Emmes tankar om resans gång

Igår skulle jag, min bror, hans fru, min syster och hennes dotter ha en trvlig semesterdag och titta på Tullgarns slott och sen gå på Tom Tits i Södertälje. Det var ett trevligt slottsbesök, även om något blött för det spöregnade hela dagen.
När vi skulle på Tom Tits så var det sån kö, ända ut på gatan, att vi inte kände för att stå där och bli dygnsura i kön för att sen trängas med massa framlingar i några timmar. Så vi bestämde oss för att gå på stan istället inne i Södertälje.
Så vi åkte in till centrum och hittade ett parkeringshus. Vi parkerade, betalade, drog på oss jackorna och gick mot hissen.
Väl inne i huset såg vi att det fanns ingen förteckning inne i hissen på vilken våning man skulle åka till. Så vi hade ingen aning om var vi skulle hitta utgången. Jag tror vi testade fyra våningar innan vi äntligen hittade en våning med en utgång. Men där ute spöregnade det, så ingen ville gå ut. Men vi hittade en annan hiss, och där fanns det en förteckning som sa att vi kunde ta oss direkt in i en galleria. S vi tryckte upp den hissen.
Men det kom ingen hiss. Vi väntade länge och väl. Tillslut sa vi att, nej, nu tar vi trapporna, klev in i trapphuset, gick en våning upp.
Och satteigång ett tjutande larm.
Vände illa snabbt och gick tillbaka till hissarna som aldrig kom. När vi tittar på dörren till trapphuset står det med stora bokstäver över hela dörren
TILLTRÄDE FÖRBJUDET
Ups!
Inte alls tydligt.
I alla fall, nu hade de där hissarna äntligen kommit. Så vi lev in, kollade vilken våning vi skulle till, tryckte.
Och står kvarr. Hissen rör inte på sig. Oavsett vilken napp vi trycker. Den bara står still.

Så vid det laget gav vi upp. Fram med paraply och gå ut i regnet.

Man kan inte bekämpa Moder Natur, hon vinner alltid över tekniken.

Vi var GANSKA så blöta när vi kom tillbaka.

Min syster är hemma på besök några dagar tillsammans med sin pojkvännen. Han sover i rummet intill mitt.

Och den pojkvännen kan snarka, så att man tror att Guds härar stormar fram över himlavalvet.

Bakom min andra vägg har jag min käre far, som snarkar lika högt som ett jordskred. Ja, sen har vi lilla hunden som snarkar värre än de båda två tillsammans.

Det är som att försöka sova mellan två konkurrerande sågverk.

"I frid ska du lägga dig ner och i frid somna in."

Jo men visst.... Inte inatt i alla fall.

Hej

Det är inte alla som känner till det, men jag har en blogg till. På den lägger jag upp texterna till olika sånger som jag har skrivit. Här kommer adressen.

emmearr.blogg.se/songs

Enjoy!

Okej, detta är aningen ovanligt. Fick precis önskemål på ämnen att skriva om.

Okej, för det första: DET ÄR VARMT!!!! Jag tycker synd om mamma som måste stå ut med mitt humör i denna tryckande värme. De har sagt i några dagar nu att det ska börja åska, och jag går här och längtar, men inte kommer det någon åska. Längtar sååå efter åska. Inte bara för att det är skönt när det laddar ur, men för att jag älskar att titta på åska. Åska för mig är lite som regnbågen var för Noa. Åska påminner mig om hur rädd jag brukade vara, och hur jag sen blev andedöpt samma kväll som ett av de värsta åskovädrena i Smålands historia drog in, och hur jag sov som en stock genom hela åskovädret. Varje gång himlen klyvs av detta magiska skådespel så påminns jag om hur hela jag är så förvandlad av den Helige Ande. Underbart!

Mer? Tja, han ville få höra om lättjan. Den vet jag inte om jag kan skriva jättemycket om. När jag inte jobbar på jobbet så jobbar jag hemma med små projekt här och där. Just de senaste dagarna har jag dock inte orkat nått i hettan. Jag har bara orkat tjura.
Här om kvällen så åkte faderskapet och jag och badade i en väldigt grund sjö. Om man är lång och sträcker på sig så är det fullt möjligt att promenera rakt över sjön. Lite udda.
Men det är en otroligt vacker sjö! Så vi låg där i vattnet han och jag, det var helt stilla, inte en människa. Det enda som hördes var ett rådjur som skällde i skogarna och fiskar som slog. Jag låg där och flöt och beundrade solnedgången och tänkte, oavsett vart jag åker i världen så finns det ändå ingen vackrare utsikt än denna: en blank sjö i solnedgången där solen sänker sig bakom gröna kullar och sänder sina strålar ner på tallskogen och färgar de långa ståtliga stammarna mjukt oranga. Bara tanken på hur detta land ser ut gör mig varm i hjärtat

Mer då om lättjan? Tja, jag läser så att ögonen står i kors på mig. Jag har inte läst så här mycket sen åttan! Jag har en hel hög av böcker jag har läst ut, och en annan hög med böcker som väntar på mig. I förrgår läste jag ut en bok på över tusen sidor. Den var väldigt bra så den slukade jag på fyra dagar. Det är så KUL att läsa!

Ni får läsa mer om hammocken i ett annat inlägg.
Hej kollikock!

Förra veckan på Nyhem så var vi på en konsert med Andrew Peterson. Ända sen dess har jag gått och tänkt på denna sång Hosea som han har skrivit. 
I bibeln säger Gud till en man som heter Hosea att gifta sig med en prosituerad kvinna och älska henne som Gud
har älskat Israel.
Den här sången är en text om vad denna kvinna tänker och känner inför denna man som bara älskar henne fast de är från helt skilda världar. Hur trasig hon är och hur hans kärlek nästan gör ont i henne, men hur den sakta och säkert gör henne ren.

Precis som Gud har älskat sitt folk Israel, och nu även församlingen, fast de verkligen har kämpat för att slippa ifrån denna överväldigande ovillkorliga kärlek.
När man förstår den kärleken, hur kan man låta bli bli att älska tillbaka? Om ändå alla människor ville förstå den kärleken.



Jag önskar att jag kunde skriva sån här musik.


Klippet är inte av den bästa kvalite, men jag hittade inget bättre.

http://www.youtube.com/watch?v=pwmCjcRFArs


Every time I lay in the bed beside you, Hosea, Hosea, I hear the sound of the streets of the city.
My belly growls like a hungry wolf and I let it prowl till my belly’s full. Hosea, my heart is a stone. Please believe me when I say I’m sorry, Hosea, Hosea, you loveable, gullible man.
I tell you that my love is true till it fades away like a morning dew. Hosea, leave me alone.

Here I am in the Valley of Trouble. Just look at the bed that I’ve made: badlands as far as I can see. There’s no one here but me, Hosea.

I stumbled and fell in the road on the way home, Hosea, Hosea.
I lay in the brick street like a stray dog. You came to me like a silver moon with the saddest smile I ever knew.
 Hosea carried me home again. Home again.

You called me out to the Valley of Trouble just to look at the mess that I’ve made,
a barren place where nothing can grow.
One look and my stone heart crumbled--it was a valley as green as jade. I swear it was the color of hope. You turned a stone into a rose, Hosea. Hosea. Hosea.
 
I sang and I danced like I did as a young girl, Hosea, Hosea. I am a slave and a harlot no more.
You washed me clean like a summer rain and you set me free with that ball and chain.
Hosea, I threw away the key. I’ll never leave.