tomt...
Det känns lite tomt här idag.
Förra veckan var jag hemma i Småland på ett ärende i några dagar. Bodde hos föräldrarna och hundarna: omgiven. Under helgen var de här uppe i Uppsala. Vi följdes åt upp för att under lördagen fira min svägerskas födelsedag. Nästan hela familjen var samlad: Omgiven.
Sen kommer söndag eftermiddag. Syskon och föräldrar lämnar alla Uppsala en efter en. Jag åkr hem till lägenheten och ensamheten.
För min rumskompis är inte här. Hon lyckades få ryggskott medan jag var i Småland så nu ska hon bo hos sina föräldrar några veckor.
Så, från att ha varit omgiven av familj och vänner i nästan en vecka går jag till att sitta ensam i en igensnöad lägenhet.
Det finns mildare övergångar.
Det känns som om man borde sjunga som Sazo i Lejonkungen:
#Ingen förstår hur dåligt jag mår. Ingen förstår min oro...."
Inte för att jag är orolig över min ensamhet, men den skulle nog passa själva stämningen.
Förra veckan var jag hemma i Småland på ett ärende i några dagar. Bodde hos föräldrarna och hundarna: omgiven. Under helgen var de här uppe i Uppsala. Vi följdes åt upp för att under lördagen fira min svägerskas födelsedag. Nästan hela familjen var samlad: Omgiven.
Sen kommer söndag eftermiddag. Syskon och föräldrar lämnar alla Uppsala en efter en. Jag åkr hem till lägenheten och ensamheten.
För min rumskompis är inte här. Hon lyckades få ryggskott medan jag var i Småland så nu ska hon bo hos sina föräldrar några veckor.
Så, från att ha varit omgiven av familj och vänner i nästan en vecka går jag till att sitta ensam i en igensnöad lägenhet.
Det finns mildare övergångar.
Det känns som om man borde sjunga som Sazo i Lejonkungen:
#Ingen förstår hur dåligt jag mår. Ingen förstår min oro...."
Inte för att jag är orolig över min ensamhet, men den skulle nog passa själva stämningen.
Novemburrrrr
November är här. Min ekonomiska skräckmånad. ALLA fyller år. Skulle inte förvåna mig om vi i familjen som inte fyller år i november bara bestämmer oss en vacker dag för att flytta våra födelsedagar till november.
Inte nog med att tre av fem syskon firas i november, nu ska det även de ingifta firas i november.
Ta det inte fel, jag gillar födelsedagar. Jag älskar att handla presenter. Däremot gillar jag inte de där samtalen man får från frustrerade syskon som säger "JAHA, nu är det ju så att den och den fyller år. Har du tänkt på present? Jag funderade på det här, men då sa den och den att det inte gick, men den andra sa att det blev jättebra. Så det kanske blir det här eller något helt annat."
Efter många ilskna små disskussioner som dessa så slutar det alltid på samma sätt.
"Vi gör en insamling pengar och så säger vi att de är tänkta till det här ändamålet"
Okej, säger jag, bara ni säger vem som ska ha pengarna och hur mycket.
November är en fasa på grund av de där ilskna samtalen.
Dessutom är november kall. November är en deprimerande månad. Det är tillräckligt kallt ute för att det skulle kunna vara vinter och man fryser konstant i snålblåsten, men man får ingen vacker snö att titta på. Man får höststormar. Löven är inte vackra längre, träden står bara nakna och huttrande i vinden. Naturen är grå och blöt. Människorna är detsamma. Modefärgerna i november är svart och grått och grått och svart. Vill man bryta av med en färg så finns det bara en blekrosa nyans som inte syns att välja på.
Inte undra på att svenskarna blir deprimerande under vinterhalvåret. Finns det nån gång under det svenska året som svenskarna borde klä sig i lite gladare färger så är det väl när den kollektiva depressionen hotar i trädkronorna. Men nej då, svensken klär sig i sorgekläder.
Det mest possitiva med november är att man närmar sig jul. Någon gång i mitten får man tjuvstarta med julmusiken utan att någon blir sur på en.
Jag längtar tills jag får sätta upp min adventsljusstake. För det är det bästa med grådasket under vintern. Där har vi svenska åtminstonde vett nog att inse att vi måste använda fler glödlampor för att få tillvaron lite ljusare.
Då kanske det finns hopp om det svenska modet också.
Inte nog med att tre av fem syskon firas i november, nu ska det även de ingifta firas i november.
Ta det inte fel, jag gillar födelsedagar. Jag älskar att handla presenter. Däremot gillar jag inte de där samtalen man får från frustrerade syskon som säger "JAHA, nu är det ju så att den och den fyller år. Har du tänkt på present? Jag funderade på det här, men då sa den och den att det inte gick, men den andra sa att det blev jättebra. Så det kanske blir det här eller något helt annat."
Efter många ilskna små disskussioner som dessa så slutar det alltid på samma sätt.
"Vi gör en insamling pengar och så säger vi att de är tänkta till det här ändamålet"
Okej, säger jag, bara ni säger vem som ska ha pengarna och hur mycket.
November är en fasa på grund av de där ilskna samtalen.
Dessutom är november kall. November är en deprimerande månad. Det är tillräckligt kallt ute för att det skulle kunna vara vinter och man fryser konstant i snålblåsten, men man får ingen vacker snö att titta på. Man får höststormar. Löven är inte vackra längre, träden står bara nakna och huttrande i vinden. Naturen är grå och blöt. Människorna är detsamma. Modefärgerna i november är svart och grått och grått och svart. Vill man bryta av med en färg så finns det bara en blekrosa nyans som inte syns att välja på.
Inte undra på att svenskarna blir deprimerande under vinterhalvåret. Finns det nån gång under det svenska året som svenskarna borde klä sig i lite gladare färger så är det väl när den kollektiva depressionen hotar i trädkronorna. Men nej då, svensken klär sig i sorgekläder.
Det mest possitiva med november är att man närmar sig jul. Någon gång i mitten får man tjuvstarta med julmusiken utan att någon blir sur på en.
Jag längtar tills jag får sätta upp min adventsljusstake. För det är det bästa med grådasket under vintern. Där har vi svenska åtminstonde vett nog att inse att vi måste använda fler glödlampor för att få tillvaron lite ljusare.
Då kanske det finns hopp om det svenska modet också.
