Emmes tankar om resans gång

Igår drog det loss i stan. Ett rejält åskoväder började dåna. Lägenheten lystes upp av blixtrarna och knallarna var så skarpa att hela huset skakade. Och nära  var det också. Jag hann knappt räkna till ett mellan orsak och verkan, blixt och knall. Och brandbilarna körde förbi utanför huset tre gånger tror jag., i riktning mot ovädrets centrum.

Och jag stod i köket på jobbet och bakade. Ugnen var på. Inte säkraste stället att vara på.

Men jag var inte rädd. Lite orolig var jag i förståndet. Jag gick igenom vad jag skulle göra först om något hände. Hur jag skulle få ut allt och alla, (jag var ju faktiskt ansvarig i denna situationen) hur jag skulle gå till väga.

Men i själen och anden var jag nästan glad. För:
När jag var liten var jag rädd för åskan. Den var otäck och jag trodde alltid att det skulle slå ner. Åskade det på natten så kunde jag aldrig sova.
Men när jag var nio år blev jag andedöpt en kväll i Sävsjö.
Den natten, när vi kom hem den kvällen, var det det största åskovädret på flera år i Sverige, man talade om det på nyheterna på morgonen. Familjer runt om i hela Småland satt uppe den natten, oförmögna att sova.
Men jag var fylld av den helie Ande. Och sov som en stock hela natten. Fullständigt trygg. Man väckte mig till och med för att fråga om jag mådde bra. När de sa att det var åska så sa jag bara Jaha och somnade om.

Därför är ett rejält åskoväder för mig samma sak som regnbåen för Noa. Varje gång han såg den visste han att han aldrig mer behövde gå in i den stora arken och aldrig mer behövde se sina vänner drunkna.
Varje gång jag hör åska känner jag mig trygg och glad. För jag känner ett sådant otroligt beskydd omkring mig. Och åska påminner mig om att jag inte behöver oroa mig för något. Jag är trygg i Guds hand.

Gud välsigne er.