Emmes tankar om resans gång

Hela den här tiden när jag har bott hemma så har jag verkligen saknat att bo i stad. Ta en sån sak som att handla mat. I Uppsla så var det bara"pjdå, slut på mjölk. Jag går en sväng till stan." Hemma är det en lång process.
Man planerade halva dagen runt att åka in till stan, handla och åka hem. Man skrev långa listor, försäkrade sig om att man fått med allt. Gick nästan husesyn bara för att kolla vad som fattades. "En glödlampa till kökslampan, och en ny svabb. Fler konservar." Man lagrade för åtminstonde två veckor framåt.
Det är lite medeltidskänsla över det hela. "Älskling jag går till närmaste handelspunkt och förhandlar mig till några kilon salt så att vi kan salta och torka köttet jag har jagat rätt på åt oss och på så vis klara oss över vintern . Vi ses om en vecka."
Så, man satte hundarna i gården, släckte och stängde huset och skrapade fram fönstrena på bilen. Och satte av.
Väl inne i stan gick man och plockade i fullt en till två timmar. Betalade, fyllde bilen. Sen var det ofta en annan affär som också skulle ha besök.
Jag bregriper inte hur. Men att handla kunde ta upp till fyra timmar.
Till slut kör man hem, kånkar in allting, Sorterar allt tilll sina ställen, försöker skydda påsarnas innehåll från två nyfikna hundnosar. När det hela är över är man trött och hungrig och vill inte göra mer den dan.
Behövs det mjölk mellan storhandlingarna skickar man pappa. 
Ska man sen köpa något till huset behövs det flera veckors planerig. Först skrivs det listor. Listor där det läggs till coh dras ifrån med jämna mellanrum. Sen ska man åka en timme för att ta sig till Jönköping. Gå runt på IKEA och hinna bli osams, komma ut med inte ens hälften av vad man planerat köpa och ändå ha köpt en massa annat som man inte tänkt köpa men inte kan förstå hur man ska klara sig utan.

I förrgår gick jag fem minuter, hittade A6 2, handlade, gick hem den väldigt korta biten. Och igår visade det sig att jag bor granne med typ Ullared 2. Fast bra mycket mindre då. Men ändå! Allt är enklare.

En annan sak är att jag just nu bor i lägenhet för första gången i mitt liv .
Fördelar: Litet. Lättstädat (med undantag för  heltäckningsmattan som vägrar bli ren) Nära till allt.
Nackdelar: Brevbäraren skrämmer livet ur mig varje dag. Varje gång det kommer post. far hjärtat upp i halsgropen och min ögon är på vid gavel. Alla möjliga tankar om våldtäckt och misshandel far genom min hjärna.
Han skramlar ju så dant att man kan tro att han försöker bryta sig in!
Gissa om jag låser på dagarna. Och tack och lov att det finns en säkerhetskedja på dörren!   

Två inlägg med mindre än en timmes mellan rum. Det har inte hänt sen jag startade bloggen. Men gårdagen krävr mycket uppmärksamhet.
Innan jag somnade igårkväll skrev jag ner några av de första intrycken av Luton och London osv. Här kommer listan.

1. Språket. Alla säger sorry, excuse me, please hela tiden. Även de med den mest buttra uppsyn bli mjuka på rösten och ursäkar sig. Och de ber om ursäkt nästa bara för at gå förbi dig. På affären var det en kvinna som skulle köra förbi mig med en vagn. Det fanns gott om plats och jag hade inte ens lagt märke till henne. Men hon sa sorry, excuse me i alla fall. Jag gillar det. Det ger en en känsla av att man syns. Att man är där och är registrerad och respekterad av andra.
Problemet är att få in detta i mitt eget språk.
2. Vänstertrafiken. Den var inte så farlig som jag trodde att den skulle vara. Men till och börja med åkte vi motorväg nästan hela vägen. Det mest förvrrande där är att ytterfilen är innerfilen och innerfilen är ytterfilen. Hemma är ju filen längst in mot mitten "basfilen" och sen kör man om i de andra fierna. Här är den yttersta fien "basfilen" och man kör om på fel sida! förvirrande. Och sen när vi kom ini stan hade jag hjärtat i halsgropen varje gång vi åkte genom en rondell. Det var läskigt. Man kör åt fel håll!!! på fel sida vägen. Allt är bakvänt.
3. Affären. Vi var tvugna att handla mat. Och klockan var midnatt. Ett för mig för jag har inte ställt om klockan än i huvudet. Ja, det får väl bli lite mjölk på en mack tänker man ju då. Ite då. Vi åker till ett stort supermarket som är öppet dygnet runt! Var hittar man det i Sv?
4. Maten. Jag undrar vilken sorts mat jag kommer laga. Jag kanske inte tittade tillräckligt noga, men jag såg inte mycket som man lagar man på. Jag såg mest halvfärdig mant. Typ: tillsätt vatten så har du bröd. Eller bara skivad ost, ingen hel ost. Och en enkel sak som ströbröd, finns det ens här? Eller finns det krossade tomater som inte är smaksatta?
 Men dom verkar vara duktiga på ekologiskt och det är faktiskt billigare mat här än hemma. Men mörkt bröd får man titta i stjärnorna efter. När du ändå spanar, se efter om du kan hitta lite mörkt mjöl. Det finns typ bara vete. 
Och mjölken är i plastdunkar. Överhuvudtaget, det är mycket plastförpackningar, mycket hårdplast. Och de är dåliga på sortering. Jag undrar hur detta ska gå.
5. Husen. JAg är helt kär i de smala små gatorna helt och hållet kantade med typiska engelska tegelhus. Hur engelskt som helst! Men dom kan inte vara riliga att bo i.
6. Våran lägenhet. FIN! Köket är en dröm. Modernt, ljust, vackert, öppet. mycket arbetsyta. Jag kommer bo i köket. Men det är mycket som behöver inhandlas. Som vitvaror, lite mer porslin.
Och jag har ett eget badrum med eget badkar! nytt och fint också. Och det finns både värme och varmvatten.

Över det hela taget: jag har mycket att lära mig.

Blågula säten. Sätet framför är så nära att vånder man på huvudet får man skavsår på näsan.
Tragiskt dåliga ljudvågor sänd ut genom högtalarna. De kallar det musik men dethär ljudet förtjänar inte namnet. Och hela tiden informationsröster som man inte hör ett ord av.
Stressade flygvärdinnor/värdar som behandlar en som last, inte människa.
Folk som springer över varandra för att tävla om de bästa platserna.

Vad talar jag om?
Ryanair

Altså, dagen F är här. F för flytt. Jag är incheckad och klar och är alltså på väg mot UK.
Jag sitter och tittar på de perfekt kordinerade rörelserna till säkerhetsinformationen. De har man ju aldrig sett för... Det enda intressanta med att titta på det är att se om de tre olika demonstrerande värdarna "dansar" i takt.

Nu taxar vi ut på startbanan. Jag älskar känslan man får när man står längst ner på banan och de rusar motorerna och sätter av. Det är sånna otroliga krafter! Och sen hur det blir lugnt på något sätt när man väl är i luften. Det ger lite känsla av frihet.
En stund senare hänger man i luften. Magen o fötterna och halsen i munnen. Det känns ungeför som att åka berg-och dalbana i slowmotion.
 Stiiiiigaa...aa... upp. sjunka neeeeeeeeer......
Och öronen knäpper lika mycket som vapnen i en västernfilm. Det är helt mörkt utanför. Långt där  botrta anar man ljusen från några må samhällen.
Här sitter jag alltså nu på väg mot mitt livs hittills största äventyr: flytta utomlands.
Jag gillar mitt liv på det sättet att det utvecklas. Bo hemma - flytta till Uppsala - missionsresa - turistresa - flytta till UK.
I den här takten har jag varit påå Mars innan femtioårsdagen.

Inflygning över UK
Det är en märklig känsla att titta ner på en kust, ett land man aldrig har sett , Och känna att man är hemma.
Jag är säker på att jag kommer trivas här. Jag kan säga det, för friden och The Excitement i mig kan bara tyda på en sak.
Jag är mitt i Guds vilja.

Vi, mina vänner i ungdomsgruppen och jag, gjorde en "parodi-dans" på en remixversion av Vi ska fara bortom månen en gång. Mitt i där har dom ljud från en raket uppskjutning. De räknar ner och sen säger de: Lift-off, we have a lift-off. Och sen blir allt tyst.
Lite så känns det.
Nu är det nedräkning. På tisdag lyfter jag. Sen är det tyst.
Som Anne på Grökulla säger: Man vet aldrig vad som finns bakom kröken när livets väg svänger.

På tisdag kväll lyfter jag från Göteborg och två timmar senare plockar min bror upp mig på Stanton och kör mig hem till sig. Där ska jag leva och bo och må bra. Engagera mig i mission, det tycker jag just nu är det roligaste.

När jag berättar för folk att jag ska flytta får jag alltid frågan: Varför och vad ska du göra.
Jag ska: Bo i England!
Ett nytt land. Ett engelskspråkigt land till och med. Jag lär mig engelska bättre. Jag lär mig ett nytt sätt att tänka. Mina vyer vidgas lite till. Mitt självfötroende kommer växa. Bl.a.
Om inte det räcker så ska jag hitta på massa annat också. Plugga funderar jag på.

Jag var orolig över om detta var rätt eller inte länge. Men ju närmare jag kommer, dessto lugnare blir jag. Så trygg i övertygelsen på att livet är som det ska. Och det är en otroligt skön känsla.

Nästa gång vi hörs är jag i Luton. Så hej svejs! Kramar

Att välja livsväg är inte det enklaste. Och ibland tror jag det är svårare när man är kristen. På ett sätt.
Om man tittar på alla ungdomsserier som går på TV hela tiden så propageras det för: följ ditt hjärta, uppnå dina drömmar.
Som kristen är det inte bara mina egna önskningar och mitt eget hjärta jag måste ta hänsyn till. Det gäller att drömmen jag väljer följa är en av Guds drömmar och inte något som mitt kött knåpat ihop.
Jag vill ju gå rätt väg direkt, den väg Gud tänkt. Inte missa den och gå fel i fem år innan jag omvänder mig och äntligen fattar rätt beslut.
Så jag får kramp. Av frukan att fatta fel beslut fattar jag inga beslut överhuvudtaget. Och fastnar i ett hål av overksamhet.
Fruktan kallas det.
Fruktan har en märklig makt att kunna styra dig. " Det du fruktar det drabbar dig" heter det ju.

Ulf Ekman berättade att han kände det så här en gång. Att han knappt vägade ta några beslut alls av fruktan att fatta fel beslut. Han upplevde att det kristna livet var som att gå på lina. Ett snedsteg och det är ute med dig.
Men då sa Gud till honom att så var det inte alls.
Gud sa: Du går inte på en lina, du springer på en fotbollsplan. Och det finns miljoner olika sätt att göra mål på.

Med dom tankarna i huvudet kan man bara köra hårt och testa på lite olika saker. HAr Gud en plan så kan han ta en dit. Kanske lite krokiga vägar. Men man kommer dit.

Jag vill bara leva ett meningsfullt liv. Och nå andra människors hjärtan och innersta sår.

Jag tänker klarare när jag skriver. Därför blir budskapet lite dubbelt


Senaste nytt i mitt liv:
Den 25 november flyttar jag till Luton utanför London. Köpte biljett idag.