Emmes tankar om resans gång

Hur gör man när man plötsligt börjar få stora bönesvar var och varannan dag?

Hela vintern har jag gått runt och önskat och bett om några stor grejer. Vissa av de sakerna har jag önskat mig i många, många år, men de har inte sett möjliga ut.
På något sätt är det ibland enklare att tro på bönesvar när de handlar om någon annan, någon annans bönesvar. Eller lättare att tro att Gud kan frälsa en tredjedel av Sverige i en enorm väckelsevåg, än att tro att Han vill att jag ska få de saker jag önskar mig.
Så, här har jag gått och önskat och önskat och önskat men tänkt, "nej, det kommer längre fram, när jag är mer vuxen, just nu är det inte rätt tid."
Och sen på bara två veckor så faller allt på plats.

Hur bemöter man böneämnen? Hur gör man?
Det hade varit lättare att uppmuntra någon annan att ta emot sina bönesvar, än att uppmuntra mig själva att ta emot dessa gåvor.

Jag är så överväldigad att jag inte vet vilken fot jag ska stå på.

Men det är ju också en uppmuntran. Om Gud kan ge mig vad jag behöver, då kan Han också låta mirakler hända i min framtid.

"Det är saligare att giva än att ta" står det i bibeln. Gibert Morris skrev i en bok att egentligen borde det stå " Det är saligare att ta emot än att giva". Jag tror att jag håller med honom i viss utsträckning.

Imorse vid elva hade vi förmiddagsmöte i församlingen. I början sa pappa, som ledde mötet: "jag tror inte vi ska ha något förmöte idag. Inga sånger, inget prat, inget alls. Utan vi ber lite tillsammans, sen får vår gästpredikant gå upp på scen och börja undervisa när hon känner att hon ska göra det".
Två timmar senare hade hon fortfarande inte klivit upp på scenen.
När vi sedan började be så var det en sådan mättnad i luften, atmosfären var så kompakt, att man nästan kunde se hur den helige Ande uppfyllde rummet.
Så vi bad en stund, sen blev vi alla tysta. Och tysta. Och vi bara satt där. I tystnad. När jag började vakna upp igen och började få vanliga tankar igen så tänkte jag att jag hade stått så i en kvart. Jag tittade på klockan. Det var inte en kvart, utan en timme. I en timme hade jag bara bett och sedan stått och suttit tyst tillsammans med alla de andra mötesbesökarne.
Och sen satt vi där. Efter ett tag la jag mig ner på bänken. Pappa läste några bibelord då och då, annars var det bara tyst och stilla.
Efter två timmar av att bara sitta/ligga/stå i Guds närvaro kom vi på att vi måste nog äta nått innan eftermiddagsmötet började, så vi blev tvugna att avsluta mötet.
Ja, sånna möten går man inte på varje dag, men sånna möten där Gud bara får ta över, det är de det händer mest på. Jag känner mig bara påfylld.
"Allt kött, var stilla."

Igår var man ute och gick istrålande solsken på nakna, torra asfaltsvägar. Det var nästan så att man förväntade sig få se de första tussilagoknopparna.

Men idag vaknar man till detta. Vad hände?

Pappa har "tid med Gud" i några veckor. I princip betyder det att på nätterna så talar Gud med honom och pappa skriver ner det, och på dagarna får pappa besök av massa folk som han känner att han ska prata med om vad Gud har sagt till honom.
Ja, sen har han bett mig renskriva alla hans anteckningar. Så jag sitter framför datorn hela dagarna och skriver och skriver. Ja, igår tog jag ledigt från skrivandet, men annars har jag skrivit hela dagarna i flera dagar nu.
Mitt schema ser ut ungefär så här: frukost, skriva, liten fikapaus, skriva, Mamma in och pratar en stund, skriva, laga middag, skriva, skriva, ta ut hundarna, skriva, ta in hundarna.... Ja ni kanske förstår själva idéen...
Ibland tar man en paus och kollar Facebook. Fast där händer det inget kul så det är ganska så meningslöst.

Jag sitter i köket hemma i Småland och tittar ut över altanen vilket får mig att längta till sommaren. Jag längtar till den där dagen på våren då det äntligen är tillräckligt varmt och torrt för att man ska kunna ta ta ut utemöblerna.

Man börjar dagen med att rensa bort ogräs mellan sprickorna i plattorna på framsidan och riva loss gräs som växt upp mellan plankorna på altanen, sen drar man fram vattenslangen och skrubbar altanen med vatten och såpa.
Efter själva altanen får trädgårdsmöblerna samma behandling. Såpa, vatten och skurborste.
När allt är rent går man in och hämtar dynorna som legat i källaren hela vintern och väntat på varmare dagar. Man bär ut dom och placerar dem i möblerna, lägger en duk på bordet och sätter dit ett ljus.
Nu är själva altanen klar, och den ser så inbjudande ut att man blir tvungen att ta en liten paus i arbetet. Man sätter sig en stund på dynorna och bara njuter av känslan av att det kommer bli sommar det här året också.

När man har vilat klart så är det dags för resten av baksidan. Man går ner i garaget och hämtar upp ställningen till hammocken som jag renoverade förra sommaren och sätter ihop den. Sen går man in och hämtar dynorna, kuddarna och filten och lägger allt på plats. Sen blir man ju tvungen att sitta och gunga en stund.
Efteråt får man gå ner i garaget igen och hämta ett annat bord som ska stå på baksidan, en arbetsyta att pyssla med blommor på. Och vid det bordet ska det också stå krukor och blomjord och verktyg och massa annat.
När bordet är på plats är det bara en sak kvar att fixa. Det ska hängas lyktor i trädet.

Nu är altanen klar! Sommaren kan börja. Fast det saknas visst en sak: Blommor. Men nu när bordet är på plats så finns det ju en plats att jobba på. Om några dagar ska vi åka in på plantageskolan och storhandla blommor till balkonglådor och utekrukor. Det kommer också bli jättekul att få plantera dem.
Men först ska jag nog gå och gunga en stund i hammocken.

Ni borde nästan grattulera mig. Jag har lyckats med det fantastiska konsttycket att gå och ramla i trappen.Jag skulle gå ner och sätta ut hundarna och så lyckades jag på något vis snubbla på hunden. Kasade på sidan nerför halva trappen. Nu går jag som en gammal gumma med vikta ben, böjd rygg och vaggar från sida till sida. JAg är svullen och öm över hela sidan på det vänstra låret och har ett gigantiskt blåmärke som ser ut som en enögd clown. Vackert.