Emmes tankar om resans gång

Det var dopförrättning idag på söndagsmötet. Fem personer döptes. En av dem var bara elva år.

När de har dop i min församling låter de alltid dopkandidaten först ge sitt vittnesmål innan de kliver ner i dopgraven.
Den första som klev ner har ett otroligt vittnesbörd. Hon växte upp i katolsk skola och hon trivdes inte, så efter att hon var klar i skolan satte hon aldrig sin fot i kyrkan på tio år. Hon gifte sig ung och var lycklig tillsammans med sin man. De var mycket för sig själva, hade inte särskilt många vänner. En dag knackade grannen på och frågade om de ville följa med till kyrkan. De tackade artigt nej.
I fem år höll det på, hon frågade, de svarade nej.
Sen, en vacker dag för ungefär ett år sedan, ser hon sin mans statusuppdatering på Facebook. Han skriver att han har beslutat att lämna sin fru och flytta in hos sin flickvän.
Hon visste inget.
När han flyttade ut, frågade grannen igen - och den här gången följde hon med till kyrkan.
Där fick hon träffa trevliga människor och hon kände sig välkommen. Så hon kom igen. Och igen.
Snart började hon följa med till cellgruppsmöten. Hon ställde frågor och läste bibeln.
Nästan ett år efter att hon först kom till kyrkan, för bara någon månad sedan, gav hon slutligen sitt liv till Jesus.
Hennes liv har blivit upprättat det här året och idag är hon en överlåten medlem i församlingen som älskar Jesus. Idag valde hon att begrava sin gamla människa.  

Det andra starka vittnesbördet var den lilla elvaåringen. Hela hennes liv är ett mirakel. Hon har varit sjuk sedan födseln. Det var en svår graviditet och födsel. Och var ofta på sjukhus. Men hon växte, och bara några år gammal förstod hon ändå att hon behövde förbön. Så ledarskapet kom och bad för henne, och de fortstte att be. Varje vecka blev hon helad för något. En sak efter den andra. Vecka efter vecka. Idag är hon frisk och hennes ansikte strålar av liv.
Idag bestämde hon att vandra med Gud för resten av livet.

Varje människa är ett under.