Emmes tankar om resans gång

Advokaten är död.

Den stora gula fisken i mitt akvarium. Den stora arga som alltid stod still i samma hörn och stenglodde på mig. Advokaten, som alltid jagade och var elak mot de andra fiskarna.

Jag hittade honom flytandes på sidan idag. Inte vet jag vad som har hänt. Jag är borta i tre veckor och kommer hem och hittar min favoritfisk död!
Vem ska nu glo argt på mig när jag sitter vid datorn?

Han förtjänar en tyst minut. Han kommer bli saknad.

Inte vet då jag hur jag lyckas, men nu sitter jag här IGEN!
Återigen sitter jag hemma och följer nyheterna för att försöka luska ut: Kommer mitt flyg gå eller blir det inställt.
Den här gången är det ett vulkanutbrott i Island som sänder aska i min väg.
Alltid är det nått.
Sist jag skulle hem från Småland var det snöstorm i England så det var på håret att vi fick lyfta. Samma sak strax innan det. Och sen har det varit tre-fyra trasiga flygplan som har varit trasiga. Alltid är det nått.
Men en vulkan? Hur stor är chansen?

Det här får gå fort. Ville bara uppdatera lite. Jag tog mig från Edinburgh till Luton, från Luton till Uppsala, en natt i Uppsala, en dag med systrarna Stockholm, en natt hos min syster i Kungsängen. Sen i torsdags är jag i Småland. Hälsar på föräldrarna och kompisar.

Ville bara skryta lite (och gnugga det i näsan på pappa). Vi har en gammal tradition i vår famij att när man är ute och åker bil så får man räkna poäng i hur många vilda djur man ser från bilen. Igår bad jag honom om en kväll där vi helt enkelt åker runt och tittar om vi kunde se några råjur eller harar eller vad vi nu kunde se.
Pappa vinner alltid på de här resorna. Han är makalös till att se djur som ingen annan ser. Dessutom sitter han fram i framsätet. Jag satt i baksätet där jag har två säten framför mig och en massa andra saker som skymmer sikten.
Men jag vann!!!!
Jag såg mer djur än pappa!!!!
 Ha Ha =D
19-18 till mig.
Hurra hurra hurra hurra. Jubel!!!

Man får glädja sig åt varje liten seger.

Imorgon bär det av till Edinburgh. Så jag kommer inte vara anträffbar på några dagar. Jag kommer vara Off The Air som det så vackert heter i mediatermer. Så, Peace Out.

Och GLAD PÅSK alla mina fina vänner!

Alla som känner mig vet att jag inte precis är tjejen som springer på nattklubbar och partyn. Jag dricker inte och det mest galna jag gör är att då och då stanna uppe sent på kvällen för att titta på film. Propra kristna tjejen.

Men jag har fått inse en sak den sista veckan. Vill jag umgås med mina klasskompisar utanför skolan, och det vill jag verkligen, kommer det mest bli att gå ut och festa.

Det började med att en klasskompis och jag var och tittade på bio i söndagskväll. Vi hade kul. Vi träffade en annan klasskompis som jobbar på restaurangen vi åt på. Vi planerade att träffas på måndagen. Så på måndan blev det bio igen och efteråt, ville de göra något mer. Vi gick in på The White House, en pub nära bion. Det var definitivt första gången jag behövde visa upp mitt ID för att komma in någonstans. Ny erfarenhet.
Ja, sen beställde vi lite dricka (cola för mig) och satt bara och pratade till midnatt. En supertrevlig kväll.

Så ikväll fick jag ett nytt sms. Ville jag hänga med ut?
Förstå en sak. Jag har varit på två fester i hela mitt liv där det ens serveras alkohol. Inte så att jag är besvärad av att var nära alkohol och känner mig frestad eller så. Jag är bara ovan och inte riktigt säker på hur man beter sig på pubar och klubbar. Och jag är faktiskt lite osäker på om jag vill lära mig.

Men jag tackade ja. Jag ville verkligen få träffa de här tjejerna innan jag åker till Skottland i övermorgon och jag måste erkänna, jag var nyfiken på hur det skulle kännas.

Så när mina huskompisar var på väg i säng, då stod jag och sminkade mig.

Det blev aldrig någon klubb. Vi träffades och gick till puben först. Satt där och drack (återigen: cola) och pratade till midnatt tills puben stängde och de bestämde sig för att gå till en dansklubb. Då sa jag godnatt. Inte för att jag inte ville gå, utan för att jag har en fullpackad dag imorgon och två veckor på resande fot som börjar i övermorgon, så jag ville inte komma hem helt slutkörd klockan fyra på morgonen, och det kändes som en bra tidpunkt att säga godnatt.

Men det kändes ändå roligt när de verkligen bad mig att stanna.
Jag får väl våga mig in på klubben nästa gång. Vi tar ett steg i taget.



Mitt dilemma är som lyder: Rätt eller fel.
Fel-sidan: Jag har sen jag var liten blivit lärd att det farliga med att festa är vad det kan leda in på. Det verkar så oskydigt i början, men varje litet steg åt en ny riktning leder dig in på nya vägar. Och jag är lite rädd för hur långt det kan gå. Jag är inte orolig att jag ska börja knarka och dricka och allt det där, men jag är orolig för hur mycket jag kommer börja acceptera oc anse som okej av det jag alltid har ansett som fel.

Rätt-sidan: Hur når man människor om man inte umgås med dem? Och ibland får man sträcka sig ut till deras kultur, inte förvänta sig av dem att de ska förvandlas in i min kultur på en eftermiddag innan jag ens kan prata med dem. Och återigen, jag vill gärna ha erfarenheten. Om jag inte upplever det här själv kommer jag alltid ha en massa fördomar mot partande som kommer bygga en gigantisk mur mellan mig och den som sitter mitt i det.

Min största fråga är: Hur långt är långt nog?

Vad skulle ni göra?