Emmes tankar om resans gång

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, därför så skriver jag så sällan om Uppsala-livet. Jag läser böcker, skriver uppsattser, cyklar, lagar mat, bär på bebis och nattugglar typ varje natt. Går på massa bra lektioner som inspirerar mig att bli en ny människa, men den känslan håller sig ungefär lika länge som det tar att cykla halvvägs till Gränby och komma på massa andra trevliga tankar.
Idag, t.ex, hade vi en otroligt bra lektion utan lärare. Vi fick titta på en video istället. Undervisning om dopet i den Helige Ande och Andens gåvor. Fick en att bara vilja åka hem och be i tungor hela natten lång. Men när jag kom hem så satt jag istället ner med min rumskompis och en gemensam vän till oss båda som var på besök och drack te och myste med bebisen. Så gick det med de högandliga planerna planerna.

Men Gud är god. Jag vet att jag är på rätt ställe. Har fått så otroligt mycket bekräftelse. Nästan varje dag kommer det något. Här om dagen så hamnade jag på ett möte för de äldre i församlingen. Jag hade glömt min jacka i salen de skulle använda, så när jag ändå var tvungen att gå in i salen för att hämta jackan tänkte jag att det var lika bra att jag stannade kvar på mötet.
Det kan jag ju säga, det var Guds ledning att jag glömde den där jackan. Varje ord i predikan var som en pil in i mitt liv och efteråt kom ett profetiskt budskap också från  scenen som var till mig.
Jag skulle bara hämta min jacka.
Så, om jag gör bra ifrån mig eller inte på kurserna känns inte så jätteviktigt just nu (även om det fortfarande är viktigt att prestera bra naturligtvis), men det känns bara som om Gud har bestämt möte med mig i Uppsala, och universitetet var bara en bra ursäkt

Ja, alla ni underbara människor, Jesus är helt underbar, eller hur?