Emmes tankar om resans gång

Just för tillfället sitter jag och väntar in klockan. Om en halvtimme börjar musikgudstjänsten på altanen på caféet. Jag kom tidigare för att hjälpa till med att sätta upp ljudsystemet. Låter lite halvmatcho att en tjej sätter upp ljudet, men det är så otroligt enkelt så här på sommaren. Man bara sätter sladdarna rätt ner i ljudbordet utan några förlängningssladdar av något slag. Eller andra grejer som jag alltid glömmer namnet på.

Jag jobbade min första natt inatt. Jag jobbar som sagt som personlig assistent och inatt hade jag alltså mitt första nattpass, vilket inte innebär vak på den här platsen då, utan man har en egen säng en trappa upp man kan sova i.
Så, jag gjorde mig iordning, bäddade sängen, satte på pyamasen, borstade tänderna. Och la mig att läsa en stund. På nattduksbordet stod det en väckarklocka, en gammal stor sak som verkade vara en lämning från åttiotalet. Gick inte att förstå sig på. Jag funderade på att sätta på larmet på den och vakna efter någon timme och gå och titta till läget. Jag funderade på det länge och väl, men till slut bestämde jag att jag inte orkade lista ut hur den fungerar och därför satte jag på larmet på min mobil istället.
Klockan tre satte då larmet igång att tjuta i högan sky på mobilen. Bara det att jag hade fortfarande kvar i huvudet att jag funderade på larmet på stenåldersklockan. Följaktligen slängde jag mig upp ur sängen och började banka och slå och dra i varenda sak som stack ut på denna klump till mistlur. Jag var rädd att brukaren som var under mig skulle vakna och undra vad jag nu hade ställt till med. Jag började bli dessperat och jag tror till och med att jag smällde på klumpen någon gång.
Till slut gick det upp för mig att jag kände ju igen melodin som spelades. Den hade jag på mobilen ju! Så äntligen, efter att ha tryckt i panik på varenda knapp på telefonen fick jag tyst på oljudet.
Jaha, somna om.
Inte lätt.
Jag är nämligen förkyld och hade glömt nässprayet hemma. Så jag fick andas genom munnen. Vilket för med sig ett väsande ljud och akut muntorrhet. Så jag låg där och smackade i försök att återfukta min tunga och kände mig som en fisk på torra land, kipppandes efter luft. Efter en halvtimme kom sömnen över mig.
Jaha, vid halv sex var det något smarthuvud som faktiskt hade satt på larmet på museieföremålet på nattduksbordet. Så det satte igång larmsignalen. Och när jag hade slagits med klockan några timmar tidigare, hade jag lyckats komma åt volymknappen på högsta volym. Det bara dånade i öronen på mig.
Jaha, mer flåsande som en fisk.
Till sist, klockan halv åtta, hade jag satt på min mobil att ringa så att jag gick upp. Den här gången var jag så inställd på att det säkert är något fel någonstans, så minsta lilla ljud fick mig att flyga upp och attackera allt som låg på nattduksbordet. Effektiv metod, för den här gången blev det tyst relativt snabbt.
Sensmoralen? Ha lägre volym på mobillarmet och ignorera lämningar från juraperioden.

Mer då? Ja, jag vet inte. Jag är förkyld. Märklig förkylning med väldigt lite effekter. Jag är bara lite snorig och har ont i halsen på mornarna, vilket är väldigt underligt för mig. För när jag är förkyld, då är jag förkyld. Det rinner i ögon och näsa, jag hostar som en kråka i en vecka och alla märker det. Det här gången är jag bara otroligt trött och känslig. Ont i ögonen, ont i magen jättelätt, det susar i öronen, allt ekar i huvudet på mig och minsta lilla sak går mig på nerverna. Så jag känner mig lite som den inbillade sjuke. "Dessa svallningar!" (Citat ur Fredriksdalsteatern Kärlek och Lavemang.)

Nu i veckan är jag ledig flera dagar. Så är även "söstra mi" och mor. Så nu ser jag fram emot några dagar av ledighet och utflykter. Bland annat ett ekomuseum med en utställning om vargar. Jag gjorde ett arbete om vargars beteende i skolan så det ska bli intressant. Undrar nästan själv hur det kommer sig att jag är så facinerad av detta djur, men de är annorluna och det är utmanade att se hur man kan få vargstammen i Sverige att växa till ett lagom antal utspridda i landet utan att bli till skada för människor. Och så är de ju så lika hundar.
Det här är biologsidan av mig som talar. Börjar så smått fundera på utbildning nu.