Emmes tankar om resans gång

Vi, mina vänner i ungdomsgruppen och jag, gjorde en "parodi-dans" på en remixversion av Vi ska fara bortom månen en gång. Mitt i där har dom ljud från en raket uppskjutning. De räknar ner och sen säger de: Lift-off, we have a lift-off. Och sen blir allt tyst.
Lite så känns det.
Nu är det nedräkning. På tisdag lyfter jag. Sen är det tyst.
Som Anne på Grökulla säger: Man vet aldrig vad som finns bakom kröken när livets väg svänger.

På tisdag kväll lyfter jag från Göteborg och två timmar senare plockar min bror upp mig på Stanton och kör mig hem till sig. Där ska jag leva och bo och må bra. Engagera mig i mission, det tycker jag just nu är det roligaste.

När jag berättar för folk att jag ska flytta får jag alltid frågan: Varför och vad ska du göra.
Jag ska: Bo i England!
Ett nytt land. Ett engelskspråkigt land till och med. Jag lär mig engelska bättre. Jag lär mig ett nytt sätt att tänka. Mina vyer vidgas lite till. Mitt självfötroende kommer växa. Bl.a.
Om inte det räcker så ska jag hitta på massa annat också. Plugga funderar jag på.

Jag var orolig över om detta var rätt eller inte länge. Men ju närmare jag kommer, dessto lugnare blir jag. Så trygg i övertygelsen på att livet är som det ska. Och det är en otroligt skön känsla.

Nästa gång vi hörs är jag i Luton. Så hej svejs! Kramar