Emmes tankar om resans gång

Johannes Amritzer sa en gång i en predikan på Ralingsås: All kärlek du sår kommer du få skörd på. Men den kanske kommer från ett annat ställe än du hade trott. 
Så kan man nog sammanfatta min dag.
Igår kväll var jag hos en vän. Vi tittade på film och klockan hann bli ganska så sent. Hon bor i Gottsunda, och det är inte ett ställe en flicka ska ge sig ut i ensam, sent på kvällen och sen åka buss, ensam, i en halvtimme. Så jag fick sova på hennes soffa.
Ett problem bara: det var en av tjejernas födelsedag idag och vi skulle ge henne frukost på säng halv åtta. Och det kunde jag ju inte bara missa. Så halv sex klev jag upp ur soffan, smög ut ur lägenheten och tog bussen till centrum där jag hade lämnat min cykel dagen innan när vi möttes i stan min vän och jag. Cyklade hem, plockade blommor på vägen, körde in i en vägbom och kom hem ca kl sju. Där stod pau i köket, redo att göra frukost. Det var bara att kavla upp ärmarna och jobba, trots svetten som rann nerför ryggen av cykelturen.
Det kan nog klassas som kärlek i handling tror jag. Och jag säger som Abraham: Jag lyfter min hand ill Gud. Han får bli min belöning.
Jodå, skörden kom snabbt och effektivt. På kvällen blev jag bjuden till en annan tjej från Taiwan och hon lagade trerätters kinesisk middag till mig. Och vi pratade och pratade i timmar. Och grejen med henne är, att jag snart misstänker Gud för att ha satt henne i bibelskolan bara för att styrka mitt självförtroende. Jag kan inte titta på människan utan att hon ger mig en komplimang, och hon ger sig inte förrän jag själv tror på vad hon säger. Och där spenderade jag timmar, och bara söp i mig kärlek och uppskattning i ord och handling.
"Gud är trofast, så ljöd sången, bland Guds folk i forna dar. Samma sång från tid förgången, tonar ännu lika klar...."

Det här med bibelskoleliv är inte det enklaste här i världen. Ni som har gått kanske vet vad jag pratar om.
Ta inte detta på fel sätt nu. Jag älskar bibelskolan och är så tacksam att Gud sa till mig att åka hit och det är makalöst hur mycket man har växt under dessa båda år.
Men sanningen är: det är inte lätt att dö. Inte särskilt roligt heller. LIte varje dag. Det jobbigaste är kanske att det är så lätt att få liv i det där man tog död på. Det som dog på förmiddagen väx till liv igen på eftermiddagen.
Att varje dag få sitta och lyssna på denna förstklassiga undervisning, det är så underbart och bortskämt och man förstår inte hur bra man har det. Man blir lätt hemmablind. Även om man försöker att inte bli det.
Det jag försöket komma fram till är detta med att varje dag inse hur kort man har kommit på sin vandring. Att man får en sak att sträcka sig efter i sin bättring. Och när man börjar märka minsta lilla förändring på det området, ja då kommer det ett nytt område. Ribban höjs för varje dag. Det känns som om man övar höjdhopp inför OS eller nått. Och aldrig tar det slut.
Det är så mycket man vill förstå också. All kunskap lärarna har vill man ha i sig och lite till. Man vill kunna allt, veta allt och ända vara jordnära och öppen för nytt.
Det är en balansgång över huvud taget. Man ska vara öppen för nya lärdomar men vara försiktig med så att det man lär sig och tar in är rätt. man ska vara aktiv och göra saker, samtidigt vill man att det ska vara rätt sak man gör. Man ska tala, men tiga är guld. Allt är en enda förvirrning. Huvudet snurrar åt alla håll samtidigt.
Död är väl när man inte följer sina egna känslor längre utan det enda som är för ens ögon är Guds vilja. Det jobbigaste tycker jag då är: Vad är då Hans vilja? Han får gärna berätta, det blir så mycket lättare att följa den då! Men då är det tro Han vill ha. Tro nog att lita på Honom utan att veta hela vägen. Och den kräver också död. Död från sitt eget kontrollbehov.
Se, jag säger ju det. Det är svårt.
Men Tack och Lov. Man gör det inte själv. Det är också död. Att låta sig bli dödad och inte göra det själv.
(Jag hoppas att ni förstå att jag talar om att korsfästa köttet. För jag är inte självmordskandidat.)
Men igen Gud: Tack för bibelskolan. Jag hade aldrig stått ut med mig själv annars.

I fredags åkte jag till sthlm och hälsade på systerna min. Behövde komma ifrån Uppsala och skolan lite, och bara vara med min syster.
Både hon och jag har det knapert i kassan, så det blev fattiga studenters underhållning: laga mat, hyra film och gå på promenad. Det blev franskt drama, animerat, hembakad pizza, pannkakor och mer promenerande än jag gjort på hela månaden.
Men oj vad jag trivdes! Det bästa är helt klart att vara med människor som känner en och som man inte behöver ställa om sig för utan bara vara. Vi bara njöt både hon och jag av varandras sällskap.
Söndags eftermiddag fick man åka hem igen då, skolan dyker ju upp måndag morgon i sedvanlig ordning. Men hon lånade mig en roman: Kärlek som befriar av Francine Rivers. En dramatisering av hur Gud sa till Hosea i bibeln att gifta sig med en sköka och älska henne. Fast den här boken utspelar sig på mitten av artonhundratalets västra Amerika: vilda västern. Jag har läst tre sidor ungefär, men får kämpa för att lägga ner den, redan nu. Jag FÅR inte läsa den nu, jag har massa läxböcker att läsa först!
Jag har två böcker och två häften att läsa, samt massa bibelläsning. Det är bra, men en roman lockar mig mer.
Jag antar att det kallas träning av karaktär.
Inte roligt alls. Suck....

Denna långa dag har varit min födelsedag. Och det stämmer: om man söker Guds vilja först får man allt annat också.
Jag är så välsignad att få bo med dessa underbara flickor!!! Emelie gick upp kvart i sex i morse och bakade scones till mig! Och hon var uppe lika sent som jag igår. Tack underbara du!
Och en kvart över sex tågade de in i ett fin tåg, alla fyra. Med bricka, paket, ljus och kameror i högsta hugg. (Så om det kommer upp en massa konstiga bilder på internet så är det bara jag på morgonen.) Tårtljus i en bakelse som jag fick blåsa ut. Dom är de bästa gulligaste som finns! Jag är så välsignad att få känna dom.
I skolan hade de också tårta för mig. På rasten sjöng halva klassen och Emelie bar in en tårta med tårtljus i igen. Thanks you guys!!! Och alla vänner som kom och grattade. Det är nu man märker att man har vänner. De som bryr sig tillräckligt mycket för att gratta.
Och det roliga var, att jag hade inte tid idag att fira min födelsedag, så det fick dom andra göra åt mig. På morgonen berättade vi för en grundskola om resan och sen började jag jobba nästan direkt efter skolan, så jag har haft fullt upp med annat idag. Men de lyckades få det till en speciell dag. Om de inte hade gjort det hade jag suttit på min säng ikväll och gråtit så det skvalade.
Familjen ringde jag med mer eller mindre hela dagen tills chefen började titta snett på mig. Mamma och pappa gav mig presenter i påskas men idag tog jag fram dom, öppnade och använde dom.
En anna sak som är viktigt med denna dag är att min bror flyttar till England. Oj, vad jag kommer sakna honom!!!!!! Men jag vet han är på väg till rätt ställe.
Precis när jag är på väg till jobbet ringer Catha. "Titta i brevlådan!" Där låg ett kuvert där jag blivit lovad pengar till en nu mobil! Äntligen kan jag skicka mms igen och inte bara få samma gamla gubbar av mamma!
Tack Gud för att du gjorde den här dagen så bra.
Ja, sen när man kom hem, då ligger det en lapp på sängen och ett paket. Då har Mayowa och Yen-hua varit här. Och skrivit jättefint och gett mig present. Och då grät jag. För jag vet att dom tycker om mig och att jag är deras vän och så, men jag har alltid tänkt mig som andrahandensvän för dom. vi känner varandra genom vänner. Och de var snälla och vänliga för att jag var i samma rum. Men de tycker om mig för bara mig!!! Och jag är tilltäckligt viktig för att just jag ska få uppmärksamhet och tid och kärlek av dem. Jag kände mig värd att älska. Och det var den bästa gåvan under hela den här dagen.

Tänk att det är så roligt att stå på scen. Och det är roligare att prata än att sjunga just nu. Hade du frågat mig för något år eller två sedan hade jag lätt sagt att sjunga är det bästa i världen. Men nu har det ändrats. Att få säga saker som ändrar människors tankegångar är det bästa i världen. Men sånt där kanske går fram och tillbaka, har just upptäckt en ny sida av mig själv så då är det inte konstigt om den är mer intressant.
Vi hade presentation av missionsresan för första årskursen idag. Jag var så dönervös innan, hade ingen aning om vad jag skulle säga. Blev inte mycket bättre av att Sandra var jättenervös också, hon som aldrig är nervös inför att predika. Jag kunde knappt koncentrera mig på de andra presentationerna. Vi var bland de sista så det fanns många presentationer av de som var innan som jag knappt hörde.
När det väl kom till kritan stod man där. Det var bara att tuta och köra. Inte mycket annat att göra.
Men det gick bra!, konstigt nog. Jag sa massa saker jag inte hade tänkt att säga, men jag tror att det uppmuntrade många att gå tvåan. Två kom fram efteråt och tackade. Så det måste ha varit bra.
Det roliga var att det var inte förän efteråt jag insåg att jag hade pratat engelska! Jag hade beslutat mig för svenska, men det blev engelska i alla fall. Av ren vana pratar jag engelska när jag står på scen. Jag undrar vad min engelskalärare skulle säga? Jag var duktig i skolan på engelska, men jag ville knappt prata engelska. Nu kan jag inte sluta.

Gud tar verkligen vilken dag som helst och gör vad han vill. Bara man tackar ja tack till hans förslag.
Helt vanlig dag i skolan och jobb på kvällen, blev inte riktigt som jag hade trott. Underbar undervisning alltså, inga tvivel där. Åke Carlsson, det säger ju sig självt!!!

Eller kanske inte för dom som inte hört honom..... =D

Träffade teamet inför redovisningen imorgon. Vi gjorde bildspel och lite annat. Pch bad för varandra, Maria grät, jag fick bekräftelse för min framtid och Sandra blev helad i ryggen. I ett kök i Sävja. Så kul alltså, nuförtiden kan man knappt be för en människa utan att den helige Ande kommer. Hon svaja runt länge och väl och vi drog upp henne på benen igen när hon var på väg att falla.

Ja, sen jobbade jag på kvällen. Inget märkvärdigt med det. förutom att när vi var klara satt vi på kontoret och väntade på att klockan skulle slå tio så vi fick gå hem, och så börjar en kille där ifrågasätta min syn och kristendomens syn på Gud och fråga ut mig om vad som lärs i skolan. Slutar med att jag sitter och vittnar för tre av mina jonbbarkompisar. Nu ber jag bara att de ska ha tagit emot något också. Det var det gamla vanliga på slutet. "Alla får tro på vad de vill om de känner att de behöver det men det funkar inte för  mig" och så vidare. Men ordet blev predikat. det var bara det Jesus sa. "Predika ordet".

Underbart att få göra rätt saker och se att det fungerar vart man än är att tro på att vad Gud har sagt, det gäller i alla lägen.
Gud välsigne dig!!!