Emmes tankar om resans gång

Det är sent och jag borde sova med tanke på svårigheterna jag hade att öppna ögonlocken imorse. Men jag behöver få skriva lite. Länge sen den känslan kom över mig. Så håll i er. Det kan bli skakigt.

Går man bibelskola två år och undervisas av lärare som inte bara har stor kunskap men som först och främst är otroliga exempel på fungerande, fulla kristna liv med verkligt utlopp och inflytande på de omkring dem, på verkas man starkt av dem. Och man drömmer om att en dag kunna bli som dem.
Man ber om det och tänker på det och försöker förberda sig. Och man drömmer om alla man ska möta och alla fantastiska mirakler man ska få vara verktyg för.

Sen slutar man bibelskolan. Och kommer tillbaka till världen med en duns. Man byter församling, alla ens vänner sprids över hela jorden. Och man måste plötsligt kämpa för sitt andliga liv på egen hand utan vänners och lärares stöd och ledning. Det är som att hoppa ner i vatten man trodde var varmt men visar sig vara iskallt och man får svårt att andas.

Det känns om att jag har inte gjort ett skapandes gram för en annan människa sen jag flyttade från Sverige.
Fast jag varje dag ger min tid till att hjälpa till på en missionsorganisation och jag vet i mitt huvud att jag gör gott, så har det känts tomt för mig.

Men nu har vi börjat ha morgonandakt på kontoret. Och jag får hålla andakt ca en gång i veckan.
Och jag njuuuter.
Känslan när man får ett budskap, när man ser folks ögon när man talar in i deras situation eller när man ser hur ordet skär genom både kött och ben.
Och när de sedan kommer efteråt och berättar hur rätt det var. Eller hur det var en bekräftelse på vad de har känt flera dagar.

Igår var det min tur att ha andakten. Jag pratade om att ha glädje. Efteråt kommer en tjej på kontoret fram och säger att hon hade hört samma budkskap kvällen innan från en annan riktning. Det här var en bekräftelse på att det var rätt.
Och en annan tjej på jobbet börjar höra hur folk pratar om glädje resten av den dagen och själv kan hon inte sluta sjunga på en speciell sång om glädje. Vilket ledde till att vi idag tog en promenad på lunchen och jag får undervisa henne om livet med Gud.

Nu, äntligen nästan ett år efter bibelskolans slut känner jag äntligen att jag får ge något riktigt. Kunskap och frihet. Jag får vara i verklig tjänst.
Om än så litet så är det verkligt.
 
Och jag är så tacksam till Gud för att Han vill använda mig och också gör det. Fast inte utan att leda mig.

Så, Gud välsine er. Förbli trofasta mot Honom så förblr Han trofast mot er.