Då var det dags igen
Det spännande med tvåan är ju all praktik. Man gör ju kilometervis mycket mer praktik i tvåan än i ettan. Den här helgen har vi t.ex. teamhelg, alltså åker vi i team till andra församlingar över helgen.
Vi fick alltså veta att vi skulle åka söderut, alla i hela tvåan. Vårat team också. Men bara fem mil: Vallentuna. De andra teamen åker och sover över i kyrkan. Vi sover hemma.
Och nästa lilla spännande detalj: De har inget för oss att göra på lördagen, så våran teamhelg består av en ungdomsträff, en helt ledig lördag och ett söndagsförmiddagsmöte. Utmaningen är stor.....
I alla fall, det lilla vi gör är viktigt så då får man rikta hela basukan mot det man gör istället för det man inte gör. Ikväll då, jag kom just hem från ungdomträffen, hade vi först otrolig lovsång. Lång och härlig och helig. Sen talade jag. Och ända tills jag satt där på stolen framför dem och pratade visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade vetat några dagar vad jag skulle prata om men inte vad jag skulle säga om det. Men, slava na Boga (praise the lord på bulgariska), den helige Ande är trofast. Det blev jättebra! Och det häftiga var att när jag satte mig fick jag veta att under lovsången hade en tjej blivit andedöpt och precis efteråt undervisart jag om den helige Ande. Som uppsalabor säger: klockrent! Eller som riktigt andesmorda människor säger: det var den helige Andes ledning.
Efter det långa mötet, som man helst inte ville avsluta för det var så bra, blev det fika och lekar och slappande i soffor, allt enligt frikyrklig ungdomsgårdskultur.
Det var så roligt att vara med i en vanlig ungdomsgrupp igen, stoja och vara galen och ändå vara allvarlig med Gud. Kändes som om man hade varit med i gänget i flera år. Om man bortser från faktumet att man inte kunde deras namn. Men man kan ju inte räkna med allt här i livet. Får man nya vänner får man vara mycket tacksam för det är det som håller i framtiden.
Vi fick alltså veta att vi skulle åka söderut, alla i hela tvåan. Vårat team också. Men bara fem mil: Vallentuna. De andra teamen åker och sover över i kyrkan. Vi sover hemma.
Och nästa lilla spännande detalj: De har inget för oss att göra på lördagen, så våran teamhelg består av en ungdomsträff, en helt ledig lördag och ett söndagsförmiddagsmöte. Utmaningen är stor.....
I alla fall, det lilla vi gör är viktigt så då får man rikta hela basukan mot det man gör istället för det man inte gör. Ikväll då, jag kom just hem från ungdomträffen, hade vi först otrolig lovsång. Lång och härlig och helig. Sen talade jag. Och ända tills jag satt där på stolen framför dem och pratade visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade vetat några dagar vad jag skulle prata om men inte vad jag skulle säga om det. Men, slava na Boga (praise the lord på bulgariska), den helige Ande är trofast. Det blev jättebra! Och det häftiga var att när jag satte mig fick jag veta att under lovsången hade en tjej blivit andedöpt och precis efteråt undervisart jag om den helige Ande. Som uppsalabor säger: klockrent! Eller som riktigt andesmorda människor säger: det var den helige Andes ledning.
Efter det långa mötet, som man helst inte ville avsluta för det var så bra, blev det fika och lekar och slappande i soffor, allt enligt frikyrklig ungdomsgårdskultur.
Det var så roligt att vara med i en vanlig ungdomsgrupp igen, stoja och vara galen och ändå vara allvarlig med Gud. Kändes som om man hade varit med i gänget i flera år. Om man bortser från faktumet att man inte kunde deras namn. Men man kan ju inte räkna med allt här i livet. Får man nya vänner får man vara mycket tacksam för det är det som håller i framtiden.
Kommentarer
Trackback
