Emmes tankar om resans gång

Jag satt och kollade igenom alla mina bilder igår. Sällan jag kollar igenom dem allihop. Det var väldigt skönt att titta på bilderna från bibelskolan och hemma. Titta på alla vänner man har. Och olika roliga saker man har gjort. Upplyftande.

I alla fall, jag hittade en jättefin bild på min lilla hund. Den jag tycker om. Den stora har bitit mig två gånger, så han står inte så högt i tillgivenhetsskalan. Den lilla däremot är den godaste lilla fining som finns, och jag gillar honom och han gillar mig.
Däremot är han hopplös att ta kort på. Han har en förmåga att sitta jättestilla och fint i fin posé medan du tar fram och sätter på kameran. Så fort du trycker på knappe, tittar han bort. så antingen får han väldigt konstig form på huvudet, eller illröda ögon så man tror han är demonbesatt (neeeee...). Eller så blir han bara ett hårigt burr.
Men igår visade det sig faktiskt att jag har lyckats få en fin bild på honom. EN av säkert hundra.

Så nu blir jag helt varm i hjärtat varje gång jag sätter på min dator. Pratar babyspråk med min bakgrund. Normalt.
Min enda tröst är att dom jag flyttar till inte vet vad jag säger för jag pratar på svenska. Men de kommer nog förvånas över tonen i min röst.