Emmes tankar om resans gång

Tänk att det är så roligt att stå på scen. Och det är roligare att prata än att sjunga just nu. Hade du frågat mig för något år eller två sedan hade jag lätt sagt att sjunga är det bästa i världen. Men nu har det ändrats. Att få säga saker som ändrar människors tankegångar är det bästa i världen. Men sånt där kanske går fram och tillbaka, har just upptäckt en ny sida av mig själv så då är det inte konstigt om den är mer intressant.
Vi hade presentation av missionsresan för första årskursen idag. Jag var så dönervös innan, hade ingen aning om vad jag skulle säga. Blev inte mycket bättre av att Sandra var jättenervös också, hon som aldrig är nervös inför att predika. Jag kunde knappt koncentrera mig på de andra presentationerna. Vi var bland de sista så det fanns många presentationer av de som var innan som jag knappt hörde.
När det väl kom till kritan stod man där. Det var bara att tuta och köra. Inte mycket annat att göra.
Men det gick bra!, konstigt nog. Jag sa massa saker jag inte hade tänkt att säga, men jag tror att det uppmuntrade många att gå tvåan. Två kom fram efteråt och tackade. Så det måste ha varit bra.
Det roliga var att det var inte förän efteråt jag insåg att jag hade pratat engelska! Jag hade beslutat mig för svenska, men det blev engelska i alla fall. Av ren vana pratar jag engelska när jag står på scen. Jag undrar vad min engelskalärare skulle säga? Jag var duktig i skolan på engelska, men jag ville knappt prata engelska. Nu kan jag inte sluta.