Min svinvecka
Ja, jag börjar väl komma ur mitt skal nu små smått. I en vecka nu har jag suttit på mitt rum och mått sämst. Nu börjar jag bli så smått friskare.
Det började förra helgen. Var trött och hängig men tänkte inte så mycket på det. Sen på måndag kväll började jag hosta. Måndag natt låg jag i min säng med feberfrossa. Jag frös så jag skakade fast jag hade lika mycke täcken över mig som ärtan i prinsessan på ärten.
Sen börjde min Svininfluensaperiod.
Tisdag låg i sängen. Pratade med mamma i etlefonen. Var för trött för att hålla den och för trött för att prata. Så jag la telefonen på min kind (jag låg ju i sängen), blundade och halvsov och lät henne prata. Vilket inte gav jättemycket för hon tittade på TV. Men jag hade ju sällskap. Brorsan köpte ett stort lager medicin till mig. Det har varit min räddning hela veckan.
Onsdag. Blev bekräftat att det var svininfluensan. Fick medicinen. Satt i soffan vid TVn hela dagen. Satt under mitt varma täcke. Täckte huvudet så att ljuset från solen och TVn skulle sluta sticka mig i ögonen. Drog ner ljudet på TVn på lägsta så att ljudet inte skulle sticka så dant i öronen. Tittade på Scrubs och friends en hel dag. Samma avsnitt hela tiden också. De sänder samma avsnitt typ fyra, fem gånger på en dag. Natten, precis som natten innan, spenderades med att sova två, tre timmar, vakna och hosta i tjugo minuter somna om.
Torsdag. Kom på att spendera dagen ute i rummet där alla de andra också är, är en ovanligt dum idé. De kan ju bli smittade. Stängde in mig på mitt rum. Har varit där sen dess. Febern gick ner torsdag kväll. Då hade jag haft konstant feber i tre dagar. Den natten får jag också panik, för när jag ligger ner blir trycket på mina lungor så stort att jag inte kan andas. Jag måste sitta upp för att kunna andas. En av symptomen för att sjukdomen har gått så långt att man var tvungen att komma till sjukhus var just detta symptom. Jag sitter mitt i natten, i England, i ett hus jag bott en månad, jag kan inte ringa hem, jag kan inte ringa min doktor för jag har bara hans kontornummer, jag vill inte ringa min bror för han är på väg till Sverige. Jag vill deffinitvt inte till sjukhuset. Vad gör man?
Man gråter en halvtimme, skriver ett långt panikbrev hem som man aldrig skickar, staplar upp alla filtar man har och försöker sen sova halvsittandes. Jag somande till slut och fick sova ca tre timmar den natten.
Efter torsdagen har alla dagar sett likadana ut. Vakna, känna sig jättepigg. Ofta vaknar jag av att mamma ringer och frågar hur jag mår. Jag säger att, ja idag mår jag verkligen bättre! Sen lägger jag på, kliver upp och ta på mig kläder, däckar i sängen utmattad av att byta kläder. sen sitter jag där en timme eller två och försöker ta igen mig efter tvp minuters ansträngning. Svettig, hjärtklappningar, yrsel och huvudvärk. Och naturligtvis, hostattacker.
Dagarna sen i torsdags kan deffinieras som hostattacker. Jag har hostat och hostat och hostat. Bit för bit har min röst försvunnit. Idag kan jag knappt prata alls. Jag hostar så dant att den gamla kikhostan kickar in mer än vad den någonsin gjort förrut. Jag hostar och vattnet jag drack för tio minuter sen kommer upp igen.
Det enda possitiva med den här sjukdomen är att jag har blivit kontaktad av så många vänner. Folk har ring och skrivit som aldrig ringer eller skriver annars. Visar vilka bra vänner man har.
Tack för all uppmuntran allihop!!!! Det behövdes verkligen för man känner sig extra ensam och avskärmad när man inte ens är i Sverige. Så all er uppmuntran gjorde den här veckan uthärdlig.
Nu ska jag bara ha tillbaka mina lungor och min hals. Och deffinitivt min röst så att jag kan sjunga på min brors bröllop på lördag.
