Emmes tankar om resans gång

Jag satt och kollade igenom alla mina bilder igår. Sällan jag kollar igenom dem allihop. Det var väldigt skönt att titta på bilderna från bibelskolan och hemma. Titta på alla vänner man har. Och olika roliga saker man har gjort. Upplyftande.

I alla fall, jag hittade en jättefin bild på min lilla hund. Den jag tycker om. Den stora har bitit mig två gånger, så han står inte så högt i tillgivenhetsskalan. Den lilla däremot är den godaste lilla fining som finns, och jag gillar honom och han gillar mig.
Däremot är han hopplös att ta kort på. Han har en förmåga att sitta jättestilla och fint i fin posé medan du tar fram och sätter på kameran. Så fort du trycker på knappe, tittar han bort. så antingen får han väldigt konstig form på huvudet, eller illröda ögon så man tror han är demonbesatt (neeeee...). Eller så blir han bara ett hårigt burr.
Men igår visade det sig faktiskt att jag har lyckats få en fin bild på honom. EN av säkert hundra.

Så nu blir jag helt varm i hjärtat varje gång jag sätter på min dator. Pratar babyspråk med min bakgrund. Normalt.
Min enda tröst är att dom jag flyttar till inte vet vad jag säger för jag pratar på svenska. Men de kommer nog förvånas över tonen i min röst.

Imorgon kväll har jag varit i England en vecka. Känns som tre.
Vad har jag gjort då?

Ja, fått reda på att jag är på fel campus, inte kunnat registreras som man ska och gått och surat över det. Synd att man inte fick göra det den här veckan när det är mycket lugnare.
Strosat runt. Varit på informationsmöten som informerade om saker som var ganska självklara för mig som inte bor i korridor och har bott här redan ett halvår. Försökt skaffa ett bankkonto, hoppas bara det funkade för igen (!) var det lite strul med mina papper. Försökt registrera mig hos en doktor, fick bara ett papper av en tjurig sköterska med kort ton (varför måste många sköterskor vara så otrevliga, är de missnöjda med jobbvalet eller?) att fylla i hemma och komma tillbaka nästa vecka.
Ja sen var det helg. Den spenderades med att städa ur kyrkans förvaringsutrymmen. Vi röjde ut allthop på golvet, sen stoppade vi in det igen. Lite grejer åkte till tippen.
Hade jag varit den som bestämde där hade jag slängt hälften av vad vi stoppade in igen. de sparade saker de inte har använt eller sakant på år. Men "de kan ju vara bra att ha någon gång." Visst, bara du kommer ihåg allt du har i garderoben och inte köper nått nytt. Kära nån.
Söndag. Möte. Pastorn hade skadat sig så han var hemma sjuk och mötet var ett lovsångsmöte. Det bästa på hela det mötet var den lilla killen jag fick hålla i knäet. Han har inte lärt sig gå än, men han dansar gärna ändå. Och så var det riktigt bra lovsång idag. Söndag eftermiddag. Suttit vid datorn och laddat p3spelare till mig och brorsan. Komprimerat filmer och rippat skivor osv.
Imorgon? Ingen aning. Kan inte hitta något schema. Har en känsla av att det går att hitta på mina personliga sidor. Men har inte tillgån dit än.

Ja, välsignelser till er alla. Det är det bästa jag kan skicka på sånt här avstånd.

På högstadiet brände en kompis en skiva till mig med en av mina favoritartister: Mark Schultz. Hon råkade tyvärr bränna den i mp3-format, så den var inte så enkel att lyssna på. Jag hade den på min mp3-spelare i evigheter innan jag bytte ut den mot nyare musik.

Nu hittade jag den där skivan igen när jag höll på att packa för England. Så jag rippade in den på datorn och har nu börjat lyssna på den igen.

Nu minns jag varför jag tog bort den från min mp3spelare.

Den är full med jättebra låtar. Men ca 40% av låtarna är så sorgliga och fina att jag gråter varje gång jag lyssnar på dom. Specielt en låt där en far ber för sin sjuka son. Jag kan inte hjälpa det, jag gråter som om jag vore Sailor Moon.


Det där är jag. Oftast. Föutom det lila håret då.

Nu sitter jag här och bölar över den där sjuka sonen igen. Man tycker att jag borde ha vant mig vid den där låten vid det här laget. Jag har ändå kunnat låten utantill i flera år.

Suck

Ja, vad ska man säga.
Är jag ovanligt ouppmärksam eller ska sånt här bara hända mig med jämna mellanrum för att hålla mig på mattan?

Idag går jag till skolan för första gången, med hjärtat i halsgropen. Går upp fyra timmar innan skolan startar för att samla mod och förbereda allt och går sen dit en timme tidigt. För att vara på den säkra sidan.

När jag väl har tvingat mina fötter att gå genom huvudentrén möts jag av fler förvirrade elever och en massa människor i röda tröjor. En avde röda ropar till mig från bakom en säkerhetsspärr hur jag ska komma förbi spärren. Väl framme hos kvinnan frågar hon mig om jag ska registrera mig. Ja, säger jag. När, frågar hon. Ingen aning svarar jag. Och här börjar historien.

Hon tar fram en lista och jag säger namnet på mitt program. Hon tittar. Och tittar. Och jag tittar. Min kurs finns inte med i hennes lista.

För att få hela bilden klar ska ni veta att det har varit strul hela tiden från det att jag blev antagen. För först fick jag ett antagningsbevis. Och svarade på det. Några veckor senare ringer jag dom med en fråga. Och jag finns inte i deras register. De skickar ett likadant brev till. Jag bekräftar det med.

Sen i somras tog det en evig tid innan jag fick mitt informationspaket. Så jag ringde dem. Jag fanns inte med i registret då heller!!!

Är jag förföljd av onda databaser?

Men de sa att det är nog ingen fara, jag fanns säkert med där nånstans. Informationspaketet kommer om två-tre dagar.
Det tog tio dagar innan de där papprena kom.

Tillbaka till idag. När hon inte kunde hitta min kurs gick hon och pratade med en kollega och kom tillbaka med beskedet att jag är på fel campus.

WHAT!?!?!?!?

Jo, jag ska egentligen registreras på Bedford Campus, fyra-fem mil bort.
Det kan inte var möjligt sa jag, jag ska ju gå här i Luton, jag har ju varit på prorammet och hälsat på dom, jag vet var lokalerna är.

För att göra en lång historia kort.

Det visade sig att jag blivit antagen till en annan kurs än den jag sökt till.
Den jag blivit antagen till ligger i Bedford. En annan stad. Och är inte alls vad jag vill läsa.
(Till mitt försvar: namnen var väldigt lika, jag trodde att det var rätt kurs.)

Efter många om och men får jag iaf ett papper att fylla i, går upp till mannen som har hand om kursen jag vill gå, pratar med honom, han skriver under och nu borde jag få byta till rätt kurs.

Det löste sig ju. Men visst är det bra typiskt!!!!!

Ja, det var första dagen på universitetet. Kära nån, vågar jag gå dit imorgon?

Efter att jag hade varit pa skolan och fixat och fixat (mer om det nar jag kommer hem) gick jag till MD, valgorenhetsorganisationen jag jobbade pa forra aret och halsade pa.
Fy vad kul det var!!! De var verkligen genuint glada av att se mig och vi pratade och det kandes sa skont att komma tillbaa i den har atmosfaren. Att vara omgiven av vanner och valkanda saker och rutiner.
Jag ar inte har mer an nagra minuter innan de har ett jobb at mig.
Kanns skont att vara efterlangtad och behovd nagonstans.
For tillfallet sitter jag och vantar pa att en sokning pa databasen ska bli klar.

Just nu är klockan 02:17 i Sverige. Och eftersom jag fortfarande går på svensk tid så är den det för mig oxå. Jag är egetligen väldigt trött. Men just nu är det för mycket tankar och känslor som snurrar runt för att man ska vilja sova. Alltså sitter jag på golvet i mitt gamla rum i brorsans lägenhet och skriver blogg.

När jag satt på flyget och såg det första av Englands kust så jämförde jag med hur jag kände mig första gången jag flög in över England. Då var jag uppspelt och nervös och barnsligt lycklig. Intet ont anadnes. Och när jag satt där och tänkte på det insåg jag hur mycket jag förändrades och växte den korta tid jag var här. Och undrade över hur det skulle se ut inom mig när jag sen flyttar hem i juni. Hur många erfarenheter och kunskaper rikare jag kommer vara.

Så nu är jag här. luton. Samma rum som för några månader sedan. Och allt känns välbekant och tryggt. Men ändå är allt annorlunda. Det är samma stad. Men ändå en ny stad. Nya upptäckter. Ny kunskap om livet. Nya vänner. Nytt liv.

I bilen på vägen hit slogs jag av hur bekant allt kändes.
När jag flyttade hem i våras var jag så glad på flyget, för det var så många där som pratade svenka. Det kändes välbekant och främmande på samma gång.
Jag satte mig på fel sida av bilen, blev nervös när vi plötsligt körde på höger sida och jag har haft fullt upp hela sommaren att inte börja prata engelska och verka märkvärdig.

Den här gången var allt bara bekvämt. Jag föll tillbaka till engelskan utan att tänka, det var avslappnande att sitta på förarsidan och köra på vänster sida. Naturen kändes välbekant och välkomnande och inte det minsta fattig jämfört med Sveriges skogar som den gjorde förr. Vägarna var mysiga, inte skrämmande smala. Luton var som det alltid brukade vara, som om jag aldrig åkte här ifrån. Och lägenheten ser ut som jag lämnade den. Inga nya möbler.

Det känns nästan som om de senaste månaderna aldrig har förflutit. Jag var aldrig i Sverige. Jag var här hela tiden.

Men fast allt känns så välbekant och familjärt, så ska allt ses med ett nytt ljus. Detta ska gå från att vara staden Luton, min englandstad, till att bli, Luton, min student stad.

Dagen är här människor. Den ödesdigra dagen i september. Dagen F. Ikväll lyfter mitt plan och jag åker tillbaka till Luton. Dagen jag väntat på sen jag ansökte till skolan är nu här.

Lite läskigt att nå till det man fantiserat om så mycket. Det liksom visar sig att fantasi har makt. På nått sätt.

Förra året när jag flög in över England så sög det till i magen på mig när jag såg ljusen och jag bara visste att jag skulle få ett bra år. Och det blev så. Jag hoppas att jag känner samma uppspelthet den här gången.

Ja, nu börjar ett nytt kapitel i Boken Om Emelies Liv.

Nån som skulle köpa den boken?

I think I've been proven wrong.

Jag fick några protester när jag skrev att ni inte är så många kvar som läser. Jag antar att jag hade fel. Ni finns visst kvar. Beundransvärt att ni forsätter läsa fast jag inte ha skrivit på typ hela sommaren.
Eller så har jag en väldigt bra blogg. ;D

Det är måndag idag. Exakt på dagen en vecka kvar innan dagen med stort E. Englandsgagen.
Jag har varit riktigt nervös. Men det märkliga är att ju närmare jag kommer, desto mer lyckas jag slappna av. Idag har jag haft veckans enda lediga dag. Utan något uppbokat. Och jag har lyckats bara slappa. Man behöver det med. Bara få stänga av alla måsten och koppla av.

Den här sista veckan kommer bli intressant. Jag har lite grejer kvar att fixa, fast jag tror att det kommer lösa sig fint. Och så ska jag jobba mitt sista pass på jobbet. Och sen har jag inte mindre än sex (tror jag, jag kan ha glömt nån) olika tillfällen då jag ska ut och sjung och/eller vittna. Vi ska vara på musikcafé, tältmöte, vardagsträff, bönemöte, söndagsmöte, kvällsmöte med gästande predikant och så är vi "huvudattraktionen" på ett möte neråt Högsby.
Är det nån som känner att de skulle vilja ge ut något av vad de har fått av Gud, så häng på. Passa på. Det är det här vi har fått den helige Ande till.

Mellan mötena ska man förbereda för nästa och packa sina väskor. Jag citerar far min.

"Det kan du väl göra på måndag förmiddag."Visst. Det tar en timme att packa för ett års vistelse utomlands. Det tog mig två dar sist. Och då var jag ändå inte färdig i tid.

Jag tror att plugga utomlands kommer bli en enkel match mot att hänga med i min församlingsledares härliga schema.

Skänk mig en tanke. Eller en våg! Behöver väga min packning. Men har ingen våg. Hmm....

Prövningar vi möta får.

Det är inte en människa som tittar på min blogg nu efter den inaktiva sommaren. Men jag får nog börja skriva igen så kommer ni snart tillbaka, det brukar ni göra.

Jag kan iaf meddela att jag flyger till Luton den 21. Börjar skolan den 22. Så tänk gärna på mig. Jag kan ju meddela att jag är VÄLDIGT nervös. Går runt med ett konstant tryck över lungorna, har gjort sen en vecka tillbaka snart. Brukar må så i stressade situationer. Det här känns som en stressande situation.
Mindre än två veckor kvar. OCh så mycket att göra. Massa konstiga tankar om att jag har missat ngt i förberedelserna så de släpper inte in mig.

Iaf så förändras nu bloggens innehåll igen. Först var det en bibelskoleelev-blogg. Sen blev det en flytta-utomlands-blogg. Nu blir det en Studera-utomlands-blogg. Ja, jag försöker ju variera mig iaf.

Tänk på mig och sänd mig gärna lite uppmuntran. Jag kan behöva det.

Kram alla vackra människor.

Jag är en liten teknik-glad flicka. Jag har fått en bärbar dator. Jag har fått köpa en ny telefon (Jag glömde den förra ute i regnet. Ledsen mina syskon.) Och jag har besällt en ny mp3 spelare som kommer nu i dagarna.
Det är kul att shoppa!