Emmes tankar om resans gång

Jag sitter i min säng och lyssnar dagens möte på Livets Ord. Vilken otrolig skillnad på kvallite. Att jämföra Livets Ord och Luton Pentacostal Church är som att jämföra choklad från Lindt med Euroshopers choklad för fem kronor. Det finns innehåll och substans och äkthet i Livets Ords budskap. Man blir tillfredställd.
Luton Pentacostal Church är inte precis berömda för sitt budskap. Ingen känner till den kyrkan. Inte ens kristna i Luton känner till den. När jag säger till folk vilken kyrka jag är med i så frågar de var den ligger. Och det pinsamma är att jag oftast får säga "på andra sidan gatan från din egen kyrka", för de flesta jag pratar med är med i St Mary's som min församling är granne med.
Tragiskt.

Jag kan i alla fall konstatera att är man borta från LO i ett och ett halvt år så är man sen helt borttappad när man hälsar på då och då. På riktigt eller över webben. Inte en männsika känner man igen. Och man kan ungefär en, eller två om man har tur, av sångerna som sjungs. För Bosse och kompani har varit flitiga som vanligt. 
Tänk att kunna spotta fram så många bra sånger bara så där.

Idag fyller min syster år. Så jag vill skicka en hälsning.
Grattis!!! Garttis!!!! Grattis på din dag. Tvinga mannen din att laga middag till dig coh hoppas du är omgiven av vänner hela dagen. Önskar jag var hemma för att fira dig. Kram min sötnos.

I natt spenderade jag första natten med min nya varmvattenflaska i sängen. Så mysigt! Något litet ludet som värmer mina fötter. Det var nästan som att ha Noa i sängen igen. Jag kommer gilla den här lilla killen.

Just nu på klippet från LO firar de en missionär som har varit ute i tio år i Tadjikistan och Afganistan. Levt där utan några bekvämligheter. Inget rinnande vatten, inga avlopp, ingen toalett. En vanlig liten kvinna som man ser på gatan. Inget stort och karismatiskt över henne. Men hon har uträttat storverk. Man blir så inspirerad. Vill också! Kunde jag skulle jag åka imorgon. Vem vill inte vara med om äventyr som de på missionsfältet.

Bless!