Romantikens stad
Morgonen efter konserten i Milano gick vi upp tidigt och tog tåget till Venedig. Och där lämnade jag mitt hjärta.
De som känner mig vet att jag är en romantiker av stora slag. De som har varit där förstår nog då att jag trivdes. I Venedig kan man ana romantik i varje litet skrymsle. Dessa kanaler med de vackra gondolerna som glider fram (med de skrikande gondolörerna som vill åt dina pengar), alla de trånga gränderna där solljuset inte kan tränga in. De magnifika ståtliga byggnaderna och kyrkorna (massa kyrkor). De vackra blommorna på varje balkon. Varje bro ser ut som en kärleksbro. Atmosfären av karneval och hemliga kärleksmöten som alltid hänger över en. Att stilla glida fram på vattnet och höra all denna italienska skrikas. Ett dragspel spelas en bit bort.
Att gå vilse bland de många gatorna.
(Mina reskamrater försöker hitta på kartan var vi är någonstans)
Kära nån! Om man någonstans i världen kan gå vilse så är det Venedig. Det ser likadant ut vart man än går. Den ena bron ser ut som den andra. Varje gata passerar med jämna mellanrum ett torg som ser ut som det man just passerde. När man vänder om för att försöka gå tillbaka samma väg man kom, kommer man på att man inte alls vet vilken av vägarna man kom på från början. Och inte kan man be om hjälp precis för italienare vill inte för någon orsak tala engelska. De viftar bara lite med handen, man går i den riktningen och tappar bort sig ännu mer! Tack och lov för alla kanalerna säger jag bara. Man vet att en kanal förr eller senare rinner ut i den stora kanalen. Där kan man ta en "bussfärja" för utifrån dom hittade vi ganska bra.
"Bussfärja" är nog det bästa ordet för dessa båtar. För det enda sättet att ta sig runt i Venedig är till fots eller med båt. Det är bara så. Och vissa ställen kan man bara ta sig till genom att åka gondol, för bara de är smala nog att ta sig in i de trånga kanalerna som löper mellan vissa hus.
Så för att ta oss runt i staden smidigt och bra köpte vi båtkort, typ busskort, till de färjor som gick runt runt på stora kanalen hela tiden, ungefär som bussar. Så vi åkte dessa förjor hela tiden.
I ett nötskal kan man säga att vi i Venedig; åkte båt en stund, såg något intressant vi ville se och gick av. Tittade runt (tog massa kort), sa: ska vi titta lite längre in? Vi gick bort från kanalen inåt staden - och gick vilse. Virrade runt, frågade en italienare om riktningen mot kanalen. Fick en hand viftning, gick, hittade stora kanalen och pustade ut. Hoppade på nästa färja som kom och historien upprepade sig en kvart senare.
Jätteroligt! Den staden har så mycket att erbjuda att vi såg mest när vi gick vilse. Det var då vi hittade alla de där pärlorna som var helt "breathtaking" (som dom sa i guidebussarna i Barcelona hela tiden) och totalt oväntade. Det roliga var också att ingen av oss visste riktigt vad man skulle se i Venedig, så inte förrän så här i efterhand vet man egenkligen vad det var man hittade där bland husen och tyckte var så fint.
Venedig var verkligen en stad som passar mig. Det är inte några speciella sevärdigheter som lockar en där, det är staden själv. Det fantastiska är att vart du än vänder dig hittar du något nytt värt att se. Du tar fem steg och du måste stanna och beundra något. Helt otroligt! Och man får liksom inte riktigt nog. Jag förstår att de som bor där är venesier, inte Italienare. Det är som en sagovärld, en plats avskiljd från resten av världen. Jag måste erkänna att Venedig fick mig att börja fantisera om att ha min bröllopsresa där. Fint hotel vid kanalen, åka gondol bara vi två, äta romatisk middag på kvällen vid kanalen med ljusen som speglas i vattnet och en gondolör sjunger lite opera där han glider förbi på vattnet.
Passar mig fint!
Love love love
De som känner mig vet att jag är en romantiker av stora slag. De som har varit där förstår nog då att jag trivdes. I Venedig kan man ana romantik i varje litet skrymsle. Dessa kanaler med de vackra gondolerna som glider fram (med de skrikande gondolörerna som vill åt dina pengar), alla de trånga gränderna där solljuset inte kan tränga in. De magnifika ståtliga byggnaderna och kyrkorna (massa kyrkor). De vackra blommorna på varje balkon. Varje bro ser ut som en kärleksbro. Atmosfären av karneval och hemliga kärleksmöten som alltid hänger över en. Att stilla glida fram på vattnet och höra all denna italienska skrikas. Ett dragspel spelas en bit bort.
Att gå vilse bland de många gatorna.
(Mina reskamrater försöker hitta på kartan var vi är någonstans)Kära nån! Om man någonstans i världen kan gå vilse så är det Venedig. Det ser likadant ut vart man än går. Den ena bron ser ut som den andra. Varje gata passerar med jämna mellanrum ett torg som ser ut som det man just passerde. När man vänder om för att försöka gå tillbaka samma väg man kom, kommer man på att man inte alls vet vilken av vägarna man kom på från början. Och inte kan man be om hjälp precis för italienare vill inte för någon orsak tala engelska. De viftar bara lite med handen, man går i den riktningen och tappar bort sig ännu mer! Tack och lov för alla kanalerna säger jag bara. Man vet att en kanal förr eller senare rinner ut i den stora kanalen. Där kan man ta en "bussfärja" för utifrån dom hittade vi ganska bra.
"Bussfärja" är nog det bästa ordet för dessa båtar. För det enda sättet att ta sig runt i Venedig är till fots eller med båt. Det är bara så. Och vissa ställen kan man bara ta sig till genom att åka gondol, för bara de är smala nog att ta sig in i de trånga kanalerna som löper mellan vissa hus.
Så för att ta oss runt i staden smidigt och bra köpte vi båtkort, typ busskort, till de färjor som gick runt runt på stora kanalen hela tiden, ungefär som bussar. Så vi åkte dessa förjor hela tiden.
I ett nötskal kan man säga att vi i Venedig; åkte båt en stund, såg något intressant vi ville se och gick av. Tittade runt (tog massa kort), sa: ska vi titta lite längre in? Vi gick bort från kanalen inåt staden - och gick vilse. Virrade runt, frågade en italienare om riktningen mot kanalen. Fick en hand viftning, gick, hittade stora kanalen och pustade ut. Hoppade på nästa färja som kom och historien upprepade sig en kvart senare.
Jätteroligt! Den staden har så mycket att erbjuda att vi såg mest när vi gick vilse. Det var då vi hittade alla de där pärlorna som var helt "breathtaking" (som dom sa i guidebussarna i Barcelona hela tiden) och totalt oväntade. Det roliga var också att ingen av oss visste riktigt vad man skulle se i Venedig, så inte förrän så här i efterhand vet man egenkligen vad det var man hittade där bland husen och tyckte var så fint.
Venedig var verkligen en stad som passar mig. Det är inte några speciella sevärdigheter som lockar en där, det är staden själv. Det fantastiska är att vart du än vänder dig hittar du något nytt värt att se. Du tar fem steg och du måste stanna och beundra något. Helt otroligt! Och man får liksom inte riktigt nog. Jag förstår att de som bor där är venesier, inte Italienare. Det är som en sagovärld, en plats avskiljd från resten av världen. Jag måste erkänna att Venedig fick mig att börja fantisera om att ha min bröllopsresa där. Fint hotel vid kanalen, åka gondol bara vi två, äta romatisk middag på kvällen vid kanalen med ljusen som speglas i vattnet och en gondolör sjunger lite opera där han glider förbi på vattnet.
Passar mig fint!
Love love love
Kommentarer
Trackback
