Emmes tankar om resans gång

Brorsan knycklade ihop min älskade vattenflaska idag. En vattenflaska som jag verkligen tycker om och har varit noga med att inte förstöra eller tappa bort. Han påstår att det blev nordisk deign.
Han hade kul.
Jag blev arg.
Bröder!!!

Ja nu sitter man här igen. Det är england, det är bara jag. Det är grått ute och det regnar. Skolan har trasslat ihop sig som det brukar göra för mig. Vilket på sätt och vis är bra för då får man äntligen motivation att sätta fart.
Sen jag skrev sist har jag kämpat för att bli normalt frisk igen samtidigt som jag spenderade en helg i Uppsala med familj och vänner och firade brorsans bröllop. (Hur fint bröllop som helst förresten. Bästa jag varit på antagligen. Udda att kunna säga at man har en svägerska nu.) Sen kom man tillbaka, gick i skolan en och en halv dag och inser att man ligger riktigt illa till. Man ligger två veckor efter och har även två veckor på sig att skriva två uppsattser på 2000 ord om ämnen man ine har kommit på än. Det här blir intressant.
Okej, så jag kom tillbaka måndag natt. Onsdag eftermiddag kommer en kompis från högstadiet och gymnasiet och hälsar på tillsammans med en kompis som jag aldrig har träffat förr.
De har nu varit här sex dagar. De åker om tre dagar.

Det har varit väldigt roliga dagar. Fullt upp, udda att umgås på heltid med nån man inte träffat på tre år och en annan man aldrig sett i hela sitt liv. Men vi har haft kul!
Pga allt skolstrul har jag mestadels varit upptagen. Så jag har fått skicka iväg dem på utflykter på egen hand. De har fått gå runt i parker och på stan i Luton, gå på bio och åka till St Albans. (En jättemysig stad några mil bort som jag själv väldigt gärna vill se men inte har haft tillfälle till. Jag har planerat att åka med flera olika personer, men varje gång så har jag blivit förhindrad och de har åkt utan mig. Känns nästan som om jag redan har sett stan.)
I lördags tog jag ledigt från läxorna och planerade att visa dem engelska landsbygden. Vi hittade ett reportage i en tidning om ett ställe i närheten som heter Harlington. Litet, engelskt och historiskt. För det visade sig att det var just i Harlington som John Bunyon (författaren till boken Kristens Resa) blev arresterad. Det var i fängelse sen som han skrev sin bok. Jag var helt svärmisk som vanligt. Jag älskar sån här historia, stora predikanter intresserar mig. Och så har man ju hört talas om Bunyon hela sitt liv. Jag var eld och lågor. Mina medföljare var lite mer resonabla.
I alla fall så gick vi runt där i byn och tittade. Gick och skulle titta på kyrkan, se om den var öppen (Traditionsenligt så regnade det och blåste ganska så rejält, så vi såg fram emot att kunna komma inomhus.) Då visade det sig att där inne i kyrkan började just en orgelkonsert. Så vi smög in, betalade inträde till en liten dam som satt innanför dörren och satte oss längst bak i kyrkan och lyssnade. Själva konserten var väl inte den mest hänförande jag någonsin varit på, men det var nog mest stämningen som fångade mitt intresse. Det var en enkel liten stenkyrka, inte så mycket dekoratoner. De höll på med renoveringar så under hela konserten hörde man något sorts regelbundet dunkande uppe i tornet. Lite distraherande.
Mitt i konserten var det en kaffepaus. Eller tepaus heter det väl i England.
En sak ska väl nämnas. Större delen av publiken (med större delen menar jag alla utan oss tre, han som spelade på orgeln och en kvinna till) var pensionärer.
I alla fall så var det en väldigt lång kö till fikabordet så vi satt kvar i bänken en stund och väntade. Först kom prästen och frågade vad vi var för enna. Wi com from Sweedän.
Sen kom kvinnan som hade sålt biljetterna och pratade med oss. Vi berättade att vi bara hade råkat se precis innan att det var konsert och hade inte rest dit bara för att gå på den. Då fick jag en inbjudan till deras julkonsert. Sen fick vi privat visning runt i kyrkan (medan allt detta hände står hela pensionärsträffen och dricker te i gången), jag berättar att jag är intresserad av John Bunyon och då kommer hon med ett häfte som handlar om hans liv och ett vykort av fönstret i kyrkan som är tillägnat honom. Denna lilla dam är helt överlycklig över att det är någon där inne som är under femtio och som faktiskt är intresserad av deras lilla by och deras älskade kyrka. Mina två vänner är väl inte jätteintresserade, men de hänger fint med på alltihop.
Sen äntligen får vi vårat te med kaka. När jag sen går tillbaka med disken blir jag stående där och pratar i evighet med fikatanten.
Eller, ja, de har ett lite finare namn i den här kyrkan än Fikagruppen som det ofta heter i Sverige.
The Congregation of Refreshments. Det ni! Vi kanske ska döpa om fikakommitén till förfriskningskommitén hemma i kapellet.
Sen var det konsert ett tag till. Sen var det bara att säga hej då till alla dessa härliga tanter och prästen då, och ta tåget hem till Luton.
Jag mådde så bra på kvällen när jag kom hem. Jag hade varit i en omgivning där jag vet vad som gäller. Äldre människor ute på landet. Dom vet jag hur man ska hantera. Där vet jag vilka regler som gäller. Inne i stan är jag alltid vilsen.
Om jag åkte på den där julkonserten skulle jag nog bli hjärtligt välkommen och ihågkommen.

Det har varit en bra helg. Nu måste jag börja studera det Multikulturella Klassrummet. Vi hörs!

Ja, jag börjar väl komma ur mitt skal nu små smått. I en vecka nu har jag suttit på mitt rum och mått sämst. Nu börjar jag bli så smått friskare.
Det började förra helgen. Var trött och hängig men tänkte inte så mycket på det. Sen på  måndag kväll började jag hosta. Måndag natt låg jag i min säng med feberfrossa. Jag frös så jag skakade fast jag hade lika mycke täcken över mig som ärtan i prinsessan på ärten.
Sen börjde min Svininfluensaperiod.
Tisdag låg i sängen. Pratade med mamma i etlefonen. Var för trött för att hålla den och för trött för att prata. Så jag la telefonen på min kind (jag låg ju i sängen), blundade och halvsov och lät henne prata. Vilket inte gav jättemycket för hon tittade på TV. Men jag hade ju sällskap. Brorsan köpte ett stort lager medicin till mig. Det har varit min räddning hela veckan.
Onsdag. Blev bekräftat att det var svininfluensan. Fick medicinen. Satt i soffan vid TVn hela dagen. Satt under mitt varma täcke. Täckte huvudet så att ljuset från solen och TVn skulle sluta sticka mig i ögonen. Drog ner ljudet på TVn på lägsta så att ljudet inte skulle sticka så dant i öronen. Tittade på Scrubs och friends en hel dag. Samma avsnitt hela tiden också. De sänder samma avsnitt typ fyra, fem gånger på en dag. Natten, precis som natten innan, spenderades med att sova två, tre timmar, vakna och hosta i tjugo minuter somna om.
Torsdag. Kom på att spendera dagen ute i rummet där alla de andra också är, är en ovanligt dum idé. De kan ju bli smittade. Stängde in mig på mitt rum. Har varit där sen dess. Febern gick ner torsdag kväll. Då hade jag haft konstant feber i tre dagar. Den natten får jag också panik, för när jag ligger ner blir trycket på mina lungor så stort att jag inte kan andas. Jag måste sitta upp för att kunna andas. En av symptomen för att sjukdomen har gått så långt att man var tvungen att komma till sjukhus var just detta symptom. Jag sitter mitt i natten, i England, i ett hus jag bott en månad, jag kan inte ringa hem, jag kan inte ringa min doktor för jag har bara hans kontornummer, jag vill inte ringa min bror för han är på väg till Sverige. Jag vill deffinitvt inte till sjukhuset. Vad gör man?
Man gråter en halvtimme, skriver ett långt panikbrev hem som man aldrig skickar, staplar upp alla filtar man har och försöker sen sova halvsittandes. Jag somande till slut och fick sova ca tre timmar den natten.
Efter torsdagen har alla dagar sett likadana ut. Vakna, känna sig jättepigg. Ofta vaknar jag av att mamma ringer och frågar hur jag mår. Jag säger att, ja idag mår jag verkligen bättre! Sen lägger jag på, kliver upp och ta på mig kläder, däckar i sängen utmattad av att byta kläder. sen sitter jag där en timme eller två och försöker ta igen mig efter tvp minuters ansträngning. Svettig, hjärtklappningar, yrsel och huvudvärk. Och naturligtvis, hostattacker.
Dagarna sen i torsdags kan deffinieras som hostattacker. Jag har hostat och hostat och hostat. Bit för bit har min röst försvunnit. Idag kan jag knappt prata alls. Jag hostar så dant att den gamla kikhostan kickar in mer än vad den någonsin gjort förrut. Jag hostar och vattnet jag drack för tio minuter sen kommer upp igen.
Det enda possitiva med den här sjukdomen är att jag har blivit kontaktad av så många vänner. Folk har ring och skrivit som aldrig ringer eller skriver annars. Visar vilka bra vänner man har.
Tack för all uppmuntran allihop!!!! Det behövdes verkligen för man känner sig extra ensam och avskärmad när man inte ens är i Sverige. Så all er uppmuntran gjorde den här veckan uthärdlig.
Nu ska jag bara ha tillbaka mina lungor och min hals. Och deffinitivt min röst så att jag kan sjunga på min brors bröllop på lördag.