Emmes tankar om resans gång

Det är sent och jag borde sova, men jag var bara tvungen att få skriva ner dettta.
Ett läsår har jag och fyra tjejer delat på ett hus som vi hyrt i andrahand. Eftersom vi bara är tjejer så har det kallats Barbiehuset av klasskamraterna. Nåväl, barbiehuset håller på att upplösas. Två har flyttat hem, en har åkt utomlands. Den fjärde åker till sina svärföräldra imorgon över heljen. Kontraktet löper ut på söndag den femtonde. Jag flyttar den fjortonde. I övermorgon.
Och det är inte det minsta roligt! Att titta in i de tomma rummen där tjejerna har levt ett år, där det alltid har varit liv och rörelse och nu är helt dött, är tungt. Det är så otroligt ensamt, inte bara i huset men i livet.
Jag är en smula överdramatisk, jag vet. Och jag vet och tycker själv att det är dags att gå vidare och att man inte kan stanna i det förflutna och allt sånt. Men när jag tänker på det här året och allt kul vi har haft tillsammans vill jag inte att det ska sluta. Jag vill fortsätta att bo så här, vänner man kan lita på och som älskar en i alla väder. Man skrattar tilsammans på alla dygnets timmar. Vi hade barbiehemlisar: för barbisars öron endast. Vi har bearbetet skolan tillsamman, bearbetet jobb, ekonomiska problem, killar, familjeproblem. Allt möjligt. Huset är också väldigt lyhört så man känner till det mesta om varandras undangömda privatliv.
Jag kommer sakna våra många interna skämt. Att bara kunna komma ut ur sitt rum på kvällen och sätta sig vid köksbordet och, poff, där sitter dina närmaste vänner. Allt struntprat vi haft! Och alla de allvarliga stunder. Att det alltid är någon vän som tittar in. Titta på filmer tillsammans. Göra upp schema om ducharna på mornarna. Sjunga sånger tillsammans varje morgon när man bortstar tänderna. Slåss om spisen vid middag
Listan är ändlös.
Två av tjejerna hade jag knappt träffat när vi flyttade in. Nu är alla dessa tjejer min extrafamilj! Vems hjärta brister inte när familjen splitras? Är det då konstigt att jag vill ta en tur i det sentimentala?
Mitt huvud vet att det är bäst att sluta när det är som bäst och att jag går mot ännu bättre tider. Men saken är att om jag inte hade haft tjejerna det här året som stöd och trofasta vänner, skulle jag inte gå mot ljusare tider. Jag skulle knappt våga gå mot andra tider än de jag känner till. Så mitt varmaste tack till er allihop.
Imorgon ska jag packa ihop mitt rum i lådor och städa huset. I övermorgon lämnar jag det hus som har varit det varmaste hem jag känt till. Tack Jesus för möjligheten att få uppleva det här året. Detta hus och dessa tjejer har förändrat mitt liv.  Så, Tack till er alla.

Morgonen efter konserten i Milano gick vi upp tidigt och tog tåget till Venedig. Och där lämnade jag mitt hjärta.
De som känner mig vet att jag är en romantiker av stora slag. De som har varit där förstår nog då att jag trivdes. I Venedig kan man ana romantik i varje litet skrymsle. Dessa kanaler med de vackra gondolerna som glider fram (med de skrikande gondolörerna som vill åt dina pengar), alla de trånga gränderna där solljuset inte kan tränga in. De magnifika ståtliga byggnaderna och kyrkorna (massa kyrkor). De vackra blommorna på varje balkon. Varje bro ser ut som en kärleksbro. Atmosfären av karneval och hemliga kärleksmöten som alltid hänger över en. Att stilla glida fram på vattnet och höra all denna italienska skrikas. Ett dragspel spelas en bit bort.
 Att gå vilse bland de många gatorna.
 (Mina reskamrater försöker hitta på kartan var vi är någonstans)
Kära nån! Om man någonstans i världen kan gå vilse så är det Venedig. Det ser likadant ut vart man än går. Den ena bron ser ut som den andra. Varje gata passerar med jämna mellanrum ett torg som ser ut som det man just passerde. När man vänder om för att försöka gå tillbaka samma väg man kom, kommer man på att man inte alls vet vilken av vägarna man kom på från början. Och inte kan man be om hjälp precis för italienare vill inte för någon orsak tala engelska. De viftar bara lite med handen, man går i den riktningen och tappar bort sig ännu mer! Tack och lov för alla kanalerna säger jag bara. Man vet att en kanal förr eller senare rinner ut i den stora kanalen. Där kan man ta en "bussfärja" för utifrån dom hittade vi ganska bra.
"Bussfärja" är nog det bästa ordet för dessa båtar. För det enda sättet att ta sig runt i Venedig är till fots eller med båt. Det är bara så. Och vissa ställen kan man bara ta sig till genom att åka gondol, för bara de är smala nog att ta sig in i de trånga kanalerna som löper mellan vissa hus.

Så för att ta oss runt i staden smidigt och bra köpte vi båtkort, typ busskort, till de färjor som gick runt runt  på stora kanalen hela tiden, ungefär som bussar. Så vi åkte dessa förjor hela tiden.
I ett nötskal kan man säga att vi i Venedig; åkte båt en stund, såg något intressant vi ville se och gick av. Tittade runt (tog massa kort), sa: ska vi titta lite längre in? Vi gick bort från kanalen inåt staden - och gick vilse. Virrade runt, frågade en italienare om riktningen mot kanalen. Fick en hand viftning, gick, hittade stora kanalen och pustade ut. Hoppade på nästa färja som kom och historien upprepade sig en kvart senare.
Jätteroligt! Den staden har så mycket att erbjuda att vi såg mest när vi gick vilse. Det var då vi hittade alla de där pärlorna som var helt "breathtaking" (som dom sa i guidebussarna i Barcelona hela tiden) och totalt oväntade. Det roliga var också att ingen av oss visste riktigt vad man skulle se i Venedig, så inte förrän så här i efterhand vet man egenkligen vad det var man hittade där bland husen och tyckte var så fint.

Venedig var verkligen en stad som passar mig. Det är inte några speciella sevärdigheter som lockar en där, det är staden själv. Det fantastiska är att vart du än vänder dig hittar du något nytt värt att se. Du tar fem steg och du måste stanna och beundra något. Helt otroligt! Och man får liksom inte riktigt nog. Jag förstår att de som bor där är venesier, inte Italienare. Det är som en sagovärld, en plats avskiljd från resten av världen. Jag måste erkänna att Venedig fick mig att börja fantisera om att ha min bröllopsresa där. Fint hotel vid kanalen, åka gondol bara vi två, äta romatisk middag på kvällen vid kanalen med ljusen som speglas i vattnet och en gondolör sjunger lite opera där han glider förbi på vattnet.
 Passar mig fint!
Love love love

En sak ni ska tänka på när ni åker på semester tillsammans med två personer som båda talar kinesiska, är att ta med mycket tålamod. Jag lärde mig att 1: det finns kinesisktalande människor runt varje hörn och alla kinesisktalande människor bara ska tala med varandra. Nr 2: Att man gör parodi på de kinesiska turisterna som tar kort på allt är grundat i verkligheten. Speciellt kort där dom själva står framför något som är värt att se. Kära nån!!! Det tog oss nästan en timme eller nått att komma förbi entrén och uppför trapporna i Gaudis park, för de andra två skulle fotografera ALLT. Och ur alla vinklar och så skulle de posa framför också på alla sätt man kan posa framför. Jag hann se mycket av den entrén, för jag tog några bilder på det jag tyckte var fint, sen fick jag vänta på att de skulle posa klart. OCh tror ni inte att när de äntligen hade posat klart, ja då kom någon kinesisktalande människa och pratade och bad dom ta kort åt dom också. Jag kände mig som pojkvännen i köpcentret som väntar på att flickvännen ska shoppa klart någon gång.
I alla fall: Milano.
Vi kom ju med nattåget, så vi var där tidigt på morgonen. En sak ska ni också komma ihåg när ni åker till södra Europa: Människor kan inte engelska. Och när du kommer och pratar engelska till dom vill dom knappt hjälpa dig. Kan berätta många historier om det....
Det tog som vanligt ett tag innan vi hittade rätt tunnelbana och rätt gata och allt det där, men till slut kom vi fram till vårt vandrarhem. När dörren öppnas, vem tror ni står där? Jo, en kines. Så i tjugo minuter står jag och lyssnar på hur de på kinesiska, jag fick det översatt efteråt, disskuterar hur liten toaletten är, vad man gör i Milano, vad man äter i Milano, ägarens dotter och utbildning och mycket annat. Sen placeras vi i en bil med ännu en kines som kommer från samma område som den ena av mitt resesällskap, så det var ochså en härligt internationell biltur. När vi kom fram så var det nya vandrarhemmet också ägt av kineser. Helt otroligt, de översvämmar jorden!
Det var så att vandrarhemmet vi hade bokat hade blivit överfullt och de hade bara en toalett, så de tog oss till ett annat hotell med samma pris, sa dom men jag tror det blev dyrare. Men det var det värt för vi fick egen toalett och dusch och balkong med glasdörrar. Fattades bara en sjungande italienare med banjo i handen i trädgården under balkongen och en solfjäder så att man kan skyla sina rodnande kinder.
Så, vi åkte in till centrum i Milano och tog oss till Katedralen. Det var en upplevelse. Man kommer gående uppför trappan från tunnelbanan och där i solljuset växer denna magnifika kyrka upp för en, lite till för varje steg upp för trappan.

Men den är vackrare på utsidan än insidan. Fast insidan var så mörk att man knappt såg något. Det mest intressanta innuti kyrkan var fönstrena bakom altaret. Tre gigantiska förnster som bestod av massa små fönster. Varje sånt där litet fönster var något ur bibeln. Man började längst ner till vänster och "läste" sig uppåt genom hela gamla testamentet och evangelierna. Jag tror apostlagärningarna var ett mindre fönster längre bort, men fick aldrig chansen att kolla närmare. Men vi stod där länge och väl och tog oss från skapelsen och framåt. Riktigt kul. Men katedralen är definitivt mest imponerande på utsidan.
Är man i Italien måste man naturligtvis äta pizza och pasta, vilket vi också gjorde där i Milano. Smakar som det brukar göra här hemma. Men det är inte själva maten som räknas i sånna här fall.

Efter detta fick vi mest bara ta död på tid. Så vi strosade runt på detta otroligt vackra torg och i områdena runt omkring. Gick i fina affärer och åt italiensk glass (italiensk glass smälter makalöst fort måste jag säga). Tittade på hus. Speciellt ett. På torget ser man en enorm båge, ser ut lite som en triumfbåge fast belägen i en husfasad. Vi undrade verkligen vad det var. Såvi gick in och tittade oss om kring. När man går igenom ser man att innanför är det som en gata bakom bågen fast med tak av glas över bågen. Och tvärs igenom går en likadan gata till, så de bildar ett kors tillsammans. Och det visade sig att detta var ett sorts köpcenter. Där låg alla de fina affärerna. Det var allt du kommer på. Prada, LV, D&G, massa jag inte kommer ihåg. Fina restauranger. Och ett McDonald's. Dom översvämmar också världen.
 
I alla fall. När kvällen kom hittade vi platser på trappan till katedralen och satte oss att vänta tills klockan slog nio. För där på torget bjöd denna dag Andrea Bocelli, en av de tre tenorena, på en gratiskonsert.
OJ OJ OJ!!!! vilken uppleelse. I den atmosfären, hela torget var överfullt av människor. Den omgivningen, katedralen i ryggen, dessa vackra byggnader omkring dig. Detta land, Italien operans förlovade land. Det enda som slår denna upplevelse är att gå på möte och verkligen möta den Helige Ande på djupet. Det var länge sen min själ var så tillfredställd! Och det var inte bara musiken. Den förstärktes så otroligt när man såg vilket hjärta denna mannen hade. Han sjöng med glädje och hjärta vilket man sällan ser nu för tiden. Och när han sjöng duett så gav han ett sånt stöd till sin partner att denna bara sjöng bättre och bättre. Han visste vad opera, riktig opera handlar om. Att musik är något som tillhör varje människa och inget man blir berömd för och ska utnyttja. Han hade musik och gav bort den. Vilken människa.
Stämningen den kvällen kommer jag sent glömma. Så ska musik vara.

Nu har jag varit hemma i Sverige i tre hela dagar och har inte skrivit på bloggen än om vad som hände under resan. Folk börjar bli otåliga. Men gott folk: Nu kommer det!

Detta var alltså min säng första natten på resan. Åtta trästolar ihopdragna mot varandra på en upplyst och ljudlig flygplats. Gissa hur mycket jag sov.
Så när vi äntligen var framme i Barcelona så var jag så trött, och hungrig för vi hade inte ätit ordentligt sen vi åkte hemmifrån kvällen innan, att jag var bara tjurig och ett väldigt dåligt sällskap. Det blev inte bättre av att tanten vi skulle checka in hos på vandrarhemmet bara tyckte att jag var en idiot och blev arg på mig varje gång jag pratade med kvinnan. Det slog aldrig fel. Så fort vi såg varandra så hade vi nått att flyga på varandra om. Det var sängar, nycklar, mat och deposition. Till slut försökte jag bara hålla mig undan.
Men en tjurig receptionist är ett litet pris att betala för att få se allt Barcelona har att erbjuda. Vilken otroligt vacker stad! Full av sevärdigheter vart du än vänder dig. Det blev nästan för mycket till slut. Vi åkte seighteesing bussar två dagar i rad, hann ändå inte se allt. Vi var i Gaudis park, jättevackert. Åkte upp på ett berg för att titta på utsikten. Men det var en flopp, för det var så molningt där vi stod att vi inte såg ett dyft av staden. Det enda lyckade med den utfärden, enligt mig,  var att på toppen av berget låg en nöjespark där vi hade en gratisbiljett så att vi kunde åka ponnykarusell. Hur kul som helst.

Andra dagen i Barcelona spenderade vi mest i en tågstation. För det krånglade med de andra tjejernas biljetter till nattåget. Det slutade med att vi var där i fem timmar bara för att få veta att dom var tvugna att köpa nya biljetter eller stanna kvar. Jätteroligt.
Den dagen åt vi i alla fall paelle. Inget jag rekomenderar. Jag gillar inte musslor och deras kräftor eller vad det var smakade gamla, svenska slår dom med hästlängder. Det enda som gick att äta var riset. Det var inte överdrivet gott det heller. Men jag åt det! I Spanien. Som man ska.
Sen åkte vi lite till buss. Var vid Nationalmuseet och tittade på den vackra byggnaden, på de de stora fontänerna som inte var på (annars är de enorna. En hel gata fylls och det är vattenfall, ljuseffekter, strålar som ändar sig och allt möjligt. Såg dom kvälllen innan från bussen, jättecoola)

Ganska dålig bild, men man ser lite.
På kvällen satte vi oss på nattåget till Milano. Jag fick sittplats långt från de andra. Och, ja mamma jag var väldigt försiktig med mina pengar och pass. Jag tryckte in dom i sätet och satte mig på dom.
På morgonen blev jag helt lyrisk när jag insåg att: hej, jag passerade delar av södra Farnkrike inatt!!! OCH jag träffade den franska polisen: fransmän!! Halleluja. Jag måste åka dit alltså. Det var nästan höjdpunkten på resan att veta att jag passerat detta land. ; )
Fortsättning följer i nästa inlägg.