Emmes tankar om resans gång

Vi har preciskommit hem från bönen. Brodern sitter här bredvid mig och tuggar clementiner och pratar om arbetskompisens många olika kärleksproblem. Själv sitter jag och lider.
Träningsvärk.
I församlingen finns det en riktig idealtjej. Ni vet typen som har det högt utbildade jobbet, är ansvarsfull i församlingen, körledare, lovsångsledare, hon har den perfekt tränade kroppen, social och bäst av alla i gänget på alfapet.
Denna människa har då aerobikspass med alla som vill komma en gång i veckan. Igår var jag på mitt andra pass. DEt säger jag ju bara: det var lite annorlunda än mina erfarenheter.
Jag gick på damgympa hemma sista året på gymnasiet. Det var jag, min kompis min klasskompis och ett antal tanter. Mellan passen brukade jag och min kompis härma de olika tanternas små speciella tolkningar av rörelserna. Jag kan fortfarande komma ihåg kvinnan som, när vi andra hoppade indianhopp ut ur den inre cirkeln, då gjorde hon ett eget litet danssteg. 
Brorsans beskrivning (Fast han aldrig sett den) : Hon sparkade som en brunstig trana vid Hornbogasjön en tidigt vårmorgon. Hennes armar flög upp och ner lika frenetiskt som Mister pling-pling-plings fingarar över pianot inför de sista tonerna av O store Gud enriktigt salig söndagsförmiddag.

Okej. detta med Mister pling-pling-pling kräver en rejäl förklaring. Det är så här att har man ingen pastor i sin lilla landsortsförsamling så får man bjuda in evangelister istället. Vissa av dessa återkom ofta. Och de hade ofta roliga små egenheter som vi syskon roade oss med. Dessa egenskaper gav dem även nya smeknamn. Exempelvis "han med breda slipsen". Eller "han med nötskalet", "hon som pratar så tyst", "han som blinkar hela tiden", " Hon som sjunger så högt"
Just Mister pling- pling-pling var en man som tyckte om att spela en sång eller två på pianot innan predikan. Han fann även nöje i att sätta sin egen lilla touch på läsarsångerna. I slutet på varje rad tog han alltid tre extra små toner på pianot. Alltid på de höga tonerna. Så ett framförande lät ungefär:
"engång som en jagad duva" pling pling pling
"som en sårad hjort jag var" Pling pling
"Han har öppnat pärle porten" Plingelilinglng
Och där satt  vi syskon varje gång och bet sig i läpparna. Inte så mycket i respekt för artistens självkänsla som flr mammas vassa nypor.

Okej, ett lång hopp tillbaka till denna idealkvinna som torterade mig en hel kväll.
Det jag ville ha sagt var att damgympan hemma var ingenting mot vad vi fick genomleva igår.
Alltså, det var cikelträning som gällde. Jag hade glömt vad det var men blev snabbt påmind. Det fanns fem olika stationer av styrketräning som man gick emellan. Mellan de olika stationern bestämmer sig ledaren för att dra in oss i mitten och göra typ upphopp i en minut, eller den ena håller upp händerna i höfthöjd och så ska du hoppa så at dina knän slår mot den andres händer i en 3x30 sekunder.
I nästan två timmar höll vi på!!! Inte konstigt att man är mör när man inte har gjort något likande på flera år. Och när man gjorde det var man den enda irummet utan reumatismbesvär.
Jag förtjänar lite bröm i alla fall att jag faktiskt gick dit igen. Första gången jag var där hade vi vanligt aerobks. Jag kunde knappt inte gå på flera dagar.
Den här gången kan jag gå. Men inte röra på armarna. Jag kan knappt klia mig på vänster överarm med höger hand. Musklerna stannnar när handen är vid armbågen ungefär, sen får jag putta på.
Patetiskt.
Jag vet.