"Ta ditt Kors på dig..."
Det här med bibelskoleliv är inte det enklaste här i världen. Ni som har gått kanske vet vad jag pratar om.
Ta inte detta på fel sätt nu. Jag älskar bibelskolan och är så tacksam att Gud sa till mig att åka hit och det är makalöst hur mycket man har växt under dessa båda år.
Men sanningen är: det är inte lätt att dö. Inte särskilt roligt heller. LIte varje dag. Det jobbigaste är kanske att det är så lätt att få liv i det där man tog död på. Det som dog på förmiddagen väx till liv igen på eftermiddagen.
Att varje dag få sitta och lyssna på denna förstklassiga undervisning, det är så underbart och bortskämt och man förstår inte hur bra man har det. Man blir lätt hemmablind. Även om man försöker att inte bli det.
Det jag försöket komma fram till är detta med att varje dag inse hur kort man har kommit på sin vandring. Att man får en sak att sträcka sig efter i sin bättring. Och när man börjar märka minsta lilla förändring på det området, ja då kommer det ett nytt område. Ribban höjs för varje dag. Det känns som om man övar höjdhopp inför OS eller nått. Och aldrig tar det slut.
Det är så mycket man vill förstå också. All kunskap lärarna har vill man ha i sig och lite till. Man vill kunna allt, veta allt och ända vara jordnära och öppen för nytt.
Det är en balansgång över huvud taget. Man ska vara öppen för nya lärdomar men vara försiktig med så att det man lär sig och tar in är rätt. man ska vara aktiv och göra saker, samtidigt vill man att det ska vara rätt sak man gör. Man ska tala, men tiga är guld. Allt är en enda förvirrning. Huvudet snurrar åt alla håll samtidigt.
Död är väl när man inte följer sina egna känslor längre utan det enda som är för ens ögon är Guds vilja. Det jobbigaste tycker jag då är: Vad är då Hans vilja? Han får gärna berätta, det blir så mycket lättare att följa den då! Men då är det tro Han vill ha. Tro nog att lita på Honom utan att veta hela vägen. Och den kräver också död. Död från sitt eget kontrollbehov.
Se, jag säger ju det. Det är svårt.
Men Tack och Lov. Man gör det inte själv. Det är också död. Att låta sig bli dödad och inte göra det själv.
(Jag hoppas att ni förstå att jag talar om att korsfästa köttet. För jag är inte självmordskandidat.)
Men igen Gud: Tack för bibelskolan. Jag hade aldrig stått ut med mig själv annars.
Ta inte detta på fel sätt nu. Jag älskar bibelskolan och är så tacksam att Gud sa till mig att åka hit och det är makalöst hur mycket man har växt under dessa båda år.
Men sanningen är: det är inte lätt att dö. Inte särskilt roligt heller. LIte varje dag. Det jobbigaste är kanske att det är så lätt att få liv i det där man tog död på. Det som dog på förmiddagen väx till liv igen på eftermiddagen.
Att varje dag få sitta och lyssna på denna förstklassiga undervisning, det är så underbart och bortskämt och man förstår inte hur bra man har det. Man blir lätt hemmablind. Även om man försöker att inte bli det.
Det jag försöket komma fram till är detta med att varje dag inse hur kort man har kommit på sin vandring. Att man får en sak att sträcka sig efter i sin bättring. Och när man börjar märka minsta lilla förändring på det området, ja då kommer det ett nytt område. Ribban höjs för varje dag. Det känns som om man övar höjdhopp inför OS eller nått. Och aldrig tar det slut.
Det är så mycket man vill förstå också. All kunskap lärarna har vill man ha i sig och lite till. Man vill kunna allt, veta allt och ända vara jordnära och öppen för nytt.
Det är en balansgång över huvud taget. Man ska vara öppen för nya lärdomar men vara försiktig med så att det man lär sig och tar in är rätt. man ska vara aktiv och göra saker, samtidigt vill man att det ska vara rätt sak man gör. Man ska tala, men tiga är guld. Allt är en enda förvirrning. Huvudet snurrar åt alla håll samtidigt.
Död är väl när man inte följer sina egna känslor längre utan det enda som är för ens ögon är Guds vilja. Det jobbigaste tycker jag då är: Vad är då Hans vilja? Han får gärna berätta, det blir så mycket lättare att följa den då! Men då är det tro Han vill ha. Tro nog att lita på Honom utan att veta hela vägen. Och den kräver också död. Död från sitt eget kontrollbehov.
Se, jag säger ju det. Det är svårt.
Men Tack och Lov. Man gör det inte själv. Det är också död. Att låta sig bli dödad och inte göra det själv.
(Jag hoppas att ni förstå att jag talar om att korsfästa köttet. För jag är inte självmordskandidat.)
Men igen Gud: Tack för bibelskolan. Jag hade aldrig stått ut med mig själv annars.
Kommentarer
Trackback
