Skrivkramp
Det är väldigt dålig timing att få skrivkamp i slutet av terminen när alla uppgifter ska lämnas in. Detta stinker. Jag sitter framför datorn med worddokumentet öppet, boken öppen, någorlunda klar bild i huvudet vilket budskap jag vill få fram. Och kan inte ens sätta ihop en mening utan att sudda ut den fem gånger innan jag får fram något som funkar. Annars brukar själva skrivandet inte precis vara problemet.
De andra i klassen fick tillbaka sina arbeten idag. Jag har inte ens skrivit mitt. Är hypertrött för jag stannar uppe sent varje natt för det tycks vara enda gången hjärnan vaknar och producerar saker. Sen ska man upp tidigt på morgonen och gå i skolan.
Imorgon är det 10 december, vilket betyder julmiddag med Mission Direct och Nobelfesten på TV förhoppningsvis. Annars får man väl kolla på internet. Men jag vet knappt om jag hinner.
Jag sitter i ett hål. Jag vet inte om jag fixar detta.
Som sagt, fulllständig skrivkramp. Ingen av er tyckte att ovanstående text var något vettigt. Inte en text på evigheter har varit vettig. Man läser, men inget går in för det finns ingen struktur, inget tema och ingen början, ingen huvuddel, inget slut.
Jag vill bara vara klar med min dumma uppsatts. Men den vill inte skriva sig själv som de brukar.
Som sagt. Detta stinker.
Suck. Längtar till tisdag. Då är sista dagen. Efter det finns inget mer att göra åt det här, så efter det är jag äntligen uppe ur hålet. Längtar!
Fika
Hennes första sak att klubba som superskurkär att öppna mötet.
Och andra klubbningen är att "nu ska vi fika".
Hur härligt svenskt är inte det!
Middag med en mångkuturell skolklass
Ja kära nån vilken kväll.
Till och börja med var jag sen till middagen. För idag mitt på dagen gick jag till Mission Direct och hälsade på. Som vanligt hinner jag knappt mer än in genom dörren innan jag har tre olika jobb i händerna. Men den viktigaste var att fixa bildspelen som krångalde igen. Efersom jag tycks vara den enda som har koll på hur det funkar, så har de väntat på att jag ska komma in och fixa det. Och det behövdes verkligen göra någt åt, för de krånglar hela tiden på sistonde. Så jag stannade kvar extra länge och fixade det västa. Jag kom inte därifrån förrän efter halv sex. Sen tar det sa 40 minuter att gå hem. Tror ni inte det regnade också. Mysigt värre. Så där går man och hoppar mellan pölarna i balerinaskor. Inte hjälpte det. Ganska snart kan jag tjippa med tårna inne i skorna som Pippi. Mina egna portabla vattenpölar.
På vägen hem var jag tvungen att svänga förbi brorsans lägenhet en snabbis och lämna en sak. Och vem sitter där i lägenheten. Jo, brorsans kompis som är på besök i veckan. Så där fastnade man ju ett tag för att prata med honom.
Till slut kom jag hem. På en halvtimme lyckades jag duscha, fixa håret, bestämma kläder, klä mig och sminka mig. Och mata fiskarna. Inte illa va? Men jag blev i alla fall en kvart försenad för det tar ett tag att gå ner till restaurangen.
I alla fall, när jag kommer dit är det inte en människa i lokalen utam vårat sällskap. Och vi är ca tolv personer. Väldigt lite folk med tanke på att detta var en kväll för alla tre årskurser och alla lärare. Inte en lärare var där när jag kom. Theo, vår lärare i Exploring Speech, kom några minuter efter mig.
Jag hamnar längst ut i kanten av det ena bordet. Direkt till vänster om mig får jag de två finska tjejerna som bara pratar finska och knappt går att få att föra en konversation på engelska. Där sitter jag halva kvällen och biter mig i kinden så att jag inte ska utbrista i sång och sjunga Hyyva Illtala (stavning, god kväll på finska). Mitt emot mig har jag ingen alls. Där satt först en polsk tjej. Hon log lite nervöst och flyttade sen till de andra polska tjejerna.
Till höger om mig har vi det grekiska bordet. Där sitter minst tre greker under hela kvällens gång. Som mest tror jag de var ca sju greker, alla pratade grekiska kvällen. Det droppade in lite fler elever senare på kvällen. Alla greker.
Snett till höger mitt emot mig sitter Theo, våran lärare. Men han pratade mest med en gammal elev vid det grekiska bordet. Pratde en del med honom i början, men sen flyttade han också.
Så där sitter man fast mellan yxi kaxi kolmet och "Give me a word, any word, and I will show you that that word comes from the greek language." (pappan i mitt stora feta grekiska bröllop)
Jaha, på kvällens meny stod det grekisk mat. Förrätt: tre röror, houmous, tsatziki och nån rosa sak med fiskägg, och bröd att doppa i rörorns. Huvudrätt: moussaka. (återigen hör jag Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop i huvudet. "Moose-kaka?!" ser en kaka med en koissad älg i mitten med benen som sticker ut på sidorna).
Efterrätt: socker och fett friterat i sirap.
Jag har aldrig smakat något så sött i hela mitt liv. Tänk dig en stapel med tio wienerbröd. Tryck sedan ihop dem så att alla bröden blir bara ett tunt lager av smördeg. Sen doppar du allt i smällt socker.
Jag är inge bra på stark mat. Min mun och tunga börjar bränna för nästan ingenting i kryddväg. Men jag har aldrig förr upplevt att tungan börjar bränna av överdos av socker.
Där mellan dessa två länder satt jag hela kvällen. Mestadels satt jag och lyssnade på konversationer på språk jag inte förstår. Men jag hade en bra kväll ändå. När jag faktiskt fick prata med någon så hade vi väldigt intressanta konversationer.
Vandrade hemåt med mina grekiska vänner vid halv elva tiden.
Nu ska jag sova. Jag var vaken nästan hela natten igår med den dumma uppsattsen som vägrar bli skriven. Så nu behöver jag få sova en riktig natt. God natt folket.
Söndag morgon
Luton Pentacostal Church är inte precis berömda för sitt budskap. Ingen känner till den kyrkan. Inte ens kristna i Luton känner till den. När jag säger till folk vilken kyrka jag är med i så frågar de var den ligger. Och det pinsamma är att jag oftast får säga "på andra sidan gatan från din egen kyrka", för de flesta jag pratar med är med i St Mary's som min församling är granne med.
Tragiskt.
Jag kan i alla fall konstatera att är man borta från LO i ett och ett halvt år så är man sen helt borttappad när man hälsar på då och då. På riktigt eller över webben. Inte en männsika känner man igen. Och man kan ungefär en, eller två om man har tur, av sångerna som sjungs. För Bosse och kompani har varit flitiga som vanligt.
Tänk att kunna spotta fram så många bra sånger bara så där.
Idag fyller min syster år. Så jag vill skicka en hälsning.
Grattis!!! Garttis!!!! Grattis på din dag. Tvinga mannen din att laga middag till dig coh hoppas du är omgiven av vänner hela dagen. Önskar jag var hemma för att fira dig. Kram min sötnos.
I natt spenderade jag första natten med min nya varmvattenflaska i sängen. Så mysigt! Något litet ludet som värmer mina fötter. Det var nästan som att ha Noa i sängen igen. Jag kommer gilla den här lilla killen.
Just nu på klippet från LO firar de en missionär som har varit ute i tio år i Tadjikistan och Afganistan. Levt där utan några bekvämligheter. Inget rinnande vatten, inga avlopp, ingen toalett. En vanlig liten kvinna som man ser på gatan. Inget stort och karismatiskt över henne. Men hon har uträttat storverk. Man blir så inspirerad. Vill också! Kunde jag skulle jag åka imorgon. Vem vill inte vara med om äventyr som de på missionsfältet.
Bless!
Hot Dog
Men jag kom hem med en sak som jag har saknat ett tag nu. En varmvattenflaska.
Det börjar bli kallt och rått här i England. Det börjar bli väder för att dricka te oavbrytligen. Och sova med sockar på varje natt. Och då är det också dags att köpa en varmvattenflaska.
Det blev en kompis till Svante, min nallehund som jag haft sen jag var liten. En rosa hund. Med en varmvattenflaska i magen. Hans namn är Hot Dog enligt etiketten.
Jag sover nog gott i natt. Varmt och skönt i sängen.
Dom dom dom ALLT HAN FÖRMÅR
Så mysigt. Jag blir verklgen uppmuntrad. De sångerna har ett så klart uppmuntrande budskap. Behövs.
Idag sov jag länge. Vid typ tio vaknar jag av att brorsan ringer. Han klagar lite på mig. Med all rätt. Men det är också så att sjukdomsveckorna vände på mitt rum. som jag redan sagt så ville jag inte sova på kvällarna. Det gjorde ont och var svårt att andas. Så jag bara fortsatte vara vaken. Varje kväll gick jag och la mig mellan två och fyra på morgonen och vakande frammåt tio-elva varje morgon. Nu har jag svårt att vända tillbaka dygnet.
Idag har jag varit nere på stan och postat brev till CSN och lämnat in ansökan om mer tid till mina uppgifter till skolan.
Det är min systers födelsedag idag. Jag har försökt smsa men min telefon vägrar skicka något till henne. Alla andra går skicka till, men inte henne. Men det funkade här om dan. Så det är lite klurigt med det tekniska.
Ikväll är det ungdomsträff igen. Förra veckan gick jag dit en timme, sen fick jag gå hem. Huvudet bara ekade av deras skrik och hjärtat började dunka igen som när jag var sjuk. Hoppas det går bättre ikväll.
Skivan jag lyssnar på förknippar jag med svalen hemma i Bruza.
Den satt i CD-spelaren större delen av sommaren. Spelaren står vid TV:n. Och videons fjärrkontroll och fjärrkontrollen till CD-spelaren har samma signal på sin IR port. Följaktigen, varje gång du sätter på videon för att kolla på en film eller DVD, startar alltid CD-spelaren också utan att du riktigt märker det. Så hela sommaren lyssnade man på de tre första takter med jämna mellanrum. Och alltid samma sång. Alltid samma strof.
Domdomdom ALLT HAN FÖRMÅR, ALLT HAN FÖRSTÅR....
Och man slänger sig på maskinen och försöker få tyst på den. För den är alltid på jättehög volym så att det skallrar i fönstrena.
Men nu sitter jag här i Luton och lyssnar på denna skiva och njuter. Men första låten kan jag inte riktigt tåla än. Vi får ge det lite tid.
The Lionking
Idag reser tjejerna hem. Åker med bussen halv två. Kommer bli tomt och tråkigt när de åker. Även om vi inte har gjort saker ihop hela yiden så har jag haft vänner här och vi jar haft kul. Skönt med lite avbrott mellan böckerna.
Måndag till tisdag var de i London och jag var hemma i Luton med böckerna och skolan. Sen igår, tisdag kväll, åkte jag in dit efter att jag var klar i skolan. Vi gick på pub och åt mat och sen hittade vi ett litet café i Covent Garden där vi tog efterrätt och kakor. Satt där en halv evighet och fikade, lyssnade på kvinnan som sjöng opera utanför och sen satt vi och försökte komma på så många svenska folkvisor som möjligt.
Vid halv sju var det väl dags att trava iväg mot teatern.
Vi gick på musikalen The Lionking igår.
Helt otroligt! De var människor som var djur. Alltså det var verkligen imponerande. Jag rös, grät, satt med gapande mun omvartannat.
Jag rekommenderar den!!!!!
Nu måste jag gå och fixa den där limpan nu. Hörs.
Bröder!
Brorsan knycklade ihop min älskade vattenflaska idag. En vattenflaska som jag verkligen tycker om och har varit noga med att inte förstöra eller tappa bort. Han påstår att det blev nordisk deign.
Han hade kul.
Jag blev arg.
Bröder!!!
Ute på landet i en liten kyrka....
Ja nu sitter man här igen. Det är england, det är bara jag. Det är grått ute och det regnar. Skolan har trasslat ihop sig som det brukar göra för mig. Vilket på sätt och vis är bra för då får man äntligen motivation att sätta fart.
Sen jag skrev sist har jag kämpat för att bli normalt frisk igen samtidigt som jag spenderade en helg i Uppsala med familj och vänner och firade brorsans bröllop. (Hur fint bröllop som helst förresten. Bästa jag varit på antagligen. Udda att kunna säga at man har en svägerska nu.) Sen kom man tillbaka, gick i skolan en och en halv dag och inser att man ligger riktigt illa till. Man ligger två veckor efter och har även två veckor på sig att skriva två uppsattser på 2000 ord om ämnen man ine har kommit på än. Det här blir intressant.
Okej, så jag kom tillbaka måndag natt. Onsdag eftermiddag kommer en kompis från högstadiet och gymnasiet och hälsar på tillsammans med en kompis som jag aldrig har träffat förr.
De har nu varit här sex dagar. De åker om tre dagar.
Det har varit väldigt roliga dagar. Fullt upp, udda att umgås på heltid med nån man inte träffat på tre år och en annan man aldrig sett i hela sitt liv. Men vi har haft kul!
Pga allt skolstrul har jag mestadels varit upptagen. Så jag har fått skicka iväg dem på utflykter på egen hand. De har fått gå runt i parker och på stan i Luton, gå på bio och åka till St Albans. (En jättemysig stad några mil bort som jag själv väldigt gärna vill se men inte har haft tillfälle till. Jag har planerat att åka med flera olika personer, men varje gång så har jag blivit förhindrad och de har åkt utan mig. Känns nästan som om jag redan har sett stan.)
I lördags tog jag ledigt från läxorna och planerade att visa dem engelska landsbygden. Vi hittade ett reportage i en tidning om ett ställe i närheten som heter Harlington. Litet, engelskt och historiskt. För det visade sig att det var just i Harlington som John Bunyon (författaren till boken Kristens Resa) blev arresterad. Det var i fängelse sen som han skrev sin bok. Jag var helt svärmisk som vanligt. Jag älskar sån här historia, stora predikanter intresserar mig. Och så har man ju hört talas om Bunyon hela sitt liv. Jag var eld och lågor. Mina medföljare var lite mer resonabla.
I alla fall så gick vi runt där i byn och tittade. Gick och skulle titta på kyrkan, se om den var öppen (Traditionsenligt så regnade det och blåste ganska så rejält, så vi såg fram emot att kunna komma inomhus.) Då visade det sig att där inne i kyrkan började just en orgelkonsert. Så vi smög in, betalade inträde till en liten dam som satt innanför dörren och satte oss längst bak i kyrkan och lyssnade. Själva konserten var väl inte den mest hänförande jag någonsin varit på, men det var nog mest stämningen som fångade mitt intresse. Det var en enkel liten stenkyrka, inte så mycket dekoratoner. De höll på med renoveringar så under hela konserten hörde man något sorts regelbundet dunkande uppe i tornet. Lite distraherande.
Mitt i konserten var det en kaffepaus. Eller tepaus heter det väl i England.
En sak ska väl nämnas. Större delen av publiken (med större delen menar jag alla utan oss tre, han som spelade på orgeln och en kvinna till) var pensionärer.
I alla fall så var det en väldigt lång kö till fikabordet så vi satt kvar i bänken en stund och väntade. Först kom prästen och frågade vad vi var för enna. Wi com from Sweedän.
Sen kom kvinnan som hade sålt biljetterna och pratade med oss. Vi berättade att vi bara hade råkat se precis innan att det var konsert och hade inte rest dit bara för att gå på den. Då fick jag en inbjudan till deras julkonsert. Sen fick vi privat visning runt i kyrkan (medan allt detta hände står hela pensionärsträffen och dricker te i gången), jag berättar att jag är intresserad av John Bunyon och då kommer hon med ett häfte som handlar om hans liv och ett vykort av fönstret i kyrkan som är tillägnat honom. Denna lilla dam är helt överlycklig över att det är någon där inne som är under femtio och som faktiskt är intresserad av deras lilla by och deras älskade kyrka. Mina två vänner är väl inte jätteintresserade, men de hänger fint med på alltihop.
Sen äntligen får vi vårat te med kaka. När jag sen går tillbaka med disken blir jag stående där och pratar i evighet med fikatanten.
Eller, ja, de har ett lite finare namn i den här kyrkan än Fikagruppen som det ofta heter i Sverige.
The Congregation of Refreshments. Det ni! Vi kanske ska döpa om fikakommitén till förfriskningskommitén hemma i kapellet.
Sen var det konsert ett tag till. Sen var det bara att säga hej då till alla dessa härliga tanter och prästen då, och ta tåget hem till Luton.
Jag mådde så bra på kvällen när jag kom hem. Jag hade varit i en omgivning där jag vet vad som gäller. Äldre människor ute på landet. Dom vet jag hur man ska hantera. Där vet jag vilka regler som gäller. Inne i stan är jag alltid vilsen.
Om jag åkte på den där julkonserten skulle jag nog bli hjärtligt välkommen och ihågkommen.
Det har varit en bra helg. Nu måste jag börja studera det Multikulturella Klassrummet. Vi hörs!
Glada nyheter
Min svinvecka
Ja, jag börjar väl komma ur mitt skal nu små smått. I en vecka nu har jag suttit på mitt rum och mått sämst. Nu börjar jag bli så smått friskare.
Det började förra helgen. Var trött och hängig men tänkte inte så mycket på det. Sen på måndag kväll började jag hosta. Måndag natt låg jag i min säng med feberfrossa. Jag frös så jag skakade fast jag hade lika mycke täcken över mig som ärtan i prinsessan på ärten.
Sen börjde min Svininfluensaperiod.
Tisdag låg i sängen. Pratade med mamma i etlefonen. Var för trött för att hålla den och för trött för att prata. Så jag la telefonen på min kind (jag låg ju i sängen), blundade och halvsov och lät henne prata. Vilket inte gav jättemycket för hon tittade på TV. Men jag hade ju sällskap. Brorsan köpte ett stort lager medicin till mig. Det har varit min räddning hela veckan.
Onsdag. Blev bekräftat att det var svininfluensan. Fick medicinen. Satt i soffan vid TVn hela dagen. Satt under mitt varma täcke. Täckte huvudet så att ljuset från solen och TVn skulle sluta sticka mig i ögonen. Drog ner ljudet på TVn på lägsta så att ljudet inte skulle sticka så dant i öronen. Tittade på Scrubs och friends en hel dag. Samma avsnitt hela tiden också. De sänder samma avsnitt typ fyra, fem gånger på en dag. Natten, precis som natten innan, spenderades med att sova två, tre timmar, vakna och hosta i tjugo minuter somna om.
Torsdag. Kom på att spendera dagen ute i rummet där alla de andra också är, är en ovanligt dum idé. De kan ju bli smittade. Stängde in mig på mitt rum. Har varit där sen dess. Febern gick ner torsdag kväll. Då hade jag haft konstant feber i tre dagar. Den natten får jag också panik, för när jag ligger ner blir trycket på mina lungor så stort att jag inte kan andas. Jag måste sitta upp för att kunna andas. En av symptomen för att sjukdomen har gått så långt att man var tvungen att komma till sjukhus var just detta symptom. Jag sitter mitt i natten, i England, i ett hus jag bott en månad, jag kan inte ringa hem, jag kan inte ringa min doktor för jag har bara hans kontornummer, jag vill inte ringa min bror för han är på väg till Sverige. Jag vill deffinitvt inte till sjukhuset. Vad gör man?
Man gråter en halvtimme, skriver ett långt panikbrev hem som man aldrig skickar, staplar upp alla filtar man har och försöker sen sova halvsittandes. Jag somande till slut och fick sova ca tre timmar den natten.
Efter torsdagen har alla dagar sett likadana ut. Vakna, känna sig jättepigg. Ofta vaknar jag av att mamma ringer och frågar hur jag mår. Jag säger att, ja idag mår jag verkligen bättre! Sen lägger jag på, kliver upp och ta på mig kläder, däckar i sängen utmattad av att byta kläder. sen sitter jag där en timme eller två och försöker ta igen mig efter tvp minuters ansträngning. Svettig, hjärtklappningar, yrsel och huvudvärk. Och naturligtvis, hostattacker.
Dagarna sen i torsdags kan deffinieras som hostattacker. Jag har hostat och hostat och hostat. Bit för bit har min röst försvunnit. Idag kan jag knappt prata alls. Jag hostar så dant att den gamla kikhostan kickar in mer än vad den någonsin gjort förrut. Jag hostar och vattnet jag drack för tio minuter sen kommer upp igen.
Det enda possitiva med den här sjukdomen är att jag har blivit kontaktad av så många vänner. Folk har ring och skrivit som aldrig ringer eller skriver annars. Visar vilka bra vänner man har.
Tack för all uppmuntran allihop!!!! Det behövdes verkligen för man känner sig extra ensam och avskärmad när man inte ens är i Sverige. Så all er uppmuntran gjorde den här veckan uthärdlig.
Nu ska jag bara ha tillbaka mina lungor och min hals. Och deffinitivt min röst så att jag kan sjunga på min brors bröllop på lördag.
Swine flu song
http://www.youtube.com/watch?v=tbt_PuVAVTU
Lite mer högljudt än vanligt
Och tårkanalerna tar sats, gör sig redo för sin sedvanliga attack.
Och lungorna tänker "Åhnä! Det här är våran tid i spotljuset." Och attackerar innan tårkanalerna ens hinner förstå vad som händer, med en riktigt rejäl hostattack.
Otroligt romantisk bild. En vacker scen där en familj gråter i varandras famnar vid den äldsta dotterns död. Och Emelie sitter där och spyr ut baciller mot TVskärmen ur sin kanonmun.
Svininfluensan
Jag rekomenderar inte denna sjukdom till de som tycker om att kunna andas smärtfritt.
Då var det kört
Idag såg jag en lealös tygbit leka charmig hjälte.
Det intressanta med att läsa om språk och hur det är uppbyggt och språkanalys, är att nu kan jag knappt titta på TV eller höra folk prata på stan, eller vara i en konversation själv, utan att stå där och i huvudet försöka analysera språket. "Det där var ett substantiv, det där var en höjning, den där sänkningen var på fel ställe, den där frasen kan klassas som Speach Act." Smått irriterande att missa vad som sägs i samtalet för att man står och funderar över hur den andra personen använde sitt röstläge för att få fram sin poäng. En poäng jag missade för att jag stod och funderade just på denna höjning han gjorde.
Jag var på bio ikväll. Första gången på läääääänge. Jag var där själv, alltid lika roligt. Jag själv tycker det är skönt, men man känner sig verkligen som losern som inte ens kan skrapa ihop en enda vän att gå på bio med.
Iaf, jag gick och såg Fantastic Mr Fox.
Utvärdering: Inte värd att se på bio. Eller hyra. Råkar du snubbla över den på billighetsTV om några år så kan du titta lite på den bara för att skratta till det väldigt konstiga upplägget på denna film. Och de löjliga dansstegen de försöker få dessa fula dockor att göra. Jag skrattade högt flera gånger under filmen. Men enda anledningen var för att den var så konstigt gjord. Eller, jo, på ett ställe var den rolig.
Nån som vet vad en Nucleas Syllable är? Inte jag heller, så jag tänkte försöka ta reda på det nu. Eller så går jag och lägger mig och sover en vecka.
Förresten, jag köpte en ny jacka igår. Dyr var den (jag hittade den på extrapris, men orginalpriset var ganska högt).
Sin andra dag i tjänstgöring (alltså idag) tappar den två av åtta knappar. Jag går bara och väntar på att fickorna ska trilla av och sömmarna spricker och hela jackan trillar av i sina beståndsdelar medan jag går nerför gatan.
Men den är rackarnas fin!
Killen som bor på loftet berättade idag att han flyttar på söndag. Bestämde sig igår. Snabba ryck. Antagligen är det en indisk kille som flyttar in. Så nu blir det ännu farligare att gå in i köket. När min indiska tjejrumskompis lagar mat går det inte ens gå in i köket utan att ens ögon börjar rinna. Om vi nu har en till som också lagar indisk mat, kommer vi ha lukten av chilli i varje del av det där köket. Vattnet kommer kunna säljas på flaska utanför dörren som specialvatten med chillismak.
Tack och lov att svenska mat är så neutral.
Nu ska jag göra den där läxan. God natt ni lyckliga som får sova. Peace out.
En vacker dag kommer ni gilla vad ni läser här igen. Tills dess....
En kompis från högstadiet och gymnasiet kontaktade mig för ett tag sen och sa att hon vill komma till England och hälsa på. Har knappt träffat henne sen gymnasiet. Men nu har vi iaf bestämmt att hon kommer tillsammans med en kompis den 18 nov till den 25.
Efter att vi hade bokat det insåg jag att det är de kommer till Luton ca 36 h efter att jag själv har kommit tillbaka från Sverige och brorsans bröllopp.
Tittade i almenackan imorse och fick mindre hjärtsnörp när jag nsåg att det typ är två veckor kvar. De måste vara nervösa. Jag borde vara nervös. Jag har inte skaffat kläder än. Har bett min rumskompis fälja med som smakråd. Hon är indiska, så jag kanske kommer i sari. ;)
På tal om att köpa kläder, jag har gått och spanat på en kappa i veckor. Men den är en aning dyr. Men idag gick jag in där igen (debenhams, vad trodde ni) och just den jackan är på rea, samt om man spenderar 30 pund får man en kupong på 15 pund att handla för nästa gång man kommer. Blir bra när jag ska handla bröllopskläder.
Jag kan nog fortfarande inte riktigt begripa att min bror ska gifta sig. Eller att jag är så lugn över det hela. Men jag antar att när man vet att det är rätt är man lugn över hela grejen.
Det var virrigt det här. Men det händer inte så mycket dråpliga grejer i mitt liv just nu. Mina nya vänner är alldeles för ordentliga. Jag kanske behöver besök av några vilda svenska för att lätta upp stämningen lite.
Kram alla
Snörvel
Igår var också dagen då jag skrämde min rumskompis för första gången med min blödighet.
I slutet på den här filmen blir hunden gammal och sjuk. Han får svårt att gå upp för trappor. Han lägger sig utomhus och orkar inte ställa sig upp så hela familjen letar efter honom mitt i regnet mitt i natten.
Till slut blir han så dålig att de får ta bort honom. De tar honom till veterinären som säger att det är inget mer att göra. Och Marley får Sprutan.
Jag är ledsen om jag förstör filmen för några av er.
Iaf, jag kände igen alltihop sen när Hampus dog. Så hur snart tror ni mina ögon blev blöta? Ungefär när han försvann i natten och hela familjen letade. För jag förstod ju att det var början på slutet på hunden. efter det var det kört.
Vid den punkten vad det ca tjugo minuter kvar på filmen.
Tio minuter efter detta sitter jag där och tårarna strömmar på riktigt ner för mina kinder. Riktigt stora tårar. jag har fullt upp att inte snörvla för högt. Min rumskompis vänder sig mot mig och säger "Är du verkligen okej?" Hon har aldrig sett mig gråta till en film, bara bli lite blöt i ögat. Jag sa att det bara var att vänja sig.
När jag försöker låta bli att gråta så får jag ont i hela ansiktet istället.
Jag är fullständigt hopplös.
Tåg/buss/bil?
Men faktiskt så är själva flygbiljettbokandet inte så farligt. Det som kräver energi är hur man ska ta sig till och från flygplatsen.
Buss eller tåg eller bli hämtad? Är det nån som kan hämta? Köra tillbaka? Det är en ganska lång resa. Och hur tar jag mig till och från Stansted i tid. Utan att fuska och komma för sent och gå tidigt från skolan.
Några tips?
Senaste nytt
Håller på att läsa en ok som heter How To Do Things With Words. Skriven av en Austen. Den handlar om Speech Act, vad det är och vad det inte är.
Speech Act, för er som inte vet (vilket jag gissar är alla, för jag hade aldrig hört talas om det för en vecka sen) är när du gör saker med ord. Altså, du beskriver inget, du pratar inte småprat. Du gör ngt som måste sägas med ord för att vara giltigt. Som att döpa en båt. "Här med döper jag dig...." men då måste du vara en person med auktoriteten att göra det, du kan inte bara säga det och slänga en flaska på båten. Det måste vara legaliserat av de som hör dig. Annat exempel. Att svara JA när man gifter sig. Man blir gift genom att ord uttalas.
Ja sånt här håller vi på med på tisdagmornarna.
Jag beställde en massa böcker förra veckan. De flesta har kommit. En del av dem är riktiga tegelstenar. Som tur är behöver jag inte läsa alla. Som t-ex den engelska ordboken. Den behöver jag inte läsa. Fast en av lärarna tyckte att jag skulle det.
I ett annat liv kanske.
Mitt rum behöver städas. Men det behöver alltid städas så det var inget nytt. Jag begriper inte hur det går till, men jag städar det och två timmar senare kan man ju tro att andra världskriget tog en genväg genom mitt rum. För tillfället har jag ett tvättställ ståendes i mitt rum. Huset är ganska så litet så man får hushålla om utrummet.
Jag var i Cambridge i helgen. Inte jättemycket att säga om det. Gick med en vän som gillar att ta kontroll, så hon köpte en karta, pekade ut vad vi skulle se och sen gick hon först, jag och en annan tjej hasade efter. Det var en sju timmar lång promenad där vi tittade på colege efter college. De såg likadana ut allihop. Det var en stor träport, en avgift på två pund, en perfekt engelsk gräsmatta omgiven av fyra stenhus med vapensköldar som prydde väggarna och något sorts monument mitt på gräsmattan. Man gick in, tog massa bilder och gick ut.
Men det är en vacker stad. Lite stel kanske.
Jag hade mäkta ont i benen på söndag.
Nu måste jag plugga.
