Emmes tankar om resans gång

Det finns en restarang här i Luton som är min brors favoritrestaurang. Och alla som kommer på besök eller nya vänner han får här i Luton osv, de blir alla utbjudna till den restaurangen av honom. Alla har varit där.
Utom jag.
Han har aldrig bjudit dit mig. 
Till hans försvar kan jag ju säga att han trodde att han hade gjort det.
Men så var inte fallet.

Men igår, hans sista kväll i Luton som boende här, ringde han och frågade om jag ville fälja med. Så jag slängde på mig lite fina kläder och letade fram ett par skor (mitt vanliga par är ju som ni vet nerpackade i flyttlasset) och sprang ner till resaurangen.
Jag bor mindre än fem minuter ifrån den och går förbi den varje gång jag går till stan eller skolan. Men har aldrig varit där.
Där på inne sitter de i alla fall brorsan, två kollegor tillhonom och den ena kollegans fru som har blivit en kär vän till mig.
När jag kommer så är det inte mycket folk som sitter där, men det är flera bord som är fyllda.
När vi har suttit där ett tag och pratat och skrattat högljutt så märker vi att vi plötsligt är de enda i hela restaurangen. Alla gästerna har gått.
Vi har nog skrämt bort dem.
(hihi)

I alla fall så äter vi jättefin indisk mat och stojar runt. Och innan vi går får alla kvinnorna (jag och frun) varsin blomma.
Hon lyckas knäcka sin blomma i bildörren en minut senare vilket jag tyckte var hur kul som helst.

Men min blomma ligger här på mitt rum som en påminnelse om att jag äntligen fick gå till denna omtalade restaurang med min bror. Även om det var på håret att det aldrig hände. Det var verkligen på mållinjen. Sista dan i Luton.
Ja, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Och det var en trevlig kväll.

Vissa dagar har man massa att skriva om inget alls. Andra har man inget att skriva om massa. Lite sån där inget om massa dag idag.
Men, iaf så har jag fått börja skriva dagbok för vi håller på med dagböcker i skolan. Håller på att analysera olika sorters texter. Började med dikter. Fortsätter nu med dagböcker. Har fått läsa lite olika dagboksinlägg av berömda dagboksskrivare. Riktigt roliga små inlägg. Och ett som fick mig att gråta. Blödiga jag.
Iaf, jag har kommit fram till att jag är sjukligt oförmögen att skriva korta saker. Ska det skrivas, så ska det skrivas på allvar. Så det blir sida upp och ner, sen har jag kramp i handen. Och det tar ju en evighet. Så man hinner ju tröttna. OCh så vill de väl helst att det ska va på engelska, nu när jag är en engelskastudent. Men se det blir inget med det.

Okej, nu vill jag göra en efterlysningen igen. Det är aldrig någon som kommeneterar. Vart tog ni vägen egenkligen? Sitter jag här och skriver för mig själv?

Något smarthuvud kom på att om man stänger av värmen i mitt rum medan jag var hemma i Sverige och firade jul kunde man ju spara lite pengar på elen.
Dom glömde bara bort att sätt på den igen.
När jag kom tillbaka till Luton i torsdags var mitt rum fullständigt iskallt. Och det är det fortfarande, fyra dagar senare. Blir inte bättre av att det tog mig två dagar innan jag fattade hur man skulle sätta på värmen. Jag har lyckats komma på vilken ratt man ska skruva på. Men inte åt vilket håll eller hur mycket. Så här om natten när jag försökte skruva upp den tror jag att jag stängde av den igen.
Jag kan inte vara där! Det var så kallt idag att jag började huttra och förlorade känslen i mina fötter.
Jag har försökt samla värme de senaste dagarna. Det gäller att hålla dörren stängd i alla lägen. Och vara där så mycket som möjligt också så att man avger tillräckligt mycket värme för att slippa frysa ihjäl under nattens gång.
Idag försvann all den värmen ut genom ytterdörren.
En man från the Gas Company kom och installerade en grej till vår gasmätare. Och tror ni inte den finns inne på mitt rum. Så både min dörr och ytterdörren stod på vid gavel en halv evighet medan han var ute i sin bil och hämtade sina verktyg.
Snacka om att elda för kråkorna.
Suck sa jag i mitt hjärta när jag riktigt såg hur värmen flyttade hemifrån.
Tillslut fick jag nog av det extremt kalla huset och gick till biblioteket bara för att bli varm. Så här sitter jag nu och njuter av att ha känsel i mina hälar.

Imorgon börjar lektionerna igen. Har ett nytt ämne den här terminen. CAE Cambridge. Mer grammatik och språkstruktur.

Ha de fint

Den julafton som jag upplevde igår var inte den mest normla av julaftnar.
Det började redan dagen innan. Jag jobbade eftermiddagen till åtta på kvällen, så jag var väl inte hemma förrän framåt halv nio, nio på kvällen. Och då skulle det kläs gran. Jag och mamma skulle få detta ärofylda uppdrag. Pappa hjälpte oss sätta upp själva granen. Sen gick han och la sig. Då var det vi två och hundarna kvar som var vakna.
Ja, jag drog fram kartongerna med pyntet i. Började så smått packa upp. Vände mig om och skulle fråga om mor skull vara med.
Och ser att hon har somnat.
Till saken hör att hon är rejält förkyld.
Så där står jag sen resten av natten. Jag pyntar inte julgranen till stämningsfull musik, men till ljudet av en sovande förkyld människa och en liten hund (den andra hunden bestämde att det var roligare att sova på övervåningen med husse) med framavlad för liten nos. Detta betyder: snarkningar. Stämningsfullt. Jag dekorerar hela huset till denna bakgrundsmusik.

Ja, sen sov vi och så blev det julaftons morgon.
Jag var, som sagt, ensamt barn av fem syskon som var hemma. Hela grejen med att vi alla samlas i föräldrarnas säng och byter morgonklappar, äter julfrukost tillsammans och sen slåss om vem som först ska in i duschen, ja det fanns liksom inte där. Pappa jobbade hela dagen fram till fyra, så han var inte hemma på morgonen. Det var jag och mamma. Vi kom fram till, efter att ha önskat varandra god jul, att vi var båda lika nöjda med var sin smörgås. Ingen storartad frukost, det orkade vi inte med.
När vi några timmar senare hade klätt upp oss och packat bilen med julklapparna åkte vi ner till pappas företag och skulle hämta en vän som skulle fira jul med oss och all julmat vi skulle ha med oss. Vi firade nämligen hos våra kusiner som bor bara några mil från oss. Vi fick rota runt länge och väl innan vi hittade plastburkar till allt så att det gick lätt att forsla. Till slut var allt färdigt och vi satte oss i bilen för att åka. 
Men bilen ville inte alls åka. 
Den skulle stanna hemma. Punkt slut.
Döm om vår förvåning. Här står vi på julaftons morgon. Den mest magiska av alla mornar på året. Då ska allt fungera och man ska bara ha det mysigt och fint. Bilen går sönder alla andra dagar på året. Men inte på julafton. 
Vi trodde i alla fall att det var batteriet som var dött. Så jag och den andra killen gick ut och började knuffa igång den. Inte hjälpte det.
Jaha, vi får ringa efter nån med bil så vi kunde starta den på startkablar. Grannens son som är hemma över jul. Han har bil. Jodå, han kunde komma. Snart står vi där. En grannson som tror att vi har startkablar, Vi tror att han har startkablar. Ingen av oss har startkablar. Mamma pratar i telefon med pappa hela tiden. Han vill att mamma ska beskriva problemet. Ja, vad kan hon säga. Varken hon eller jag eller grannsonen eller vår vän kan nått om bilar. Vi vet ungefär att när den inte startar, då är det fel på bilen.
Till slut kommer en annan grannpojke förbi under sin promenad med hunden. Han går hem och hämtar starkablar Nu äntligen kan vi koppla ihop bilarna.
Bilen går fortfarande inte.
Lilla killen med kablarna säger att det är nått med bränslet.
Det enda vi fattar är att vi kommer inte få igång bilen.
Till slut ringer vi min farbror och ber honom komma och hämta oss.
Vi kom fram tillkusinerna nästan en och en halv timme för sent.

Detta årets jul har varit den mest minimaiska någonsin. Det var deras familj, sex stycken, och vi, tre, plus vår vän plus farmor. Elva personer. Vi fick alla plats runt ett bord. Annars får vi knappt plats runt två bord. Men det var skönt. Avslappnat och stressfritt.

Jo, nästa roliga inslag var att min stackars sextonårige, fåordgie kusin fick vara tomte i år ("under vapenhot?"undrade min syster när jag berättade) och han kommer inte bli nominerad som bästa skådespelare på Oscarsgalan säger jag ju bara.
Han knackade, ingen ville öppna, minsta tjejen blev tvingad.
När tomten kommer in i farstun förväntar man sig väl lite skådespel tycker man ju. Lite "Ho ho ho finns det några snälla barn här?" och hela faderullen. Inte en stavelse gav han ifrån sig även om vi försökte få honom att agera. Han gick raka vägen in, utan så mycket som ett hej, och satte sig på tomtens vanliga plats. "Ja, jag har lite paket här".
Han läser sin brors paket först. Och tittar rakt på honom sin bror. Känner de varandra, Tomten och min kusin?
Jag sitter inne i ett hörn och biter mig i läppen för att inte gapskratta under hela detta skådespel som han framförde.
Ja, nästa som fick sitt paket, det var väl hans lillasyster vår lillkusin. Hennes pappa tyckte att hon skulle ge tomten en kram. Men det ville tomten absolut inte ha. Det fick allt räcka med handslag laget runt. Ja, hans mamma, min faster, kunde väl få en kram. Men sen fick det vara bra.
När han kom till sitt eget paket sa han "ja, det här var visst till mig." Skrattsalvor.
När paketen var slut i påsen så ställde han sig helt koncist upp och gick. Efter sprang min faster och undrade om tomten inte skulle ha lite godis med sig hem. Men hon hann knapp säga det innan han var försvunnen. Kvar i rummet sitter släckten pch kiknar av skratt över denna ovanligt asociala tomte.
Det märkligaste kanske var att tomten aldrig tycktes gå ut ur huset. Han svängde bara in i tvättslugan. En stund senare kom kusinen ut istället.

Som alltid avslutades kvällen med högläsning av julevangeliet och en stunds bön tillsammans. Mysigaste stunden på dagen.
Sen var den julen över.
Idag på juldagen har jag inte kunnat låta bli att tänka på alla vännerna i Luton som firar jul idag när vårt firande redan är över. Men jag är ändå glad att Sverige firar på julafton. Det är mer mysigt att fira när det är mörkt än att fira på morgonen när solen står som högast.
Men, glad fortsättning på er allihop och gott nytt år.

P.S. Bilen står fortfarande kvar helt död där vi lämnade den.

Jag sitter och titar på nobel. Jag missade prisutdelningen, så den får jag väl titta på imorgon, men just nu kan jag i alla fall kika på banketten. För tillfället så tittar jag på poträttet at litteraturprisvinnaren. Fascinerande person som verkar kunna skriva bra relevanta böcker. Man borde nog läsa en. Men hennes ögon och kroppspråk visar på en osäkerhet och nästan rädsla. Hon verkar leva under ett svart moln för evigt, fast i det förflutna. Jag antar att det där svarta molnet har gett oss bra litteratur. Men det har brövat denna människa på glädje. "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sig själv."
Man blir stolt över Sverige när man tittar på Nobelbanketten. Vår vackra kungafamilj. Alla intelligenta människor som samlas i Stockholm en gång per år. Vår kulturskatt, konst, klass.
Det är skönt att vara stolt över sitt land. Och vi svenskar har verkligen något att vara stolta över.