Emmes tankar om resans gång

En sak ni ska tänka på när ni åker på semester tillsammans med två personer som båda talar kinesiska, är att ta med mycket tålamod. Jag lärde mig att 1: det finns kinesisktalande människor runt varje hörn och alla kinesisktalande människor bara ska tala med varandra. Nr 2: Att man gör parodi på de kinesiska turisterna som tar kort på allt är grundat i verkligheten. Speciellt kort där dom själva står framför något som är värt att se. Kära nån!!! Det tog oss nästan en timme eller nått att komma förbi entrén och uppför trapporna i Gaudis park, för de andra två skulle fotografera ALLT. Och ur alla vinklar och så skulle de posa framför också på alla sätt man kan posa framför. Jag hann se mycket av den entrén, för jag tog några bilder på det jag tyckte var fint, sen fick jag vänta på att de skulle posa klart. OCh tror ni inte att när de äntligen hade posat klart, ja då kom någon kinesisktalande människa och pratade och bad dom ta kort åt dom också. Jag kände mig som pojkvännen i köpcentret som väntar på att flickvännen ska shoppa klart någon gång.
I alla fall: Milano.
Vi kom ju med nattåget, så vi var där tidigt på morgonen. En sak ska ni också komma ihåg när ni åker till södra Europa: Människor kan inte engelska. Och när du kommer och pratar engelska till dom vill dom knappt hjälpa dig. Kan berätta många historier om det....
Det tog som vanligt ett tag innan vi hittade rätt tunnelbana och rätt gata och allt det där, men till slut kom vi fram till vårt vandrarhem. När dörren öppnas, vem tror ni står där? Jo, en kines. Så i tjugo minuter står jag och lyssnar på hur de på kinesiska, jag fick det översatt efteråt, disskuterar hur liten toaletten är, vad man gör i Milano, vad man äter i Milano, ägarens dotter och utbildning och mycket annat. Sen placeras vi i en bil med ännu en kines som kommer från samma område som den ena av mitt resesällskap, så det var ochså en härligt internationell biltur. När vi kom fram så var det nya vandrarhemmet också ägt av kineser. Helt otroligt, de översvämmar jorden!
Det var så att vandrarhemmet vi hade bokat hade blivit överfullt och de hade bara en toalett, så de tog oss till ett annat hotell med samma pris, sa dom men jag tror det blev dyrare. Men det var det värt för vi fick egen toalett och dusch och balkong med glasdörrar. Fattades bara en sjungande italienare med banjo i handen i trädgården under balkongen och en solfjäder så att man kan skyla sina rodnande kinder.
Så, vi åkte in till centrum i Milano och tog oss till Katedralen. Det var en upplevelse. Man kommer gående uppför trappan från tunnelbanan och där i solljuset växer denna magnifika kyrka upp för en, lite till för varje steg upp för trappan.

Men den är vackrare på utsidan än insidan. Fast insidan var så mörk att man knappt såg något. Det mest intressanta innuti kyrkan var fönstrena bakom altaret. Tre gigantiska förnster som bestod av massa små fönster. Varje sånt där litet fönster var något ur bibeln. Man började längst ner till vänster och "läste" sig uppåt genom hela gamla testamentet och evangelierna. Jag tror apostlagärningarna var ett mindre fönster längre bort, men fick aldrig chansen att kolla närmare. Men vi stod där länge och väl och tog oss från skapelsen och framåt. Riktigt kul. Men katedralen är definitivt mest imponerande på utsidan.
Är man i Italien måste man naturligtvis äta pizza och pasta, vilket vi också gjorde där i Milano. Smakar som det brukar göra här hemma. Men det är inte själva maten som räknas i sånna här fall.

Efter detta fick vi mest bara ta död på tid. Så vi strosade runt på detta otroligt vackra torg och i områdena runt omkring. Gick i fina affärer och åt italiensk glass (italiensk glass smälter makalöst fort måste jag säga). Tittade på hus. Speciellt ett. På torget ser man en enorm båge, ser ut lite som en triumfbåge fast belägen i en husfasad. Vi undrade verkligen vad det var. Såvi gick in och tittade oss om kring. När man går igenom ser man att innanför är det som en gata bakom bågen fast med tak av glas över bågen. Och tvärs igenom går en likadan gata till, så de bildar ett kors tillsammans. Och det visade sig att detta var ett sorts köpcenter. Där låg alla de fina affärerna. Det var allt du kommer på. Prada, LV, D&G, massa jag inte kommer ihåg. Fina restauranger. Och ett McDonald's. Dom översvämmar också världen.
 
I alla fall. När kvällen kom hittade vi platser på trappan till katedralen och satte oss att vänta tills klockan slog nio. För där på torget bjöd denna dag Andrea Bocelli, en av de tre tenorena, på en gratiskonsert.
OJ OJ OJ!!!! vilken uppleelse. I den atmosfären, hela torget var överfullt av människor. Den omgivningen, katedralen i ryggen, dessa vackra byggnader omkring dig. Detta land, Italien operans förlovade land. Det enda som slår denna upplevelse är att gå på möte och verkligen möta den Helige Ande på djupet. Det var länge sen min själ var så tillfredställd! Och det var inte bara musiken. Den förstärktes så otroligt när man såg vilket hjärta denna mannen hade. Han sjöng med glädje och hjärta vilket man sällan ser nu för tiden. Och när han sjöng duett så gav han ett sånt stöd till sin partner att denna bara sjöng bättre och bättre. Han visste vad opera, riktig opera handlar om. Att musik är något som tillhör varje människa och inget man blir berömd för och ska utnyttja. Han hade musik och gav bort den. Vilken människa.
Stämningen den kvällen kommer jag sent glömma. Så ska musik vara.