Emmes tankar om resans gång

Mats-Ola, pastorn i Livets ord Moskva, var på bibelskolan och undervisade idag. Jättebra! Han berättade mest om sin tid i bibelskolan för tjugo år sen och hur jobbigt det hade varit och allt det. Men också hur han nu, tjugo år senare, kunde se hur det hade förberett honom. Varje enskild sak hade varit en förberedelse. Han hade inte hittat jobb och fick tro Gud om pengar till mat varje dag. Han hittade ingen bostad utom ett vindsrum ute i skogen. Där var han helt instängd, utan något att göra och långt från stan. Så han gick från att göra allt möjligt till att göra inget. Vilket fick honom att börja söka Gud på ett nytt sätt. Och så vidare, och så vidare....
Man hör ofta sånna här vittnesbörd om hur bibelskolan förändrar människors liv. Och jag håller med. Att gå här med denna undervisning, ande och alla dessa underbart inspirerande klassvänner, om man klarar av att bli oförändrad av det måste man vara bra hård i hjärtat. Det sätter ett nytt fokus för livet. Helt plötsligt, speciellt nu så här mot slutet, märker man hur siktet har ställts om de senaste två åren och fortfarande håller på att ställas in. Och man finner att man är på väg mot ett annat håll än man själv trodde att man skulle.
Man märker när man börjar bli vuxen att drömmarna man hade som liten försvinnner mer och mer för det som smyger sig in istället : drömmen om ett normalt liv. Och i alla fall jag har tappat många drömmar för att jag har trott att de var för stora. Men efter idag, ja egenkligen efter den senaste veckan, börjar jag snart våga drömma igen. Att Gud kan välja mig till stora saker, som är större än något annat. Ser man på mig är det omöjligt, men ser man på Guds tankar är det mer än möjligt. För Honom är det redan verklighet. Så allt man behöver göra egekligen är att hänga på och sen skaka på axlarna när folk frågar hur det gick till. För jag har en känsla av att jag inte kommer ha en aning om hur jag hamnade där jag kommer vara.
Så, alla ära åt Gud. "Han ska göra det, Han ska mätta min själs begär."

När jag var hemma i Småland för jubileumet la jag in alla mina berättelser på min mp3. Jag säger berättelser för de är för långa och vuxna för att vara sagor och för barnsliga och korta för att vara romaner. I alla fall så är de tre klara och tre som jag har fastnat på, kommit halvvägs  och har problem att gå inför landning.
I alla fall, varje gång jag kommer i närheten av dem blir jag väldigt känslosam. Jag blir nyförälskad i Henry, den senaste stjärnan, minns hur Tommy valsade in i min hjärna och charmade mig och kommer ihåg de sena nätterna med Zack och John.
Jag har, så längt tillbaka jag kan minnas, gjort historier i hjärnan och fått mina vänner att leka dom med mig. Ja ibland hela klassen. Men mest har jag haft dom i hjärnan. När jag gick i åttan skrev jag ner den första av dem. "jag lärde mig åka skridskor i Trissa" hette den. Ganska så rejält dålig. Det var tre sidor förklaringar, en och en halv A4 bara dialog rakt upp och ner, som inte ledde till något och tråkiga människor. Men det var min första. Jag hittade den för några månader sen och läste igenom. Jag gillar den, men det är bara för att jag har i huvudet alla de karaktärsdrag och känslor som jag inte lyckades få ner på pappar, jag vet vad som egenkligen händer i boken även om ingen annan  förstår det.
I alla fall, att ha misslyckats med den gjorde att jag höll mig undan två, tre år och vågade inte skriva. Men till slut var jag tvungen att skriva ner en av dom. Så jag började skriva om Zack och Sarah, piraten och prinsessan. Ganska lamt, men jag gillar gangren. Det är som sagor för vuxna, lite Barbara Cartland över det hela. Men mindre supersött och poesiliknande, inga passionerade kärleksförklaringar med dånande, alltid lika blyga, tonårsflickor i en vuxen kvinnokarls "starka armar". Hon gömmer alltid ansiktet blygt vid hans skuldra "rädd för den flamma som börjar växa i henne" medan han förklarar att "han alltid letat efter henne utan att veta det, aldrig trott att det fanns någon så guddomlig som hon". Jag har läst för många Cartland alltså!
Okej, jag skrev ner Zack och Sarah. av en anledning egenkligen. Det är bara skönt att när man får dom på papper slutar de spöka i ens sinne. Man slutar drömma om dem på nätterna och man sluta tänka på dem varje vaken timme. Man ger dem en fysisk plats så slipper jag ha dem springades runt i det psykiska.
Ni ska veta, att när jag väl började blev det ett beroende. Jag kom i skrivhumör, skrev några timmar på kvällen, kunde inte gå och lägga mig förrän just den delen av berättelsen var färdigskriven.
Alltså, slutsumman blir: Jag har spenderat många nätter med att få ner de där killarna på papper, mycket känslor snurrar runt i huvudet på dig och man blir väldigt bunden vid karaktärerna. Så när man så här i efterhand tittar tillbaka och läser, minns man mest känslan av hur man kände när man skrev det. Och jag blir väldigt sentimental. Jag blir ofta sentimental.
Att skriva är väldigt skönt. På något sät lättar man på trycket av att bara få uttrycka känslor och driva med saker, skriva ner på papper saker man tänker. Det är nog därför vissa verkligen gillar att skriva dagbok. Problemet med mig och dagbok är att jag skriver så långt att jag skulle få vara uppe sent varje kväll.

Det spännande med tvåan är ju all praktik. Man gör ju kilometervis mycket mer praktik i tvåan än i ettan. Den här helgen har vi t.ex. teamhelg, alltså åker vi i team till andra församlingar över helgen.
Vi fick alltså veta att vi skulle åka söderut, alla i hela tvåan. Vårat team också. Men bara fem mil: Vallentuna. De andra teamen åker och sover över i kyrkan. Vi sover hemma.
Och nästa lilla spännande detalj: De har inget för oss att göra på lördagen, så våran teamhelg består av en ungdomsträff, en helt ledig lördag och ett söndagsförmiddagsmöte. Utmaningen är stor.....
I alla fall, det lilla vi gör är viktigt så då får man rikta hela basukan mot det man gör istället för det man inte gör. Ikväll då, jag kom just hem från ungdomträffen, hade vi först otrolig lovsång. Lång och härlig och helig. Sen talade jag. Och ända tills jag satt där på stolen framför dem och pratade visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade vetat några dagar vad jag skulle prata om men inte vad jag skulle säga om det. Men, slava na Boga (praise the lord på bulgariska), den helige Ande är trofast. Det blev jättebra! Och det häftiga var att när jag satte mig fick jag veta att under lovsången hade en tjej blivit andedöpt och precis efteråt undervisart jag om den helige Ande. Som uppsalabor säger: klockrent! Eller som riktigt andesmorda människor säger: det var den helige Andes ledning.
Efter det långa mötet, som man helst inte ville avsluta för det var så bra, blev det fika och lekar och slappande i soffor, allt enligt frikyrklig ungdomsgårdskultur.
 Det var så roligt att vara med i en vanlig ungdomsgrupp igen, stoja och vara galen och ändå vara allvarlig med Gud. Kändes som om man hade varit med i gänget i flera år. Om man bortser från faktumet att man inte kunde deras namn. Men man kan ju inte räkna med allt här i livet. Får man nya vänner får man vara mycket tacksam för det är det som håller i framtiden.

Det har hänt lite småplock de senaste dagarna som jag tycker är värda att nämna.
1. Jag fick en femhundralapp av en man i helgen. Vi hade middag efter gudstjänsten i söndags och jag satt bredvid en man jag knappt vet vem det är men han känner församlingen och föräldrarna så jag pratade på glatt där och berättade om skolan och resan och massa annat smått och gottt. Tänkte väl inte så mycket på det. Senare gick jag in i kyrkan, gick ut till ungdomsdelan och stod där och tittade, och då kommer han fram med en femhundralapp i handen och säger att han kände att han skulle ge den här till mig. Att jag kunde behöva den när jag nu studerade. Halleluja!!!!!!!!!!! Gud förser!
2. Vill bara säga att jag hade en härlig sommardag i måndags. Dom ska man alltid ta vara på. Låg på en filt i trädgården och luktade på det nyklippta, solvarma gräset och läste en Narniabok. Mer behövs inte.
3. Min näst äldsta bror flyttade till Uppsala. Min äldsta bror flyttar ut, min andra flyttar in. smidgt och bra. Vi var där hela eftermiddagen och plockade upp lådor, fyllde hyllor och garderober och dekorerde. Det blev jättefint. Jag är så glad att han har kommit hit. Det finns lite mer kristna ungdomar att umgås med här än i Eksjö.
4. När jag skulle cykla hem från flytten av broderna tog jag en extratur på min hemfärd på cykeln. Tog en tur utåt landet. Det är värkänslor i Emelie. Hon vill röra sig, göra något annat, se mer, upptäcka allt. Finns det något härligare än att susa fram ensam på en ladsväg rakt in i solnedgången och inte en människa i närheten? Bara ha lite kraft och dynamik i sin omvärld, inte bara samma gamla vardag.
5. Jag fick ett totalt ryck idag. Sånt som också tyder på värkänslor. Mer kreativ och produktiv, måste skapa något, inte bara tänka. Jag åkte till ica, handlade lite roliga ingredienser och baka fyra nya smaker på muffins som jag hittade på lite somjag kände för. Det var päronmuffins, bananmuffin med chokladbitar, vaniljmuffins med krossade cashewnötter och choklad- och apelsinmuffins. Det blev många muffins på en timme. Jag har skänkt bort massa nu.
Ett tips när det gäller mig: Jag älskar att baka muffins! När rätt stäming infinner sig. Jag följer mina stämningar som Emily, bok av samma författare till Anne på Grönkulla. De sa om henne att hon var ett offer för sina stämningar. Jag är det också, bara de är tillräckligt staka och spännande.

Jag orkade inte fortsätta om helgen, för klockan har en tendens att vara sen varje gång jag skriver blogg. Man sitter där, efter tio, med huvudet halv sovandes mot tangentbordet, har jobbat och ska till skolan morgonen efter. Så inte undra på om texterna blir lite hippiga.
Festen var lång och intensiv i alla fall. (Nu ska vi avsluta detta.) Och jag och min kära syster hade blivit informerade om att allt var avklarat, vi behövde inte engagera oss i maten, det ordnade kockarna. Men när det väl kom till kritan så blev vi ombedda att servera soppa, langa och göra dricka hela festen lång, diska, plocka disk, ta fram tårtor och servera kaffe. Samtidigt som vi pratade med gamla vänner, höll tal och åt umgicks med så många som möjligt. Men så är det när man åker hem. Småland stavas Arbete för mig och mina syskon.
Men det blev en jättelyckad fest!
På söndag morgon mer ramlade än steg man ur sängen. Nu hade man hållit igång nästan dygnet runt i fyra dagar. Det var bara en liten ettapp kvar: gudstjänst med dop och middag. Lika med: mer jobb.
Det var sång i långa rader, bön och disk och serverande. Men det gjorde inget, det var ett så bra möte så då kan man gärna ge tillbaka lite, praktiskt, och hjälpa till där man kan.
Så nu är mannen i vår grannfamilj döpt. Denna grannfamilj som hela våran familj har varit inblandad någon gång under livets gång. Alla har vi försökt vittna och hjälpa dem med vad man kan ge. Och nu helt plötsligt händer allt samtidigt: Förra sommaren blev minsta flickan döpt. Frun döpte sig för två veckor sen och mannen döpte sig i söndags. Den andra dottern, som är medlem i församlingen men avfällig, kom på festen. Sonen är jätteintresserad. Gud är stor!!!
Det blev en intensiv och arbetsam helg, men väldigt givande! Den var värd alltihop. Tack Jesus för att du aldrig blir någon skyldig.

Jag var i Småland i helgen. Åkte dit i onsdags, på Valborgsmässoafton. Anledningen var att hemförsamlingen firade sitt åttioårsjubileum. Så det blev fest i dagarna fem.
Det har varit några intensiva dagar alltså. Man hann inte mer än av bussen förän man skulle iväg snabbt till sångövning inför kvällen. Klockan åtta tändes brasan enligt tradition. Och där var Bruzasångarna redo att underhålla. Enligt tradition.
Det var de gamla vanliga sångerna. Vintern rasat, nr 14, det stod en blomma. Ja dom man sjunger varje år. Fast i år var jag med på varenda sång. I två timmar stod jag och skrålade i streck. Det var i kören, solo och duett i en lång rad. Det är ett under att rösten höll. Den brukar alltid krångla mer eller mindre. Sist blev jag förkyld.
Men Emelie berättade när jag kom tillbaka att hon hade tappat rösten. Hon fick det istället för mig. Det tog fel Emelie.
Mina vänner var där. Stackarna, jag hade bett dom komma för jag ville träffa dem, men de kommer lite sent så jag hinner inte hälsa på dem innan. Jag sjunger hela tiden, så hinner inte hälsa på dom under kvällen. Det var inte ens ett vårtal så jag kom liksom aldrig ifrån scenen. När vi väl har sjungit klart hinner jag köpa en korv innan fyrverkeriet kommer. Sen var det bara att packa ihop och gå hem. Så var det med det.
Torsdag morgon. Ekumenisk gudstjänst i Ingatorp, 33:ans pärla. Och jag ska vara körledare. Pappa jobbade nämligen. Så jag är ledare åt en kör där hälften av medlemmarna inte kan ta en ton men de får vara med för att "alla ska känna sig välkomna". Vilket är jätteviktigt men försvårar själva skönheten i framförandet. Och pianisten kan inte hålla takten. Han har liksom bara en grundtakt som han landar i oavsett i vilken takt han börjar. Och den är låååångsam. Det är som att sjunga hårdrockslåtar som balad. Passar liksom inte. 
Men det gick. Vi tog oss igenom och ingen klagade. Tvärtom faktiskt. Så man får nog känna sig nöjd.
På fredagen var jag trött. Jag hade varit med kompisarna torsdag kväll och kom väl inte hem nio precis. Men på fredag skulle det plockas blommor. Vi gav oss ut, min syster, pappa, grannflickan och jag och plockade vitsippor, gullvivor, körsbärsträd, kabeleka, tulipaner och lite annat som jag inte kan namnet på. En och en halv timme tog det. Var ligger då kruxet? Jo, det regnade. Hela tiden. Och inte duggregn. Rejält med regn. Gissa vilket tillstånd kläderna befann sig vid hemkomsten? Jag säger bara: jag kramade ut vatten ur trosorna. 
Sen var det musikcafé på kvällen. Nenne, Blomman, Sylvia, vi. Och en sak lärde jag mig för hundrade gången: Att kunna hålla nere programmet är en konst. Det höll på i nästan fyra timmar tror jag. Folk gick. Men det var bra.
Jubileumsfesten på lördagen är en annan historia. Fortsättning följer.