Hemmatankar
Nu har man varit i Sverige i tio dagar och man börjar väl så smått vänja sig. Men det går inte riktigt att ställa om sig. Känns som om man inte riktigt är här. Idag såg jag bilder på Bulgarien och alla vi träffade där och blev helt sjuk av längtan direkt. De här hemma kan aldrig förstå vad som hände den där månaden och hur bunden man blev med de där människorna. Jag bara längtar efter att få åka tillbaka imorgon dag och hjälpa dom, prata med dom, undervisa dom och skratta med dom. Det var inte så mycket vad vi gjorde där, utan hur vi lärde känna varandra på djupet.
Jag antar att jag får ge mig till tåls. Skolan ska ju avslutas först. Vi har två underbara månader framför oss i skolan med intressanta ämnen. Och det behövs för att jag ska trivas här igen. Det livet som förut var självklart känns så främmande för mig nu.
Men en sak är säker. Jag kommer aldrig mer att se på Sverige på samma sätt. Om jag skulle flytta från det skulle jag sakna vissa saker, men inte landet och folket. Allt man saknar härifrån kan man få där ute, fast bättre. Och nationalsångens text har tappat sin glans. Inte längtar jag efter att få leva och dö i norden. Det finns bättre ställen för det.
