Emmes tankar om resans gång

Imorse var jag tvungen att gå till hörnbutiken och köpa mjölk innan jag kunde få någon frukost. När jag klev ut genom dörren ser jag att gatan är blöt och så fort jag kliver ut från taket känner jag att det duggregnar. Och det kändes så fräsht. Varm och frisk luft, sjungande fåglar och ett uppfriskande regn.
Så jag gick till affären, köpte frukost och tog en promenad med picknick iställlet för att gå hem och äta.
Luften kändes ren, väldigt få människor var ute på grund av vädret och man hörde nästan inte alls det eviga brummandes av traffiken.
Jag gick upp en gata som jag aldrig har gått på förrut även om den är bara några få hundra meter från min egen. Den var brun som alla andra gator i Luton. Brun väg, bruna hus, bruna staket. Jag kom ifatt Pastman Pat, en brevman som gick samma väg som jag och delade ut post, och en man som var på väg ut med sin hund på morgonpromenad. Hunden skällde på mig. Det fick mig att känna som om jag var hemma där det alltid är nån hund någonstans ute och går. 
Det var en vacker morgon.

När jag kom fram till slutet av gatan inser jag: jag är vilse.
Varje gång jag går mot den riktningen av stan går jag vilse. Det slår aldrig fel! Så nu för tiden går jag sällan däråt. Men imrose gick jag däråt. Och gick vilse. Men det ar ett fint område, så jag gick och tittade på hus. Fick försöka räkna ut bästa riktning att gå mot. efter många svänga och gissnaingar stod jag plötsligt på min egen gata. Först då kände jag igen mig.
Jag har nog ärvt en hel del av min mors brist på lokalsinne.


En vän som var här förra påsken på besök kommer och hälsar på mig igen några dagar. Ska bli så kull! Vi åker nog norrut. funderar lite på Lake district eller Edinburgh. Vi få se.
Snart fyller jag år. Vet inte vad jag önskar mig. Mest vill jag nog ha en bra dag. Med nära vänner och familj. Men de är inte här.