju filen längst in mot mitten "basfilen" och sen kör man om i de andra fierna. Här är den yttersta fien "basfilen" och man kör om på fel sida! förvirrande. Och sen när vi kom ini stan hade jag hjärtat i halsgropen varje gång vi åkte genom en rondell. Det var läskigt. Man kör åt fel håll!!! på fel sida vägen. Allt är bakvänt.
3. Affären. Vi var tvugna att handla mat. Och klockan var midnatt. Ett för mig för jag har inte ställt om klockan än i huvudet. Ja, det får väl bli lite mjölk på en mack tänker man ju då. Ite då. Vi åker till ett stort supermarket som är öppet dygnet runt! Var hittar man det i Sv?
4. Maten. Jag undrar vilken sorts mat jag kommer laga. Jag kanske inte tittade tillräckligt noga, men jag såg inte mycket som man lagar man på. Jag såg mest halvfärdig mant. Typ: tillsätt vatten så har du bröd. Eller bara skivad ost, ingen hel ost. Och en enkel sak som ströbröd, finns det ens här? Eller finns det krossade tomater som inte är smaksatta?
Men dom verkar vara duktiga på ekologiskt och det är faktiskt billigare mat här än hemma. Men mörkt bröd får man titta i stjärnorna efter. När du ändå spanar, se efter om du kan hitta lite mörkt mjöl. Det finns typ bara vete.
Och mjölken är i plastdunkar. Överhuvudtaget, det är mycket plastförpackningar, mycket hårdplast. Och de är dåliga på sortering. Jag undrar hur detta ska gå.
5. Husen. JAg är helt kär i de smala små gatorna helt och hållet kantade med typiska engelska tegelhus. Hur engelskt som helst! Men dom kan inte vara riliga att bo i.
6. Våran lägenhet. FIN! Köket är en dröm. Modernt, ljust, vackert, öppet. mycket arbetsyta. Jag kommer bo i köket. Men det är mycket som behöver inhandlas. Som vitvaror, lite mer porslin.
Och jag har ett eget badrum med eget badkar! nytt och fint också. Och det finns både värme och varmvatten.
Över det hela taget: jag har mycket att lära mig.
Innan jag somnade igårkväll skrev jag ner några av de första intrycken av Luton och London osv. Här kommer listan.
1. Språket. Alla säger sorry, excuse me, please hela tiden. Även de med den mest buttra uppsyn bli mjuka på rösten och ursäkar sig. Och de ber om ursäkt nästa bara för at gå förbi dig. På affären var det en kvinna som skulle köra förbi mig med en vagn. Det fanns gott om plats och jag hade inte ens lagt märke till henne. Men hon sa sorry, excuse me i alla fall. Jag gillar det. Det ger en en känsla av att man syns. Att man är där och är registrerad och respekterad av andra.
Problemet är att få in detta i mitt eget språk.
2. Vänstertrafiken. Den var inte så farlig som jag trodde att den skulle vara. Men till och börja med åkte vi motorväg nästan hela vägen. Det mest förvrrande där är att ytterfilen är innerfilen och innerfilen är ytterfilen. Hemma är ju filen längst in mot mitten "basfilen" och sen kör man om i de andra fierna. Här är den yttersta fien "basfilen" och man kör om på fel sida! förvirrande. Och sen när vi kom ini stan hade jag hjärtat i halsgropen varje gång vi åkte genom en rondell. Det var läskigt. Man kör åt fel håll!!! på fel sida vägen. Allt är bakvänt.
3. Affären. Vi var tvugna att handla mat. Och klockan var midnatt. Ett för mig för jag har inte ställt om klockan än i huvudet. Ja, det får väl bli lite mjölk på en mack tänker man ju då. Ite då. Vi åker till ett stort supermarket som är öppet dygnet runt! Var hittar man det i Sv?
4. Maten. Jag undrar vilken sorts mat jag kommer laga. Jag kanske inte tittade tillräckligt noga, men jag såg inte mycket som man lagar man på. Jag såg mest halvfärdig mant. Typ: tillsätt vatten så har du bröd. Eller bara skivad ost, ingen hel ost. Och en enkel sak som ströbröd, finns det ens här? Eller finns det krossade tomater som inte är smaksatta?
Men dom verkar vara duktiga på ekologiskt och det är faktiskt billigare mat här än hemma. Men mörkt bröd får man titta i stjärnorna efter. När du ändå spanar, se efter om du kan hitta lite mörkt mjöl. Det finns typ bara vete.
Och mjölken är i plastdunkar. Överhuvudtaget, det är mycket plastförpackningar, mycket hårdplast. Och de är dåliga på sortering. Jag undrar hur detta ska gå.
5. Husen. JAg är helt kär i de smala små gatorna helt och hållet kantade med typiska engelska tegelhus. Hur engelskt som helst! Men dom kan inte vara riliga att bo i.
6. Våran lägenhet. FIN! Köket är en dröm. Modernt, ljust, vackert, öppet. mycket arbetsyta. Jag kommer bo i köket. Men det är mycket som behöver inhandlas. Som vitvaror, lite mer porslin.
Och jag har ett eget badrum med eget badkar! nytt och fint också. Och det finns både värme och varmvatten.
Över det hela taget: jag har mycket att lära mig.
Anteckningar från planet
Blågula säten. Sätet framför är så nära att vånder man på huvudet får man skavsår på näsan.
Tragiskt dåliga ljudvågor sänd ut genom högtalarna. De kallar det musik men dethär ljudet förtjänar inte namnet. Och hela tiden informationsröster som man inte hör ett ord av.
Stressade flygvärdinnor/värdar som behandlar en som last, inte människa.
Folk som springer över varandra för att tävla om de bästa platserna.
Vad talar jag om?
Ryanair
Altså, dagen F är här. F för flytt. Jag är incheckad och klar och är alltså på väg mot UK.
Jag sitter och tittar på de perfekt kordinerade rörelserna till säkerhetsinformationen. De har man ju aldrig sett för... Det enda intressanta med att titta på det är att se om de tre olika demonstrerande värdarna "dansar" i takt.
Nu taxar vi ut på startbanan. Jag älskar känslan man får när man står längst ner på banan och de rusar motorerna och sätter av. Det är sånna otroliga krafter! Och sen hur det blir lugnt på något sätt när man väl är i luften. Det ger lite känsla av frihet.
En stund senare hänger man i luften. Magen o fötterna och halsen i munnen. Det känns ungeför som att åka berg-och dalbana i slowmotion.
Stiiiiigaa...aa... upp. sjunka neeeeeeeeer......
Och öronen knäpper lika mycket som vapnen i en västernfilm. Det är helt mörkt utanför. Långt där botrta anar man ljusen från några må samhällen.
Här sitter jag alltså nu på väg mot mitt livs hittills största äventyr: flytta utomlands.
Jag gillar mitt liv på det sättet att det utvecklas. Bo hemma - flytta till Uppsala - missionsresa - turistresa - flytta till UK.
I den här takten har jag varit påå Mars innan femtioårsdagen.
Inflygning över UK
Det är en märklig känsla att titta ner på en kust, ett land man aldrig har sett , Och känna att man är hemma.
Jag är säker på att jag kommer trivas här. Jag kan säga det, för friden och The Excitement i mig kan bara tyda på en sak.
Jag är mitt i Guds vilja.
Tragiskt dåliga ljudvågor sänd ut genom högtalarna. De kallar det musik men dethär ljudet förtjänar inte namnet. Och hela tiden informationsröster som man inte hör ett ord av.
Stressade flygvärdinnor/värdar som behandlar en som last, inte människa.
Folk som springer över varandra för att tävla om de bästa platserna.
Vad talar jag om?
Ryanair
Altså, dagen F är här. F för flytt. Jag är incheckad och klar och är alltså på väg mot UK.
Jag sitter och tittar på de perfekt kordinerade rörelserna till säkerhetsinformationen. De har man ju aldrig sett för... Det enda intressanta med att titta på det är att se om de tre olika demonstrerande värdarna "dansar" i takt.
Nu taxar vi ut på startbanan. Jag älskar känslan man får när man står längst ner på banan och de rusar motorerna och sätter av. Det är sånna otroliga krafter! Och sen hur det blir lugnt på något sätt när man väl är i luften. Det ger lite känsla av frihet.
En stund senare hänger man i luften. Magen o fötterna och halsen i munnen. Det känns ungeför som att åka berg-och dalbana i slowmotion.
Stiiiiigaa...aa... upp. sjunka neeeeeeeeer......
Och öronen knäpper lika mycket som vapnen i en västernfilm. Det är helt mörkt utanför. Långt där botrta anar man ljusen från några må samhällen.
Här sitter jag alltså nu på väg mot mitt livs hittills största äventyr: flytta utomlands.
Jag gillar mitt liv på det sättet att det utvecklas. Bo hemma - flytta till Uppsala - missionsresa - turistresa - flytta till UK.
I den här takten har jag varit påå Mars innan femtioårsdagen.
Inflygning över UK
Det är en märklig känsla att titta ner på en kust, ett land man aldrig har sett , Och känna att man är hemma.
Jag är säker på att jag kommer trivas här. Jag kan säga det, för friden och The Excitement i mig kan bara tyda på en sak.
Jag är mitt i Guds vilja.
