Emmes tankar om resans gång

Jag och min rumskompis såg filmen Marley & Me igår. Jag hade hört att den skulle vara ganska seg och inte alls vad man förväntade sig efter att ha sett trailern.  
Igår var också dagen då jag skrämde min rumskompis för första gången med min blödighet.

I slutet på den här filmen blir hunden gammal och sjuk. Han får svårt att gå upp för trappor. Han lägger sig utomhus och orkar inte ställa sig upp så hela familjen letar efter honom mitt i regnet mitt i natten.
Till slut blir han så dålig att de får ta bort honom. De tar honom till veterinären som säger att det är inget mer att göra. Och Marley får Sprutan.

Jag är ledsen om jag förstör filmen för några av er.

Iaf, jag kände igen alltihop sen när Hampus dog. Så hur snart tror ni mina ögon blev blöta? Ungefär när han försvann i natten och hela familjen letade. För jag förstod ju att det var början på slutet på hunden. efter det var det kört.
Vid den punkten vad det ca tjugo minuter kvar på filmen.
Tio minuter efter detta sitter jag där och tårarna strömmar på riktigt ner för mina kinder. Riktigt stora tårar. jag har fullt upp att inte snörvla för högt. Min rumskompis vänder sig mot mig och säger "Är du verkligen okej?" Hon har aldrig sett mig gråta till en film, bara bli lite blöt i ögat. Jag sa att det bara var att vänja sig.
När jag försöker låta bli att gråta så får jag ont i hela ansiktet istället.

Jag är fullständigt hopplös.