Emmes tankar om resans gång

Sen igårkväll har jag tagit mig lyxen att spendera mina dagar i ett rum som inte kommer göra om mig till en isglass.
Det är så kallt i mitt hem på dagarna så här under vintern att jag inte kan vara där. På nätterna sover jag med ett täcke och tre filtar varje kväll - dubbelvikta filtar - så sammanlagt är det sex lager som täcker mig. Dessutom har jag en varmvattenflaska i sängen att lägga mina iskalla tår emot. Men nu har jag upptäckt att jag varit lite oförsiktig med den. Jag har frysit så panikartat att jag har inte tänkt på att den är fylld med kokande vatten. Så jag har lagt benet emot den och har nu som följd två röda områden på mitt ena ben och en blåsa har bildats. Typ brännskador. Inte allvarligt, men de svider allt. Tog mig två dagar innan jag insåg var de kom ifrån.
Trots allt detta fryser jag som en isglass varje natt. Så igår packade jag ihop mina böcker och min tandborste och flyttade in hos brorsan en eller två nätter. Värmen är inte ens på här, och jag fryser inte det minsta, snarare tvärt om. Jag är väldigt glad att brorsan har en så bra lägenhet, att han bor kvar här under vintern och att han är så pass generös att jag får vara här. Jag har en rackarns bra bror.
Engelsmännen är aningen trögfattade när det gäller detta med anledningen till varför man ens bygger hus till och börja med. De byggs för att undslippa elementen. Man vill inte ha vind som blåser när man sover, man vill överleva vintern utan att behöva gå i ide. Men engelsmännen gillar väl lite råhet. Det är därför de inte ens isolerar sina hus. Det är väl därför de bor kvar i detta råa konstant gråa blöta land. Och jag brukade tycka Sverige var grått och deprimerande. Ingenting med vad engelsmännen står ut med. Inte undra på att de försökte erövra hela världen och alltid är ute och seglar runt jorden.