Emmes tankar om resans gång

Jag var i Småland i helgen. Åkte dit i onsdags, på Valborgsmässoafton. Anledningen var att hemförsamlingen firade sitt åttioårsjubileum. Så det blev fest i dagarna fem.
Det har varit några intensiva dagar alltså. Man hann inte mer än av bussen förän man skulle iväg snabbt till sångövning inför kvällen. Klockan åtta tändes brasan enligt tradition. Och där var Bruzasångarna redo att underhålla. Enligt tradition.
Det var de gamla vanliga sångerna. Vintern rasat, nr 14, det stod en blomma. Ja dom man sjunger varje år. Fast i år var jag med på varenda sång. I två timmar stod jag och skrålade i streck. Det var i kören, solo och duett i en lång rad. Det är ett under att rösten höll. Den brukar alltid krångla mer eller mindre. Sist blev jag förkyld.
Men Emelie berättade när jag kom tillbaka att hon hade tappat rösten. Hon fick det istället för mig. Det tog fel Emelie.
Mina vänner var där. Stackarna, jag hade bett dom komma för jag ville träffa dem, men de kommer lite sent så jag hinner inte hälsa på dem innan. Jag sjunger hela tiden, så hinner inte hälsa på dom under kvällen. Det var inte ens ett vårtal så jag kom liksom aldrig ifrån scenen. När vi väl har sjungit klart hinner jag köpa en korv innan fyrverkeriet kommer. Sen var det bara att packa ihop och gå hem. Så var det med det.
Torsdag morgon. Ekumenisk gudstjänst i Ingatorp, 33:ans pärla. Och jag ska vara körledare. Pappa jobbade nämligen. Så jag är ledare åt en kör där hälften av medlemmarna inte kan ta en ton men de får vara med för att "alla ska känna sig välkomna". Vilket är jätteviktigt men försvårar själva skönheten i framförandet. Och pianisten kan inte hålla takten. Han har liksom bara en grundtakt som han landar i oavsett i vilken takt han börjar. Och den är låååångsam. Det är som att sjunga hårdrockslåtar som balad. Passar liksom inte. 
Men det gick. Vi tog oss igenom och ingen klagade. Tvärtom faktiskt. Så man får nog känna sig nöjd.
På fredagen var jag trött. Jag hade varit med kompisarna torsdag kväll och kom väl inte hem nio precis. Men på fredag skulle det plockas blommor. Vi gav oss ut, min syster, pappa, grannflickan och jag och plockade vitsippor, gullvivor, körsbärsträd, kabeleka, tulipaner och lite annat som jag inte kan namnet på. En och en halv timme tog det. Var ligger då kruxet? Jo, det regnade. Hela tiden. Och inte duggregn. Rejält med regn. Gissa vilket tillstånd kläderna befann sig vid hemkomsten? Jag säger bara: jag kramade ut vatten ur trosorna. 
Sen var det musikcafé på kvällen. Nenne, Blomman, Sylvia, vi. Och en sak lärde jag mig för hundrade gången: Att kunna hålla nere programmet är en konst. Det höll på i nästan fyra timmar tror jag. Folk gick. Men det var bra.
Jubileumsfesten på lördagen är en annan historia. Fortsättning följer.