Emmes tankar om resans gång

Mats-Ola, pastorn i Livets ord Moskva, var på bibelskolan och undervisade idag. Jättebra! Han berättade mest om sin tid i bibelskolan för tjugo år sen och hur jobbigt det hade varit och allt det. Men också hur han nu, tjugo år senare, kunde se hur det hade förberett honom. Varje enskild sak hade varit en förberedelse. Han hade inte hittat jobb och fick tro Gud om pengar till mat varje dag. Han hittade ingen bostad utom ett vindsrum ute i skogen. Där var han helt instängd, utan något att göra och långt från stan. Så han gick från att göra allt möjligt till att göra inget. Vilket fick honom att börja söka Gud på ett nytt sätt. Och så vidare, och så vidare....
Man hör ofta sånna här vittnesbörd om hur bibelskolan förändrar människors liv. Och jag håller med. Att gå här med denna undervisning, ande och alla dessa underbart inspirerande klassvänner, om man klarar av att bli oförändrad av det måste man vara bra hård i hjärtat. Det sätter ett nytt fokus för livet. Helt plötsligt, speciellt nu så här mot slutet, märker man hur siktet har ställts om de senaste två åren och fortfarande håller på att ställas in. Och man finner att man är på väg mot ett annat håll än man själv trodde att man skulle.
Man märker när man börjar bli vuxen att drömmarna man hade som liten försvinnner mer och mer för det som smyger sig in istället : drömmen om ett normalt liv. Och i alla fall jag har tappat många drömmar för att jag har trott att de var för stora. Men efter idag, ja egenkligen efter den senaste veckan, börjar jag snart våga drömma igen. Att Gud kan välja mig till stora saker, som är större än något annat. Ser man på mig är det omöjligt, men ser man på Guds tankar är det mer än möjligt. För Honom är det redan verklighet. Så allt man behöver göra egekligen är att hänga på och sen skaka på axlarna när folk frågar hur det gick till. För jag har en känsla av att jag inte kommer ha en aning om hur jag hamnade där jag kommer vara.
Så, alla ära åt Gud. "Han ska göra det, Han ska mätta min själs begär."